Min 3-åring slår och sparkar mej..

Jag skulle säga att det är 3års trots och ja det går över. Har tyvärr inget bättre tips att ge än att härda ut, plötsligt vänder det och då står man där som ett frågetecken. 

Övriga tips jag har som funkat är att avleda. Ta fram nån bok om fråga om grejer i boken, typ "kan du kolla om du ser nån fågel här, mamma hittar inte" osv. 

Är det på kvällen bett dom ta på pyjamas, visa hur man gör du är ju så duktig på detta. Brukar det bli en väldig fart visa sin bästa sida.

Försökt vända negativt beteende till positivt. Har haft 3 stycken 3 åringar och min erfarenhet är att bråka tillbaka med en 3 åring ingen ide, om man inte vill bränna ut sig själv. Mer acceptera att detta är trots, det går över, härda ut. Försök avleda alla dumheter till något de kan visa upp sin duktiga sida. Mina barn har tack o lov gått att charma med beröm men alla barn är ju olika så man får prova sig fram. 

Mina barn har som 3 åringar velat vara lite "vuxna", så ta fram lite "svåra" saker har dom gillat, hjälpa mig leta nåt som jag sagt jag tappat bort (men vet var det är). Be om hjälp, gå och hämta grejer åt en, duka bordet mm. Ibland händer det att dom tittar på en och säger nej och går iväg och leker med sina leksaker när man ber dom göra något, då har jag bara tänkt att jahapp där vann jag och nu blev jag den "jobbiga" 

Nu var ju tråden gammal och jag var mest intresserad av att höra om det blev bättre för ts.

Att be min treåring ta på pyjamas resulterar i en pyjamas som kastas mot mig. Säger jag som ditt exempel får jag bara ett NEEEEJ 

Min treåring slåss, vill slåss, säger att jag är dum, att jag måste gå iväg, inte får vara där jag är, kastar saker på golvet, sparkar mig, har gått på fysiskt så jag fått märken. Men bara mig. Inte pappan. Inget barn på förskolan. Bara mig och lite lillasyskonet. 

Jaha jag missade tråden var gammal. Som sagt alla barn är olika och jag har aldrig hört om något barn som du beskriver. Men ta kontakt med bvc, de borde ju ha bra koll om inte annat var du kan vända dig för hjälp? Det kan ju vara att barnet har ont, magproblem vad som helst, om hen är så pass utåtagerande. Men en pyjamas i ansiktet och lite nej får man ju ta vissa dagar som förälder  däremot om man inte själv lyckas vända spiralen är nog bra om man får professionell hjälp för lite rätsida på tillvaron.

Om man inte förstår muntligt, då är det straff en bra grej, varför att ge bonuser som TV, plansheter osv. om barn beter sig illa? Fungerar bra för oss. Barnen börjar förstå orsaker och konsekvenser. Först är det  muntlig varning, om man lyssnar inte, får man konsekvenser. 

Suck. Just därför jag vände mig till ts, då jag har precis såna barn ts beskriver.

Nej, barnet har inte ont. Bvc säger bara att det ju låter tufft. 

Mm... Nu kommer jag vara rak och ärlig här mot dig och är det för hårt att läsa så läs inte. Jag förstår mer ditt barn än dig kan jag väl snällt säga.

Till att börja med är din egen attityd som en obstinat tonåring. Och du är den enda som har problem med ditt barn, ingen annan. Du inser inte att problemet kan ligga hos dig.

Bvc kan inte hjälpa dig, ingen kan, så länge du bestämt dig att det är fel på barnet och att du själv gör allt rätt. Din taktik funkar ju uppenbarligen inte då du är den enda som har problem dessutom. Det låter helt makalöst om jag ska vara ärlig. 

Men svarar du ditt barn som du svarat mig här på forumet förstår jag ditt barn och bvc, jag förstår att du har alla de problemen du har. Du är inte ens mogen i föräldrarollen, det brukar komma med mer erfarenhet. På dig låter det ju nu mer som att du har problem med alla, bvc förstår inget heller, då blir livet tufft som du beskriver om du inte klarar av att kommunicera på ett sätt där du gör dig förstådd.

Enda du kan göra om du vill ha till en förändring är att ta emot hjälp av andra och vara lyhörd, men du verkar mer ha bilden av att det är fel på alla utom dig och då blir det svårt. Du har en så stark bild av hur du vill att saker och ting ska vara och passar det inte in i din bild så är det fel på de tipsen och du kommer få leta i en evighet på tips utifrån din självbild som du förmodligen aldrig kommer hitta.

Som sagt, VILL du ha till en förändring så måste DU ändra på dig. Börja med att ring bvc och förklara för dom att du inte klarar av föräldrarollen, du är villig att ta emot vilken hjälp som helst. Du är den enda som har problem med ditt barn, ingen annan, så felet sitter förmodligen hos dig. De har garanterat något gott råd åt dig var du ska vända dig.

Kan tala om att jag uppfostrat 3 pojkar på egen hand (pappan jobbat barnens första 4 år), aldrig hört om något som du beskriver men sett liknande hos mammor som inte tar ansvar utan tycker andra ska uppfostra deras barn om de själva går iväg och gråter, allt för dessa kvinnor är "jobbigt" och ingen förstår dem. Total ansvarsflykt att gå iväg och gråta istället för att stanna kvar och reda ut problemen direkt. Att göra så inför barn och inte vara den vuxna och inge förtroende hos barnet är för mig bara skrämmande, hur tuff en situation än är så tar man ju sitt föräldraansvar. Barn ska enligt mig INTE behöva trösta sina föräldrar, det är vuxnas ansvar att trösta barn. 

