Förskolestart, hur mycket ska man berätta?

Ethi

Äldre 9 Aug 13:38
50 svar

Återställ Anmäl

Förskolestart, hur mycket ska man berätta?

Äldsta sonen ska börja förskola nu om en vecka, och jag grubblar mycket på hur mycket info jag ska ge personalen. Hur har ni gjort? Han har varit hemma i fem år och ärligt talat märker vi aldrig av att han är adopterad på annat sätt än att han är brun. Så för den skull tror jag verkligen inte att vi behöver prata adoption med personalen alls. Han är faktiskt (nu) som vilket barn som helst och dessutom är han ju 5,5 år, trygg och lugn och duktig på att stå upp för sig själv. Därför har vi tänkt att vi inte borde göra "en grej" av det. För då kan det ju bli en grej liksom...

Tills jag tänker på såna där uttryck som "riktiga föräldrar" och sånt... Eller typ temasamlingar om adoption med fokus sonen (men inga om vad som hände på bb när lilla Maria eller Daniel kom ut... Och HUR KOM DE EGENTLIGEN IN DÄR?! ), eller bara en sån sak som att läsa "Hämta Joel" högt... Vilket jag gott kan tänka mig att de skulle kunna tänka sig att göra i all välmening, men det är verkligen en kass bok... Och tänker att det kanske ändå är bättre att stämma i bäcken och på förhand berätta för förskollärarna hur vi vill att de ska prata om det? Det är en nystartad förskola med väldigt goda intentioner och underbar personal, så jag tror verkligen att de kommer att vilka göra "rätt" - så mycket att jag är rädd att det blir "fel"... Ja, alltid ska man då vara orolig för nåt

Samtidigt vill jag ju inte underminera personalens trygghet i att de vet vad de håller på med, genom att börja med att skriva dem på näsan. Något som jag själv avskyr så... Vi ska på enskilt samtal om ett par dagar och jag är rädd att jag inte ska kunna uttrycka mig tillräckligt genomtänkt och tydligt, så jag funderar lite på att skriva ett brev som alla pedagoger kan läsa (vi ska bara träffa en nu) och ge dem boken "Hjärtat mitt" som jag tycker beskriver allt så väldigt bra? Både för vuxna att läsa men framför allt som högläsning för barnen. Men det kanske är att göra för stor sak av det hela... Som ju inte alls är en stor sak. Jag är bara rädd att sonen ska bli ledsen och att någon ska rubba hans starka självkänsla...
- «
- ‹
- Sida 1 av 1
- 1
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Förskolestart, hur mycket ska man berätta?
Ethi

Äldre 9 Aug 15:30
#7

Återställ Anmäl

Lindreas skrev 2010-08-09 15:10:14 följande:
Oj, jag har aldrig sett det här som ett problem! Jag har jobbat på många olika förskolor, och faktiskt aldrig stött på problem i samband med adopterade barn.
Det låter ju tryggt! Men... vad är "problem"? Det är ju inget problem med att vara adopterad men att få puckade, sårande frågor kan ju upplevas som det... Framför allt om personalen i det läget även själva skulle svara på frågorna helt uppåt väggarna - och det är ibland SVÅRT att svara på bästa sätt (och veta vilket bästa sättet är också...). Det tycker jag själv fortfarande.
Ethi

Äldre 9 Aug 15:36
#9

Återställ Anmäl

Lindreas skrev 2010-08-09 15:34:18 följande:
fast oftast med meningen att "Olles mamma och pappa kunde inte ta hand om honom på grund av det eller det och därför flyttade han till Lisa och Kalle i stället".
Oj... Du menar "fast oftast INTE med meningen" va? Eller? *ser lite förskräckt ut*
Ethi

Äldre 9 Aug 15:39
#11

Återställ Anmäl

Lindreas skrev 2010-08-09 15:37:52 följande:
Haha, ja! Förlåt! Bra att du såg det, vill inte skrämma upp en massa människor. ;)
Haha, tack! Nu känns det genast bättre
Ethi

Äldre 9 Aug 16:03
#12

Återställ Anmäl

Ah, läste länken som chatnoir fick av en glad i en annan tråd, och läste:

"Be föräldrarna att skriftligen uttrycka hur de vill att personalen förklarar adoption för deras barn och för de andra barnen och hur de vill att ni ska tala om adoption om frågan kommer upp." (http://www.mia.eu/publikationer/skrifter/forskola.pdf )

