Förskolestart, hur mycket ska man berätta?

Vår dotter har en väldigt "tung" ryggsäck med sig från sin barndom och mycket av hennes bakgrund gör att hon har svårt för vissa saker eller kanske beter sig på ett visst sätt i vissa situationer osv. Vi berättade ganska mycket om hennes bakgrund för hon som skolade in henne i ett privat samtal. Vi kände att det var bäst för dom att veta varför hon beter sig på ett visst sätt ibland och vilka saker vi behöver jobba tillsammans med både i förskolan och hemma osv samt att förskolan skulle få en bättre förståelse och inte se henne som "en i mängden".

Det här är också en nyöppnad förskola med ny sorts pedagogik och jättebra personal och vi är supernöjda. Jag ser ingen anledning till att dra upp barnets bakgrund om man inte behöver för barnets skull. Däremot kan det ju vara bra för personalen att veta att man pratar öppet om adoptionen hemma och på vilket sätt för jag tror att många inte vet hur de ska förhålla sig till sådana frågor, men det är bara vad jag tror.

hej, ramlade in i er tråd.
Vi har ett regnbågsbarn som är buren av en av sina mammor och adopterad av den andra. Vi har oxå funderat mkt över vad vi ska berätta/begära av förskolan. Nu är hon inte äns 2 år och barnen på hennes avdelning förstår inte mkt om mammor och pappor än. Där roppar de glatt MirasMamma! åt oss båda. Men reda före sommaren var det ett barn som är 4 som flera gånger frågde hur Mira kunde ha två mammor och så. En av gngrna var en personal från dennes avdelning med, men jag var för långt bort för att höra vad som sas mellan dem.

Nu är det snart dags för samtal med pedagogerna och vi är lite veliga. På ett sätt är det fr tidigt att börja prata om hur barn kommer till men sammtidigt vet vi ju att disskutionerna kanske pågår nån annansans i huset. Vi vill gärna att inga barn ska få höra att "en mamma och en pappa bli kära" eller "att alla barn har en mamma och en pappa". För det är ju inte sant :)

När det gäller at särskilja eller inte särskilja barn som är adopteade eller har en annan familjekonstelation så är v ändå inne på linjen att man absolut inte ska dölja eller ignorera det. För oss är det viktigt att det kommer att läsas böcker om barn som har två mammor, att de inte svarar att Mira inte har en pappa utan tt hon har två mammor (fokusera på det vi har) etc. Man behövr inte ha en tema-dag utan det ska helst komma in naturligt i vardagen, som en självklarhet. Men för att det ska bli självklart behövs det ju pratas om. 

Läste förresten i tidningen FÖRSKOLAN (jag e gift med en pedaog) om adopteradebarn i örskolor Malmö. Den finns säkert att ladda ner eller beställa. Väldigt intresant och viktig.

Thalis; vår myra går på Reggio Emilia förskola WågaWilja och vi tycker verkligen att det är bra. De är så intesserade och insatta och PÅ. De vill gärna veta och det känns som de tar till sig.

Jag tror inte heller på att man ska dölja eller ignorera det faktum att barnet tex är adopterat men jag tror att det kan finnas risk för att man skapar ett utanförskap genom att prata om det för mkt. Jag har en son på 2 som är adopterad. Vi har valt att väva in det faktum att han är adopterad som en narturlig del i vår tillvaro. Kommer det upp så är det inte så att vi går undan från honom och pratar om det. Nu var ju vår son så liten när vi fick honom så det är ju inte något som kommer upp så ofta.

Så där, det blev ett... *host* Litet brev. Tja, på sisådär fyra A4-sidor   Jag hade tänkt kopiera in det här men det blev ju liksom lite långt. Men för att vara mig var det kort

Vi berättar i brevet i korthet hur en adoption går till, dels ur barnets perspektiv och dels ur föräldrarnas. Vilka termer man kan använda sig av och vilka vi brukar använda. Det är väldigt lite fokus på sonen utan mer allmänt hur allt fungerar och hur vi fick varandra. Vi inledde faktiskt med min trådstart här, som bakgrund till brevet. Det är ju verkligen inte så att vi misstror deras kompetens på något sätt, utan vi vill bara bara vara så noggranna vi kan vara med det bästa vi har... 

