Sonen som en hundvalp

Hej,

Har en vän som är ensamstående sedan 5 år med två söner, en på 15 och en på 13. Det är 13 åringen som är problemet. Han följer sin pappa som en hundvalp går högst 2 meter efter honom vart han än går. Sitter vi och tittar på tv och pappa går ut i köket för att hämta något följer sonen efter. Ska vi äta mat tillsammans säjer sonen: Ska vi sitta i här du och jag pappa? Han MÅSTE sitta bredvid pappa till varje pris annars får han nästan panik. Även pappan bjuder in till den här ringdansen. De gånger sonen inte följer med säjer han: Ska du följa med?

När det är läggdags säjer pappan: Kom nu XX så går vi och borstar tänderna. Han nattar sonen de gånger de är bortresta eller har gäster då sover han nämligen i egen säng. Hemma sover han med pappa i dubbelsängen. Mina egna barn som är jämnåriga har själva borstat tänderna sedan många år. Vi säjer godnatt men det var länge sedan jag var tvungen att följa med dem och sitta med på sängkanten. Att de skulle sova i min säng är helt uteslutet, de är alldeles för stora för det anser jag.

Sonen vill inte ta med kompisar till landet eftersom han då måste \"dela\" pappa med någon annan.

Jag ser ju det här och upplever det som både irriterande, sjukt och frustrerande. En 13 åring som nästan lever som i ett förhållande med sin pappa där han är så otroligt svartsjuk att han inte vill släppa in någon annan, inte ens låta någon annan sitta bredvid pappa. Storebror fungerar bra och där kan jag tro att han hyser en beundran för honom, som för pappa, men i lite mer normala mått.

Hur säjer jag till min vän att detta inte är normalt? Hur ska han göra för att få sin son trygg? Det är så oerhört svårt att ta upp detta med någon utan att det uppfattas som kritik och att det byggs ett försvar.

Hej!
Det är lätt att förstå att situationen bekymrar dig. Som partner(?) till din vän måste det ju också betyda att du inte får den plats du önskar eller som vore rimlig i ett vuxet förhållande. Du säger att din vän är ensamstående. Betyder det att pojkarna har en mamma som de träffar eller har pappan hela ansvaret för dem?
Oberoende av svaret på den frågan låter det som om den yngre pojkens ängslan bejakas av pappan så att den förstärks och går över gränsen för vad som kan tyckas bra för honom.
Hur ska du säga detta utan att det uppfattas som kritik?
Ibland kan överdrivet tillmötesgående mot ett barn bottna i dåligt samvete för något man själv utsatt barnet för, men det kan också handla om att man vill göra det bästa utan att se att man ibland går så långt att det blir dåligt i stället. Om vi utgår från det senare fallet tycker jag dels att du kan ta upp med din vän om vad du önskar av honom, som du kanske inte alltid får för att hans son får styra alltför mycket. Prata utifrån dina behov och vad du vill att ni ska utveckla tillsammans. Dels tycker jag att du kan visa att du blir bekymrad för hans sons sätt att bete sig och erbjuda dig att hjälpa honom att sätta gränser, som du är van vid, och visa honom på ett vanligt sätt att hantera 13-åringar.
Om det är så att sonen är alldeles ovanligt orolig för både det ena och det andra, och pappan bara tillmötesgår dessa problem, kanske det kunde vara bra att ta någon hjälp från barnpsykiatrin, där ett familjesamtal, där kanske också du är delaktig, kan få situationen att lätta.
Lycka till
Margit

Sonen som en hundvalp

INNEHÅLL