Jag läste med intresse din redogörelse för situationen.
Min situation liknar förvisso inte din, men jag tror ändå att jag kan tillföra något.
När man har en ”situation” av alla möjliga slag så är det framför allt sig själv man har lättast att ändra på. Även om d e t är svårt så brukar det vara lättare än att direkt ändra någon annan. Jag tror att det handlar om att i en problemsituation själv välja annorlunda än tidigare, plus att ge ”de andra” nya faktiska alternativ. Filosofen Sartre skev för länge sedan en kort liten bok, som jag läste som 15-16-åring och fick ut mycket av. Boken hette ”Existensialismen är en humanism”. Kärnan i boken är att vi alla har möjligheter att VÄLJA. Du väljer, och väljer du att inte välja så är också det ett val, ungefär så skrev han. Begrunda det! Detta kan kännas svårt, men i grund och botten är detta en handlingsstimulerande filosofi. Tankesättet lägger ett slags ansvar på dig själv – även om det inte är du som är ”dum” och inte du som är det ”egentliga problemet”.
Först måst man definiera vad som är problemet. Ett sätt att definiera problemet är att för sig själv – konstruktivt – skriva ned vad det är man vill eller skulle vilja, och skriva ned det i några korta meningar!! Det är en slags omformuleringsprocess: från det svåra till det önskvärda.
OK, du tänker kanske att du i din redogörelse har uttryckt hur du vill ha det, men har du – handen på hjärtat - med ord och HANDLING uttryckt hur du vill ha det till den eller dem det gäller!??
Till exempel så skriver du att du retar dig på
1) Att hans släktingarna kommer och tänker ta bort ogräs.
2) Att hans släktingar kommer när du är hemma och jobbar med ditt företag
3) Att din man talar nedlåtande om dina släktingar
4) Att hans släktingar kommer i tid och otid och vill vara med sina barnbarn.
5 Att din man och hans släktingar planerar för och utförstaketbygge under semestern
Låt mig försöka beskriva hur jag tänker utifrån dessa fem exempel!:
1. Först ett försök till ett litet perspektivbyte. I vår familj har vi ett barn med psykisk utvecklingsstörning. Hon kan knappt prata trots att hon är 13 år. Hon är dessutom autistisk och synnerligen uppmärksamhetskrävande.
Om någon kommit och erbjudit sig att klippa gräsmattan eller dammsuga så hade jag sett det som en avlastning. Vi föräldrar är ständigt på efterkälken med sådant och mycket annat.
Men om du nu anser att du inte vill att din mans släktingar skall komma och ta bort ogräs – hur hanterar man det? Jag resonerar utifrån hur jag själv tänker: Vad är det som stör, i och med att de kommer? Vad är det som du INTE kan eller får ut av detta….. ÄR det att du känner det som ett slags hemfridsbrott….i så fall måste du uttrycka det på ett sätt som du själv står för! Det skulle kunna vara MJUKT, typ:
- ” I fortsättningen om du vill komma och hjälpa oss, så vill jag att du i förväg avtalar det med mig, så att vi kan komma överens om vad det är som du skall göra, så att mina planer inte rubbas, eller att de rubbas med mitt godkännande; är det OK för Dig?” Eller:
-”Det var jättebussigt av Dig och komma och hjälpa till med gräsmattan. Nästa gång du kommer över och vill hjälpa oss, så vill jag att Du i förväg responerar med mig om det. Du vet jag behöver viss struktur omkring mig för att inte bli störd med jobbet med mitt företag. Ja, du förstår ibland behöver man ha fyra timmar på raken då jag vet att jag inte blir stör av något annat! Så funkar jag!”
Du behöver kort sagt RESPEKT och det kan du bland annat få genom att vara vänlig och TYDLIG. I kombination med lite goda argument kan du förmodligen få dem att förstå, och om de inte förstår så räcker det med detta att ”så fungerar jag!”. De kanske inte applåderar att få höra det men de kommer nog att med ganska stor säkerhet att acceptera att det är så. Tror du inte?
