Maggis skrev 2010-08-20 11:23:40 följande:
Och jag drar nyanserna lite längre genom att våga påstå att det inte är så att dessa barn enbart existerar i förskolesvängen utan likväl bland barn med hemmavarande föräldrar. Att man är hemma innebär ju inte att det måste vara ett val man gjort för att man intresserar sig för att vägleda sina barn. Det kan finnas många andra anledningar och säkert är inte alla fattade eller fattade åt en "för barnens bästa".
"Dagisungar" klumpas inte så sällan ihop till en homogen massa utan en tanke på att det kan finnas lika många olika scenarion som det finns familjer och där förutsättningarna kan vara vitt skilda åt trots att arbetssitutionen för just föräldrarna kan vara liknande. Medan många hemmaföräldrar framställer det som att just detta att vara hemmaförälder är det ultimata i alla lägen. Och det tror jag inte på.
Jag är fullt medveten om att man som hemmaförälder säkert får ta mycket stryk för sitt val; det räcker att läsa vissa inlägg här. Men saken är den, att det får vi "dagisföräldrar" också. Ofta genom att få veta att vi inte bryr oss om våra barn, vi intresserar oss inte för dem och vi lämnar det åt "samhället" att fostra dem.
Det finns alldeles för många föreställningar om både det ena och det andra och istället för att se på det enskilda barnet så blir de grupperade som "dagisungar" och "hemmaungar" och på toppen av det så läser man att hemmaföräldrar verkar vara rädda för "dagisungar" och för hur deras egna ömtåliga barn ska klara av dem. Som om de är någon gräslig och elak farsot som man ska hålla sig långt ifrån. Och sedan undrar man varför det förekommer motsättningar i samhället...
Klokt skrivet :)
Som jag upplever det är det dock lättare om man skulle träffa på hemmaföräldrar. Ofta kan ju barnen ha perioder i sina utvecklingsfaser som man lägger märke till. MIn erfarenhet som hemmaförälder är dock att vi brukar stötta varandra. Eftersom vi själva ansvarar för vården och omsorgen om barnen så blir det vårt yrke under några år och då delar vi erfarenheter med andra som är hemma. Som hemmaförälder ägnar man mycket tid att klura på barnens uppfostran och tipsa varandra.
Det kan nog vara en orsak till att vi inte upplever barnen som jobbiga. Föräldrarna är ju där och den som är närmast säger till. Vi brukar dela på ansvaret, det faller sig naturligt. Man ser ofta rätt tydligt att det är en utvecklingsfas men de här små som inte fått hjälp att socialisera sig, det är en helt annan sak och ett annat beteende och visst det väcker irritation.
Kommer ihåg en liten dagiskille som var i parken med sitt dagis. Mitt barn ca 1 år stod och log och väntade på att den här lilla 2-åringen skulle komma fram då hon såg att han var på väg mot henne. Innan jag hinner göra något ser jag att han har en pinne i handen, som han snabbt hugger mot dotterns öga. Nu tog det precis under ögat men jag blev väldigt chockad av det aggressiva beteendet men fann mig snabbt. Satte mig på huk och sa;
Nej så där får man inte göra. Det är farligt och det gör ont på flickan. Inga pinnar, den tar vi bort.
Situationen löste sig och han coolade ner sig och var redo att komma och leka i sandlådan. Då kommer en dagispersonal rusande och frågade vad som hände. Jag berättade och sa att det var löst nu. Då sliter hon tag i pojken och skriker att så får man inte göra och sliter med sig honom därifrån. Det blev helt för honom och eftersom han redan var aggressiv så tror jag inte att det blev bättre av att han möttes med mer aggressivitet.
Jag tycker ordet är nedsättande. 
Jag tycker ordet är nedsättande. 