Om någon vill läsa så skicka ett meddelande med mailadress så mailar jag över det avpersonifierat

ts: det tycker jag låter jätte bra. Jag tycker oftast det e bättre att var övertydlig. Vi hade en oerfaren banvakt häromdagen som fik 2 sidor "tips". Hon frågade lite snällt om hon fick lägga till det i sin avhandling, så den skulle bli lite fylligare.. ;)

Hej. Ville bara dela med mig av mina tankar som förskollärare...(Jobbar på en reggiofsk)
Vi tycker det är bra om föräldrarna berättar hur de vill att vi pratar med barnen kring adoption, och hur föräldrarna har talat kring adoption med sitt barn. Det finns ju ett flertal bra böcker som berör ämnet och de brukar vara uppskattade av barnen.
Var bara ärlig mot personalen, och våga ställ krav.
Vi använder oss av en inskolning där föräldrarna är med barnen under inskolningsperioden som är 5 dagar. Behövs det så skräddarsyr vi så det passar barnet (alla barn är olika, en del behöver ländre tid).
 Adopterade barn kan behöva längre inskolningstid med tanke på anknytning och separation, men som sagt alla barn är olika, detta kan ju gälla för barn i kärnfamiljer likaså...
Hoppas det blir en toppenstart på er tid på förskolan!

Vi hade dagisstart idag och jag har i princip sagt att mitt barn är adopterat och hon har gomspalt, hon kom hem förra sommaren och såhär har vår anknytning sett ut (att hon i början hade svår separationsångest och att hon nu är en trygg liten tjej, men att jag har låtat det ta tid och nu inte vill hamna på ruta ett igen), att jag tycker det är viktigt att hon har en fröken som inskolar henne (då det är en gruppinskolning) och att denna fröken är den som ska försöka finnas tilgänglig om hon behöver tröst och hjälp (eftersom jag starkt vill begränsa antal personer som är NÄRA henne rent fysiskt framförallt) Detta är i princip vad jag sagt, vi har inte gått in på vilket land hon adopterades från eller detaljer som jag egentligen inte tycker är av nytta för personalen att veta. Jag gömmer inte landet, men det har inte kommit på tal bara (det slog mig nu). barn i denna ålder 1-2åringar ser inte färg och undrar inte, så på det sättet finns det inte så mkt för mig att berätta. De "stora" frågorna kommer senare. Tex har jag noterat att hon & ett annat barn de enda "mörka" barnen på hela avdelningen & längre fram kan ju hennes utseende väcka en del frågor.  

Prata med personalen. Jag köpte faktisk en bok som handlar just om förskola och adoption nyligen. Rätt nyttigt. Om det blir problem kan jag sätta den i händerna på personalen men annars kommer jag börja med ett litet snack bara så dem vet vad de ska vara vaksamma på, svårighet med förändringar, plötsliga överraskningar, avsked, ny personal, språket (behov att träna vissa saker), sen i utvecklingen etc.

Men att bara lita på deras vana är riskabelt. Träffade en tant i lekparken med förskolegrupp nyligen. Vet inte om hon var mamma eller personal... Hon frågade om sonens rörelsehinder som är synligt och jag svarade vänligt, följdfråga om operationer och varför det inte fixades när han var yngre, förklarade vänligt att han bott med oss i 2 månader... Aha adoption... Hon vände sig till närmaste barn: titta Xxxx den där lila pojken kommer från ett annat land. Hans föräldrar kunde inte ta hand om honom så då stod tanten i en barnkö för att bli hans mamma...
Jag bävar inför det barnets mardrömmar samma kväll ifall hans föräldrar skulle bråka så det trodde det skulle hamna i en "barnkö" och utlottad till första bästa... Tur att min son ännu inte kan språket också!!!

Men HJÄLP!!! Men vad finns det för folk egentligen?! Jag blir helt mållös... Det finns då folk till allt...

Tyvärr blir man så ställd när någon kläcker ur sig det och man vill helst inte fortsätta diskutera inför en hel lekplats full av barn. Närmsta grannens 9-åring förklarade för sin lillasyster att man betalar för att adoptera (minns inte exakta ordalydelsen) och det blev så fel efterom det lät som vi köpt honom. Jag kunde inte banna barnet. Hon upprepade det hon hört och hon hade inte fel egentligen även om det ur sitt sammanhang lät mer som en ekonomisk överenskommelse än en längtan efter att bilda familj. Men eftersom grannarna är våra vänner tar vi sådana etiska frågor vid andra tillfällen i förbifarten utan att peka finger. De lär sig En tokig kommentar kan låta ok i en vuxens öron eftersom de sållar och läser mellan raderna men barn (ex på en förskola) snappar upp en sak ur sitt sammanhang och kan såra eller skrämma min son utan att vet det eller så blir dem själva oroliga och tror att dem kan lämnas bort. Därför är det nog bra att man talar om det med omgivningen inkl lärare. Inte berätta för mycket om bakgrunden men vad de kan vara uppmärksamma på.

Har inte läst något annat än TS, men spontant slås jag av att det är ju saker du nämner i TS som är viktiga för dig, saker som du tex inte vill att det ska ske, och då kan det väl vara bra att ta upp de sakerna och berätta vad ni har för tankar och önskemål kring detta?

Alla har olika önskemål och åsikter kring saker och ting, och jag tror att det är bättre och enklare att ta upp det nu innan han har börjat, än att ev behöva ta upp det efter en eventuell incident - då kan det bli mycket svårare.