Så då blir det ett brev alltså.
Ethi

Äldre 9 Aug 16:26
#14

Återställ Anmäl

annbom skrev 2010-08-09 15:30:06 följande:
Sedan så undrar inte barn på dagis vilken som är den "riktiga mamman" utan de accepterar den mamma som kompisen har trots att den har en annan färg på huden. Termer som "riktig mamma" kommer faktiskt från oss vuxna och som barnen snappar upp när de blir lite äldre
Jo, de kanske är för små? Jag har alltså själv fått frågan, från ett gäng flickor som var mäkta konfunderade och nog aldrig tidigare stött på adoption... Och jag tänker, att hade de inte ställt frågan till MIG (eller nån som jag) så hade de säkert fått bilden av att adopterade barn inte är egna barn och deras föräldrar inte är deras riktiga föräldrar... Ändå, i all välmening. Hur kul hade det varit för sonen att höra? Nu fick jag frågan om lillebror, som var för liten för att förstå vad vi pratade om, och det är jag väldigt tacksam för. För frågor kan såra utan att det är meningen... Jag tror att vi (jag och tjejerna) på olika sätt upprepade närmare 10 ggr att man kan vara någons RIKTIGA mamma utan att denne legat i ens mage. Fast de var äldre, på en höft mellan 8 och 10 år. Bland <7-åringar har det mest legat på nivån "X är brun för att han är född i Etiopien". "Jaha"

Temasamling om adoption har jag förresten hört flera förskolor som haft, men det är ju skönt om det inte är så vanligt Och jag har fått frågan från förskollärare, inte ens en minut efter att vi berättat att vi fick honom när han var 5 månader, om sonen (då 4,5 år) var tvåspråkig! Detta trots att både jag och maken var med och det är rätt uppenbart att ingen av oss är tvåspråkig... Men det borde väl förstås inte heller vara så vanligt
Ethi

Äldre 10 Aug 14:24
#22

Återställ Anmäl

chatnoir skrev 2010-08-10 14:02:06 följande:
Alltså, om de bara undrar varför han inte liknar oss räcker det ju att säga att han kommer från Kina. Men om det blir tal om att komma från mammas mage osv, eller "riktiga föräldrar", då kanske det krävs lite mer. Och samtidigt vill jag hålla det så enkelt som möjligt och inte säga något som gör att sonen hamnar i en utsatt position gentemot de andra.
Ja, så gör vi och det räcker i de allra flesta fallen. Sönerna är bruna för att de är födda i Etiopien (jag föredrar det framför "kommer ifrån" eftersom det var rätt länge sen de kom därifrån, numera kommer de ju från Sverige liksom) och där är nästan alla bruna. Jag hörde förresten sonen svara på frågan själv här för någon vecka sen, när en kompis han inte lekt på länge plötsligt liksom insåg att sonen är brun.

-Varför är du så mörk?

-Det är ju för att jag har svarta byxor och svart Darh Vader-tröja på mig! Visst är det fint?

-Jaa... Är det därför du är mörk i skinnet också?

-Nej, det är för att jag var så när jag föddes!

-Jaha.

Man behöver ju inte komplicera det mer än det är, och dessutom kan jag tycka att det är rätt nosigt att fråga sånt och fortsätta fråga detaljerat. Som att min son skulle fråga andra barn varför de är korta, har stora huvuden, är blonda, är brunhåriga, har stora öron, utstående ögon, speciella behov, smala/tjocka/snygga/fula/etc föräldrar, stökiga/städade hem osv osv. Det gör man ju inte. Vi är väldigt noga med att alla människor är olika, och så är det bara. Man får acceptera alla för dem de är, rätt upp och ned. Fast en del barn nöjer sig inte med det... Och då blir det ju knepigare. En del kan ju få för sig att fråga precis vad som helst. De roligaste frågorna hittills är frågan vilket land jag(!) kommer ifrån. "Jag förstår inte riktigt språket som du pratar". Jag pratar väl rikssvenska skulle jag tro, och bor i ett område där de flesta talar så... Inklusive pojken och hans familj. *asg* Eller varför vårt hus är så litet. Eh... Ja, för att det var så när vi köpte det? Det är ju liksom inget vi kan göra åt

Men när såna märkliga frågor kommer om sönerna och deras bakgrund, det är då orden blir så viktiga. Och svåra.
Ethi

Äldre 11 Aug 13:09
#35

Återställ Anmäl

Så där, det blev ett... *host* Litet brev. Tja, på sisådär fyra A4-sidor Jag hade tänkt kopiera in det här men det blev ju liksom lite långt. Men för att vara mig var det kort

Vi berättar i brevet i korthet hur en adoption går till, dels ur barnets perspektiv och dels ur föräldrarnas. Vilka termer man kan använda sig av och vilka vi brukar använda. Det är väldigt lite fokus på sonen utan mer allmänt hur allt fungerar och hur vi fick varandra. Vi inledde faktiskt med min trådstart här, som bakgrund till brevet. Det är ju verkligen inte så att vi misstror deras kompetens på något sätt, utan vi vill bara bara vara så noggranna vi kan vara med det bästa vi har...

Om någon vill läsa så skicka ett meddelande med mailadress så mailar jag över det avpersonifierat
Ethi

Äldre 13 Aug 19:53
#47

Återställ Anmäl

Men HJÄLP!!! Men vad finns det för folk egentligen?! Jag blir helt mållös... Det finns då folk till allt...

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Förskolestart, hur mycket ska man berätta?

Förskolestart, hur mycket ska man berätta?

INNEHÅLL