2) Släktingarna kommer när du är hemma och jobbar, och du känner dig stört.
Jag tänker mig att de klampar in och säger Hej, hej och du svarar med lite spelad hurtighet också hej, hej. Med om du lägger ner spelet, vad finns då?? Vad är DU? Skulle du kunna pröva med att säga:
Hej, (roligt att ni vill komma men) tyvärr passar det inte att ni kliver på nu, för jag
a) håller just på med en grej för företaget
eller b) behöver samla mig för ett viktigt samtal med XZ.
Eller c) är inte riktigt beredd att ta emot Dig just nu, för jag har andra planer (som du INTE behöver redovisa!!)
Antingen får ni införa den ordningen mellan dig och släktingarna (när bara du är hemma och inte din man) att ANTINGEN får de ringa innan de kommer och HÖRA SIG FÖR OM DET PASSAR DIG, att de kommer. Eller så får de knacka på och då HÖRA SIG FÖR M DET PASSAR DIG, att de stiger på. Och då ha med som en realistisk möjlighet att det inte passar!!!
Det här är ju en inlärningssak både för dig och dem. DU behöver träna dig på att uttrycka din sanning - typ: Det passar inte just nu. De behöver lära sig VEM DU
ÄR OCH VAD SOM PASSAR DIG, och det är bara du som kan visa dem. Eller hur? Det är här ditt VAL, kommer in. Du kan VÄLJA att visa DIG, eller du kan välja att inte visa DIG. Välj själv!
3) Din man talar illa om dina släktingar.
Nästa gång din man talar illa om dina släktingar… och då menar jag inte när ni resonerar om att den och den gjorde så och så, och ”var inte det lite konstigt” …. Utan jag menar när han slarvigt och dumdrygt slänger ur sig nån skit…….. då menar jag att du bör säga ifrån, typ:
a) –”När du säger sådär om QQ så blir jag ledsen, för jag tycker det är både slarvigt och nedsättande på ett orättvist sätt. Kan du inte lägga av med att tala illa om QQ på det där sättet?!”
b) –”När du pratar så där slarvigt nedsättande om QQ, blir jag ledsen. Jag tycker det är respektlöst både mot mig och dem, och vill inte vara med om det en gång till.
c) Nu pratar du illa IGEN mot mina släktingar. O m det händer en gång till så går jag över till min väninna och kommer inte tillbaka förrän nästa dag, så du får både lägga ungarna och ta dem till dagis nästa dag. Jag säger såhär för att visa att jag menar allvar. Jag tycker nämligen att det du säger om QQ är både orättvist och ONÖDIGT.”
Genom att säga såhär tydligt så har du 1) förklarat hur du KÄNNER det, och 2) du ger din man en VALMÖJLIGHET. Om han väljer att snacka skit så har det en FÖLJD, som han i förväg blivit informerad om. Det är som i fotboll – om bollen skjuts utanför planen så medför reglerna att det blir inkast. Såna är reglerna. Du kan VÄLJA vilka regler du sätter upp.
4) Hans släktingar kommer i tid och otid och vill vara med barnbarnen.
(Se svaret till p 2) Utifrån hur du skriver så uppfattar jag att du bör AVTALA med släktingarna om när de skall vara med barnbarnen och passa dem. Om det hela bara avtalas med ditt genuina samtycke, så kan det ju fungera som en avlastning för dig, visst kan det. Som det nu är sker det ju mest på deras villkor, och det behövs en balans här, så att det också blir på dina villkor och du har bara inte kommit in i den ”trallen”. Det behövs kort sagt ”bara” lite nya rutiner, inte sant?!?.... MED hänsyn till vad som passar bra/bäst för DIG. Och visst vill både du och jag tro att de vill ta HÄNSYN till vad som passar dig. Och det är bara du som kan tala om för dem. Jag förstår det som att det är lite nytt för dig att vara tydlig istället för otydlig, men det kan du faktiskt bjuda både dig och dem på. Att du är du och visar vem du är och hur du skulle vilja ha det. Jobba på det. Det är kanske lite jobbigt att vända skutan (dina vanor) men jag är övertygad om att du kommer att må bra av det efter ett tag. Inte sjutton behöver du ha dåligt samvete för att du är tydlig med vad som passar dig bra och vad som passar dig mindre bra.
