alltmer deprimerad

hejsan.
Jag vet inte vad jag ska göra, jag känner mej helt slut i kroppen. Jag är i centrum av allas problem och vill bara härifrån. Jag har alltid fått vara problem-uppredaren ända sen jag var liten, lärarna bad eleverna lyssna på mej när det var konflikter och det har satt sina spår. Jag över tänker allt.
jag har lärt mej hantera det för jag vet att man inte kan hjälpa alla men nu börjar allt sakta rasa ihop. Jag var alltid så posetiv när jag var mindre men för två år sen gick mitt korsband av och jag fick sluta med fotboll, det enda stället jag inte behövde tänka på annat, jag grät i dagar men sen kom jag över det , det var inte hela världen, andra hade det värre det vissta jag ju om. Tiden gick och det var mer saker jag fick lov att stå över, klart blir man avundsjuk men jag började tänka att man ska vara glad att man ens har ben och alla får inte göra allt roligt jämt,Den vintern for vi till thailand men jag fick urinvagsinfektion och nackspärr två veckor innan så jag skulle stanna hemma men jag bad mamma att få följa, klarade inte av att måsta står över enda chansen att komma bort från stressen i skolan. Urinvägsinfektionen gick över efter några dagar och jag gissar på att värmen var en bidragande faktor till det. Men jag skulle inte få vara fri länge för två dagar efter så svällde mina fötter upp till bollar och även händer och armar, det var sprängande smärta och jag fick stanna inne när dom andra var ute och roade sej, det hettade i hela kroppen men jag fick inte ligga vid en fläkt pga nackspärren som var ovanligt stark. Mina tår började bli blåa och jag kunde inte gå för svullnaden var för tjock och jag svimmade. Några svenskar hjälpte mej till sjukhus och det visade sej att det var brännskador, dom har läkt men stora ärr är kvar. dom dagar som var kvar av resan spydde jag varje natt och kunde inte äta, endast alla tabletter jag fått. Jag märkte hur alla började bli less på mej och det förstog jag men jag försökte att inte klaga någonting alls, det var bland det värsta jag varit med om men ändå det mest underbara, att slippa stressen. När vi väl var hemma  for jag ständigt in och ut ur sjukhuset och efter ett och ett halft år fick jag en operationstid för korsbandet och det kändes som lyckligaste dagen i mitt liv, en vecka innan operationen fick jag en inflammation i andra knät som orsakats av urinvagsinfektionen och operationen blev inställd. Jag förlorade allt hopp men visade inget utåt, ingen har någonsin trott att jag tyckt något känns fel. Jag grät varje natt, ingen doktor kunde hjälpa och jag ble av med sommarjobbet pga att jag inte kunde gå. Alla mina sommar planer blev strykta. Nu har nackspärren blivit värre och jag kan knappt sova eller svälja för musklerna är för svaga, jag försöker gå ut och gå så ofta som möjligt med mina kryckor för att inte bli stel men mina muskler på höger ben har börjat tvina bort. Min bästa kompis föraldrar har nyss skilt sej och hon har väldiga problem hemma och med pojkvännen och jag försöker stötta henne så gått jag kan men hon har glidit ifrån våra andra vänner så hon har bara mej kvar. Min pojkväns vänner har slutat höra av sej och jag vet inte vad jag ska göra, hans kompisar vill vara ute och supa medans min kille inte dricker och jag är så stolt att han är sej själv trorts grupp trycket, jag dricker själv inte heller så han känner nog att jag är den som förstår honom.
Under all den här tiden har jag lyckats hålla humöret uppe och alltid varit positiv, därför reagerar min familj kraftigt på när jag ofta bara ligger och inte orka göra något, dom säger hur sur jag är och att jag är så deprimerad och blir arga på mej för det, min pappa säger ständigt att jag ska sluta tycka synd om mej själv men det gör jag inte , jag måste bara få prata om det ibland. Jag har aldrig kunnat prata om hur jag känner med någon för dom har nog problem själva.
 Det värsta är att jag känner mej så lyckligt lottad, jag har familj och vänner som älskar mej och jag borde inte vara så nere men mina krafter har tagit slut. jag vill bara göra dom stolta och det känns som att det gör jag genom att vara poetiv och se söt ut och ha bra betyg
samtidigt känns det fel att skriva hit för det känns som jag bara klagar och inte har några riktiga problem
 jag vet bara inte vem jag ska prata med, även fast min mamma och jag har jätte bra kontakt så förstår hon inte

Nu låter det som att jag inte har någon att prata mad men det har jag så jag förstår inte varför jag inte kan göra det. Men jag vet att dom i min omgivning är less på att höra på mina ständiga besvär men jag orkar inte med den dagliga smärtan längre plus att hålla uppe mitt humör och mina betyg

jag vet att man inte ska vara glad jämt, det kan ingen men det är den jag är, det är så folk vet vem jag är, och om jag ändrar mej nu kommer alla reagera som min familj och säga hur sur jag är

jag vill bara vara den jag var förut, innan allt började