Orolig över att orka med barnen när vi separerat!

Vi ska ha delad vårdnad, men pga hennes ålder ska hon bo hos mig! Blev ett missförstånd där!

Fast både mitt ex och jag och familjeenheten tror på boende hos mig som bästa alternativ tills hon blir 3 år. Så det behövs inte i vårt fall.

Har väl egentligen inga råd att ge, men klart du kommer att orka - det gör man!

Jag har jobbat heltid o/eller pluggat i alla år som jag ahr varit ensam med min stora son - o det har ju funkat!
Det blir vad man gör det till helt enkelt!

Numer är jag dessutom ensam med två barn; har även en 11-månaders - o det funkar det med!

Har du dessutom hjälp av pappan som vill träffa barnen så är ju det jättebra!

Mia Maria:

Tack för peppningen!!!

Ja man gör väl det för det finns ju inget alternativ! Känner mig bara orolig över att vara en så trött och sliten mamma som inte orkar med mina barn på eftermiddagen när man jobbat, så mkt som jag skulle vilja och som jag tycker de har rätt till!

Pappan kommer att stötta och hjälpa och ha stora tjejen 3 dagar och jag 3 dagar så det löser sig nog!

mia maria: Tack igen!!!

Dessutom anpassar sig de flesta barn till situationen, även om de är små. Du vet som småbarnen i förskolan. Ibland kan de kräva mer när det bara finns en förälder eller personal, men många gånger förstår de också att de måste vänta. Min äldsta pojke har autism o var nästan 5 när vi separerade, men ca 3 år i sin mognad. Även han lärde sig vänta.

Jo det är sant, barn är väldigt anpassningsbara och just nu är jag ensam då exet är på kurs 10 dagar och även om det är kämpigt ibland så fixar jag det! Stora tjejen har redan lärt sig att mamma nattar syrran och du får vänta här nere och spela Bolibompa på datorn eller se på TV så kommer jag sedan och det går bra nästan varje kväll
: )

Hej, vet vad du talar om, blev själv med mina två döttrar när de var 2,5 år resp 4 mån, den lilla hade kolik tills hon var 7 mån. Detta är nu 5 ,5 år sedan o jag har överlevt! 
Visst var det  jobbigt o visst var man trött jämt, till viss del är jag det fortfarande(fick utmattningsdepression) men som jag brukar säga till mig själv ibland det e tur att jag har dem(barnen) för även om jag e trött ledsen glad mm så är ju kärleken till barnen  så stor.
Du kommer överleva, även om man intre tror man har ng ork kvar så kan man gå mycket långt när man tänker på sina barn

tokerglader: Jo, det är sant att kärleken till barnen övervinner det mesta!

Man orkar, det gör man!! MEN man är ingen stål kvinna/man. Det är viktigt att ta hjälp av människor runt omkring en också. Man får inte va rädd för att be om hjälp om man har möjlighet till det. Jag tycker om att bjuda hem vänner och käka tillsammans för bara det underlättar enormt att slippa stå ensam med middags koket och barnen!

MollyN: Hjälp ska jag ta och det kommer jag att få! Främst av exsvärmodern, hon är en klippa :)

Jag har varit ensam med min son sedan han var 3 månader gammal (hans mamma bodde visserligen kvar hos oss tills han var 9 månader men på grund av psyktisk sjukdom så kunde hon inte hjälpa mig med barnet, faktiskt så krävde hon lika mycket uppmärksamhet som ett barn) och det har gått bra.

Du borde försöka utreda varför din dotter är så "vild", kanske det är på grund av att ni nu skiljer er. min son kände av att jag och hans mamma gled isär trots han var så liten och var gnällig och väldigt klängig, men allt det försvann när hans mamma flyttade och han var varit en ängel sedan dess.

Men var inte rädd att be om hjälp varken från barnens släkt (alltså även exets familj) och även soc.

Mundt: Min lilla flicka har varit "vild" sedan födseln, med mycket skrik! Hon är nog bara sådan. En mkt explosiv liten dam med stark vilja! Bådar gott inför framtiden tycker jag, men är mkt jobbigt såklart! Självklart kan hon vara en go och glad tjej också, hon är inte arg, sur eller ledsen hela tiden ju :)