Varför alltid hålla farmor om ryggen?

Nä, varför ska man skrämma de små liven? Man gör sig nog bara en otjänst sen för man får ju otrygga barn som inte blir så självständiga.

Lillans farmor är jättesnäll och skräms inte alls. Men hon är extremt slarvig t.ex. Hon avslöjade att hon sovit på sin soffa i 3 veckor för sängen var full av tvätt hon inte orkat ta hand om... Sen märker jag på hennes son att hon inte värderar samma saker som jag. Vissa oskrivna regler (sociala regler) har han aldrig fått lära sig. Ett exempel var t.ex. att nu när vi ska bjuda in folk till lillans dop så fick vi skala lite i inbjudningarna för det blev för mycket folk. Då föreslog han att om man satte ett O.S.A-datum så kunde man ju skicka sena inbjudningar efter hand som återbuden kom in, om det kom in några... jo, eller hur: "hej, min kusin kunde inte komma på dopet så nu kan vi bjuda in dig!" Yeah, right! Och detta är bara ett ex. Finns många fler...
Själv är jag väldigt noga med sånt, folk kan ju dessutom bli sårade. Men både sambon och hans mamma är väldigt kvickaoch tänker inte på konsekvenserna av sitt handlande. Som tur är så är svärfar lite mer socialt kompetent...

Men det är ju ändå föräldrarnas beslut hur barnen ska skötas. Om pappan viker sig för mamman så är det ju pappan som är problemet. Eller har farmor lärt sonen att barnen, hushållet sköter jag i egenskap av kvinna/mamma. Då lär de flesta män låta sin kvinna sköta de kvinnliga domänerna. Så har min svärmor gjort. Sen har min man sagt att min mamma verkar varit/vara en bättre mamma än hans.

Kan bara hålla med!
Själv har jag mer besvär med en olämplig mor och mormor, som gärna vill sitta barnvakt men som ALDRIG kommer få det. Men hur säger man en sån sak? Jag undviker ämnet så långt det är möjligt.
Barnens farmor kan vara lite bossig och tycker mest att våra regler är knäppa, men hon sitter barnvakt rätt ofta.

Nu grundar sig detta i en jäkligt mjäkig sambo från början, ville bara klargöra det...

Mina svärföräldrar är ganska gamla 65+ och i alla fall svärmor är sjuklig. Jag själv har ett socialt handikapp som går ut på att jag har skitsvårt att umgås med folk "bara för att". Bara för att de här två människorna nuppade en gång i tiden som ledde till en unge som jag sen råkade bli kär i 23 år senare så "måste" vi sitta och umgås och fika med jämna mellanrum, trots att vi egentligen inte har något att säga varandra?? Inga gemensamma intressen, inget direkt intresse för varandra, vi bara pratar väder för att man "ska". Då det är jag som har handikappet så ser jag dem som två gamlingar bara, jag känner inget för dem, jag har inget intresse av dem, jag anser inte att de har med mitt liv (som är ganska komplicerat...) att göra bara för de är sambons föräldrar, de är väl lite mer såhär att de vill lära känna mig för att jag är deras sons flickvän så därför "ska" vi umgås. Hos mig börjar alla människor på noll, oavsett vad jag har för relation till dem. Bara för jag är bra kompis med dig så innebär inte det att jag automatiskt även är kompis med din syster/din vän, vad det nu må vara!

Jag har talat om för sambon att jag tycker de är "jobbiga", de frågar en massa som jag inte vet hur jag ska svara på, jag drar inte upp mina handikapp för tjejen i kassan på Ica, varför ska jag göra det för dessa två människor som jag "lärt känna" av EN anledning, jag känner mig väldigt obekväm i sällskap med dem. Svärmor inser liksom inte sociala gränser, senast tyckte hon att jag skulle hålla föredrag om MIN SYSTERS liv, jobb och killar inför alla på julafton... Och detta då som sagt kombinerat med att mina sociala gränser går som heldragna linjer i vägen. Hon inser inte vad hon kanske inte borde fråga om och jag anser att hon snokar så fort hon öppnar truten. Ingen bra kombination...
Detta har gjort att sambon tror att jag tycker sämre om dem än vad jag gör, jag bara känner dem helt enkelt inte! Han håller isär oss som katt och råtta! Jag firar inte mina släktingars födelsedagar om inte personerna betyder nåt för mig, jag firar inte hans släktingars födelsedagar om de inte betyder nåt för mig. Jag sköter relationerna på min sida och han på sin sida. Och sambon är uppenbarligen inte så noga med relationerna på sin sida för han bjuder i princip aldrig hem dem, vi blir aldrig bjudna dit, möjligtvis om någon fyller, möjligtvis på julafton. Mina föräldrar är yngre och mer "fart" i, vi båda trivs bra med dom, de bjuder hem oss, bjuder med oss på aktiviteter, de hjälper oss med saker, t.ex. när vi flyttat etc. Nån gång hade visst svärmor sagt att hon känner sig utanför för vi umgås så mycket med mina föräldrar, men ändå så sitter hon bara på sin röv och väntar på att vi ska komma förbi och fika, istället för att bokstavligen bjuda hem oss. (Och jag hindrar absolut inte sambon från att åka till dom, peppade honom t.o.m i början men näe, han åker verkligen aldrig). När hans familj i somras åkte iväg för att fira svärmors 65-årsdag så passade sambon hans systers katter...
Detta har lett till att jag har träffat mina svärföräldrar kanske fyra gånger på tre år, och under högst formella former.