Fungerar inte det du säger åt barnet, då måste du ju prova andra sätt för att nå fram, då gör du inte "rätt" utan måste börja göra rätt.  Kommunikation innebär inte att den som förklarar bara slänger ur sig något och så är det fel på övriga som inte förstått, en tydlig kommunikation är att göra sig förstådd hos ALLA och att de man kommunicerat med förstått en. Det kan vara en utmaning beroende på vem eller vilka kommunikation sker med. Hur hög din kompetens är inom kommunikation avgör hur långt du klarar att kommunicera.

Man får ingenting gratis i livet, lägger man ner tid och kärlek på sina barn så får man det tillbaka. ALDRIG varit med om att mina barn varken bitit eller sparkat mig, däremot kommit och slagit på mig men det känns ju knappt från en 3 åring och hänt så sällan. Superglada, sociala och självständiga. Idag som tonåringar högpresterande i idrott. Fått höra så många gånger "vilken tur du haft som fått så lättsamma barn" av mammor som mest bråkar med sina barn, änner bara hopplöshet av sån mammor. Ju mer tid du spenderar med barnen desto lättsammare blir de. Barn ser och lär, inte vad man säger. När de var små fick ständigt pikar om att jag "curlade" mina barn och inte hade något eget liv och var en så tragisk kvinna, nu 10 år senare så har jag haft "tur" och inte gjort något alls enligt samma kvinnor. 

Men det är helt upp till dig om du vill ha en förändring eller inte. Jag kan tycka det är väldigt märkligt att man gömmer sig bakom en datorskärm på ett anonymt forum och letar ett "specifikt" råd om man har så allvarliga problem som du beskriver med en liten 3 åring. Med din beskrivning låter du fullständigt hjälplös i mammarollen och jag undrar om du vill vara hjälplös då du inte vill vända dig till något seriöst för att få någon rätsida, dvs bvc.

Så sluta ligg i soffan med mobilen och börja aktivera dig med ditt barn, baka/städa/laga mat/pyssla/rita/lek utomhus/sy en nalle ihop, finns oändligt med saker att göra med barn och jag tror inte du gjort hälften av dessa saker ännu utan du ligger där i soffan och scrollar på din mobil och undrar varför ditt barn blir understimulerar med dig.

Han får ju inga konsekvenser. Säg "Sparkar du en gång till så stänger vi av filmen så får du gå in på ditt rum" Han sparkar. Gör som du sagt. Han kommer lära sig rätt fort.

Absolut inte sparka tillbaka!

Nummer ett är att lyfta bort honom och hålla honom på avstånd när han sparkar och titta honom i ögonen och säga NEJ bestämt. 

Steg två är att t ex ta bort en favoritleksak och säga att han får tillbaka den när han kan bete sig. Var noga med att ge en varning innan så att han förstår att det kan komma en konsekvens. "Om du sparkar mig idag så kommer jag ta undan din traktor". Då kommer han onekligen att testa detta X antal gånger för att få se om han kan våga lita på att det du säger är sant. Det ger TRYGGHET till honom om du fullföljer din konsekvens. Det blir skrik och panik, men det gör att han kan lita på dig. Du är stark och står för vad du säger och dina ord är sanna och han kan få en överblick över sin tid med dig.

En mamma eller pappa som är velig och inkonsekvent skänker bara osäkerhet och då kommer han att pröva dig om och om igen med starkare och starkare medel. 

Hördu, du kan faktiskt bara vara tyst när du ändå inte är den jag frågade.

Jag lägger ned hela livet på mina barn. Varje dag leker vi utomhus efter förskolan. Vi lagar mat ihop, vi åker på aktiviteter. Vi bygger magneter, leker affär, bygger hinderbanor, går i skogen, bakar. Hoppar studsmatta, övar på cykel.  Jag har gått utbildningar som ges i kommunen, jag har läst böcker i föräldrapsykologi.

Jag har pratat med Bvc vid varje gång vi varit där. 

Jag tror att du bara är en mamma som går igång på att tracka alla andra mammor, och njuter av det. Ditt svar säger ingenting mer än att du bara hittat en tråd du kan kräkas ur allt du vill trots att din åsikt inte ens är efterfrågad och dina erfarenheter inget jag bryr mig om. 

Adjö, jag väntar på om TS svarar. Du betyder inget.

Har du sett att tråden är jättegammal?

Nej eftersom den låg överst när jag klickade på den. Fattar inte alla idioter som alltid måste påpeka att det är en gammal tråd. Vad har det för betydelse? Kanske nån annan som läser tråden och har samma problem.

Treåringar kan vara galna. Jag har blivit sparkad och biten. 

Det är en del i deras utveckling och kommer snart att gå över. Tills dess verkar det som om du gör nästan rätt. Jag skulle inte flytta mig, jag skulle hålla fast honom så att han inte kan sparkas. "Fasthållande våld" är okej, för att skydda sig själv och honom.

Men försök krama och kela mycket, trösta honom. Han blir säkert olycklig när han gör dig olycklig. Älska honom mer än han förtjänar. Lovebomba.

Avledning är också en metod som jag har använt alldeles för lite. 

Kolla, en älg!
Vill du ha en glass?
Ska vi bygga med lego?

Ditt barn kanske försöker "connecta" med dig. Jag har hört att människobarn och djurungar har en viss tendens att vilja brottas/leka fysiskt. Inte ok att slåss förstås. Jag brukar brottas med min lilla 3,5 åring och snurra runt honom och kasta honom bland kuddar på soffan eller brottas på golvet eller så (utmanas fysiskt), han skrattar gott och vi har roligt. Varför inte prova lek-brottas?