5) din man och hans släktingar planerar för och utför staketbygge under semestern.
Det här känns lite mer ”sammansatt”, alltså ”å ena sida och å andra sidan”. Jag menar att det å ena sidan måste vara okey om din man vill bygga eatt staket + vara okey om han tar sin släktingar till hjälp i den självpåtagna uppgiften. Om han vill bygga staketet och de vill hjälpa till, så ser jag det lite som hans frihet att bestämma hur han vill lägga sin tid, och frihet att välja vilka han vill och kan få hjälp av.
Det var ena sidan,
Å andra sidan är det väl rimligt att man och hustru är överens om huruvida ett staket behövs.
Och det ärväl rimligt att man planerar åtminstone en vecka tillsammans den första sommaren som barnen är 1 och 2 år, en resa eller så.
På vad de skriver går det inte att utläsa att du tagit initiativet till en gemensam resa.
Det går heller inte att utläsa någon konkret kritik mot staketbygget. Jag får däremot en känsla av att du tycker att han liksom glider bort från dig. Att uttrycka den bristen i form av konkreta och realiserbara önskemål vet jag inte om du har gjort – har du det? För om du inte har det så framstår din redogörelse som lite gnällig på den här punkten….Din man tar initiativ och du är bara mot… Var det så? I så fall är det bra om du kan samla dig till att föra fram
-både hur du känner inför ”det som händer” när det händer (staketbygge, eller din känsla av att vara åsidosatt p g a annat)
- samt att du konstruktiv (vilket är positivt) framför/säger något som du vill. Både han och du själv(!) kommer att må bättre om du kan fokusera på något du vill och som är möjligt att uppfylla. Om du inte kan komma på det är du lite illa ute tror jag. Jag menar du kan inte kritisera honom som utifrån sin utgångspunkt vill göra något konstruktuvt, och samtidigt själv vara utan förslag. Jag är säker på att han bara slår bakut i så fall. Sannolikt är det rimligt att ni båda två får vad ni vill. Jag tror inte det behöver bli en maktkamp. Jag tror att ni båda två kan förstå det berättigade i partnerns önskemål .
Övrigt
För övrigt är det en stor omställning att plötsligt ha två små barn. Det är en stor förändring mot läget 2-3 år tidigare. Och den fodrar en mental omställning. Spelplanen ser annorlunda ut. Det gäller att hänga med i den förändringen – både för dig och för honom.
Jag utgår från att ni är fästa vid varandra och tycker om varandra. Enligt min mening så innebär det också att man måste dela på den frihetsinskränkning som föräldrarskapet innebär, och hävda det. Jag menar kort sagt att med nån slags ”dela-på-ansvaret” filosofi skall hävda och uttrycka sitt behov av att upprätthålla kontakten med gamla och nya vänner. I det lilla kan det gå till så att Du säger till din man:
- ”Var bussig och se till våra två barn nu, jag skall kila över/ besöka/ringa till WW.”
Och SE sen TILL OCH GÖR DET. Och jag pratar om att det bör ske flera gånger i veckan. Du själv kommer att må bra av det, och din man som (enligt vad jag tycker mig läsa mellan raderna!) inte har så mycket eget ansvar för barnen kommer att lära känna dem bättre. För att fortsätta det tankespåret, så kan du anmäla dig till någon kurs, som har med jobbet att göra (eller inte) och förslå/hävda att din man kan ta ut föräldrarpenningsdagar då, och vara med barnen då – så som du fick vara medan han byggde staket, ”Vi-lever-ju-i-ett –balanserat-förhållande-eller-hur”.
Ja, detta var lite tankar med anledning av ditt lilla nödrop ut i cyperspace. Ha det bra. Kram/Mikaela