Så det jag skulle komma till var att jag känner dem helt enkelt inte. Vilken mamma lämnar sina barn till människor de inte alls känner?? Skulle svärmor färga håret skulle jag nog inte känna igen henne om jag såg henne på stan. Sen kan det vara världens underbaraste människor, vad vet jag?? Och jag anser faktiskt att det är sambons ansvar att se till att vi umgås mer och lär känna varandra om han vill det.
Så summa sumarum, folk får ha vilka relationer eller vilka blodsband de vill till våra barn, om jag inte känner människan så lämnar inte jag våra barn till dem!! Som det är idag så skulle jag hellre lämna ett barn till tjejen i luckan i korvkiosken än till svärmor, jag känner fasen henne bättre...!
Och givetvis är det samma åt andra hållet, om jag har en släkting eller en vän som jag vet är helt underbar med barn, men som sambon inte känner så skulle jag aldrig propsa på att hon ska vara barnvakt bara sådär, utan då istället försöka få sambon och den här personen att lära känna varandra så att även sambon får förtroende för henne.

Men som det är nu så struntar uppenbarligen sambon både i våra och i våra framtida barns relationer till sin släkt på hans sida, och då orkar inte jag heller bry mig. Och de är som sagt gamla redan nu, de lär ju inte direkt vara yngre den dagen vi får barn.

Nej, det är ju sant att man inte alltid har nåt gemensamt med sina svärisar.

Det blev lite väl långt, men jag ville förklara lite bakgrund och inte bara "Mina svärföräldrar får inte vara barnvakter för jag känner dem inte!". Eller, fasen, det kanske hade räckt... :)

Men om jag får låna ts lite; är det jag som tänker konstigt, finns det mammor som lämnar sina barn, det mest värdefulla de har, till människor som de p.g.a erfarenheter eller kanske som i mitt fall brist på erfarenheter känner sig otrygga med, bara för att den människan enligt normer har "rätt" till barnet för den har blodsband till det??
Som det är nu, jag skulle inte ens lämna våra katter till svärmor, dels av den säkert ganska löjliga anledningen att "Men katterna känner ju inte dem, vart ska de sova på natten, de kanske inte alls vill ligga hos dem!!", men även för att jag helt enkelt inte vet; gillar de ens katter?? Vet de hur man tar hand om katter?? Är de beredda på vad katter faktiskt kan ställa till med eller kommer vi få en räkning efteråt?? osv. 

Jag antar att de som förespråkar att en människa automatiskt blir lämplig bara för de är släkt med barnet också lämnar till dom av just den anledningen oavsett om de känner människan i fråga eller ej.

Själv skulle jag inte må bra av detta. Jag vill känna personen som ska passa det dyrbaraste jag har!

Sofiero; Jag kan ju tycka att det ligger ett ansvar från båda håll att lära känna varandra. Far- och morföräldrar är ju förutom föräldrarna de som antagligen älskar ens barn högst av allt och de flesta barnbarn (med någorlunda vettiga far- och morföräldrar) har ju ett bra utbyte med dem.
Så för ens barns skull kan det vara positivt att lära känna barnens farföräldrar.

Jag håller absolut med TS. Och jag tror dom som gör påhopp när man skrivit något i stil med att man inte vill lämna sina barn hos farmor/farfar är just det; farmödrar som inte får se sina barn så ofta de skulle vilja, och vägrar se sannningen om varför de inte får se sina barnbarn. Enklare att skylla på elak svärdotter än titta sig själv i spegeln.
Kan man inte respektera mammans "restriktioner" angående barnet så är man definitivt inte lämplig som barnvakt. Och om man inte förstår att mamma och pappa bestämmer var barnet är, inte blodsbanden, så är man nog inte i övrigt heller passande som barnvakt.
Tänk om farmor är alkoholist? Eller deprimerad? Eller har agressions-problem? Eller senil? Eller svär mycket? Eller inte tvättar händerna? Eller röker inomhus? Eller har smutsigt hemma? Var går gränsen?
Jo där som mamma och pappa drar den.

Jo visst är det så!
Dock så tycker jag att i mitt fall har min sambo det största ansvaret. Att presentera mig för sina föräldrar, göra oss delaktiga i varandra etc. Som det är nu så håller han isär oss som Hitler och Stalin för att jag sa nån gång att jag har lite svårt för hans mamma, av olika anledningar, som grundar sig i att jag inte känner henne. (Sen blev jag väl sådär glad när han kommer hem och berättar att han berättat för dem om mina självmordsförsök för att "Mamma frågade om dina ärr på armarna och vad skulle jag säga...??", inte riktigt den sidan jag vill presentera först för nytt folk...) Istället för att se till att vi lär känna varandra så behandlar han oss som sagt som katt och hund, den ena parten existerar knappt för den andra partern och tvärtom. Han bjuder aldrig hit dem, föreslår aldrig att vi ska åka dit, jag får aldrig någon info om att vi är hembjudna till dem. Men vad jag fattat så är det inte så att de bara skiter i oss så nånstans strular han till det ordentligt. När jag föreslagit att vi ska ta med våra föräldrar ut och äta (skönt att ses på lite neutral mark) så har han kommit med bortförklaringar utan att ens fråga dem, och jag antar att han gjort detsamma om de bjudit hem oss. Vi ser säkert varandra som stans ufon bara för att sambon är....jaa konstig...eller nåt. Häromdagen faktiskt så ringde hans föräldrar på vår fasta telefon för första gången och sambon var inte hemma. Jag vågade ärligt talat inte svara. Vad skulle jag säga?? Vad skulle vi pratat om?? Jag som precis "skitit i" svärmors 60-årsdag av den anledningen att sambon inte talat om för mig att hon fyllde 60... Och antagligen har de bjudit hem oss eller velat komma över ett antal gånger men det aldrig passat och då antagligen p.g.a mig. Så ju mer han håller på sådär ju svårare kommer det bli att någonsin hitta till varandra. Ju längre det dröjer utan att vi ses, ju svårare kommer det bli ATT ses.

Och jag har lite sociala problem så jag orkar helt enkelt inte hålla koll på två familjer. Jag har sagt från början att  "Jag håller koll på min familj, kontakter, födelsedagar, julklappar etc så håller du koll på din!". Så jag orkar helt enkelt inte både hålla kontakt med min familj och se till så han/vi håller kontakt med sin. Lite ansvar får han allt ta själv. Det blir ju bara synd den dagen om det skulle bli barnbarn, jag menar har JAG träffat barnets farmor och farfar kanske fyra gånger på tre år och inte hört (och det jag har hört handlar mest om hans mammas MS med medföljande ep-anfall, darrighet och snurrighet, vilket känns tryggt då...) ett jota från eller om dem så ska de ju inte tro att de bara kan knalla rätt in och vara delaktiga då. Av den anledningen att jag inte känner dem och litar på dem. Jag har kompisar vars föräldrar jag hellre skulle låta vara barnvakter för att jag via kompisen lärt känna hennes föräldrar och upptäckt att det är riktigt bra personer.

Dock skulle jag aldrig propsa på att lämna barnet till några som sambon har noll koll på vad det är för ena, så jag hoppas han gör detsamma gentemot mig... Har han som sagt knappt ens presenterat mig för sina föräldrar så kan han ju glömma att jag lämnar MITT BARN i deras ansvar. Jag skulle som sagt aldrig få för mig att lämna HANS barn till någon han inte känner.

När jag var barn så fick jag inte träffa min farmor så mycket därför att min mamma och hon inte kom överens. Och det är jag jätteledsen för nu i efterhand. Det är inga större fel på min farmor, hon var alltid bra mot mig då vi fick träffas. Däremot ingen dröm-svärmor kanske mot min mamma. Men jag tycker det är fel att förneka sina barn kontakt med sin farmor för att man själv har svårt för henne. Man kan ju vara en jättebra farmor fast man är knepig annars. Man kan få stå till svars för det när barnen blir vuxna om man förnekar kontakt, värt att tänka på.

Tråkigt att det blev så för dig
Hos oss är det faktiskt inte bara så att jag tycker illa om min svärmor, mina barn vill inte träffa henne och dottern får ont i magen av detta och då anser jag att jag som mamma måste se till att mina barn mår bra -
Ja,jag förnerkar min svärmor att ha kontakt med mina barn och det står jag för, mina barn går nämligen före henne,min man och även mig själv.

Ett exempel,

Min sambos mormor är inte lämplig som barnvakt. Varför? Jo för att hon "glömmer" viktiga saker som vår sons allergi. Hon tycker att han som mjölkproteinellergiker lika gärna kan få laktosfritt för det är samma sak (för henne!). I övrigt är hon jättesnäll och fin mot vår son. Hon kan få umgås med honom tillsammans med andra människor, eller sitta barnvakt tillsammans med någon annan, men aldrig själv. Bara för att en person aldrig får sitta barnvakt själv så måste man inte skära bort den personen från barnets liv. Det är väl inte genom att vara barnvakt som man får en relation?

Jag kan räkna på en hand hur ofta mina föräldrar lämnade bort oss barn till barnvakt hos min mormor och morfar, och idag har vi "trots allt" en underbar relation. (Farmor och farfar är döda)