Hej!
2-3åringar jobbar med många saker i sin utveckling parallellt. Det handlar som du säger om identitet, vem är jag, vem är jag lik , vem är jag olik? Hur gör och är pojkar och hur gör och är flickor? Till identiteten hör gränser, dvs vad bestämmer jag över och vad bestämmer du över? Det handlar om trygghet, vad kan jag kontrollera och vad kan jag inte kontrollera? Små barn har också sina föräldrar som de allena saliggörande förebilderna. Om jag och mamma gör samma sak då är jag stor som mamma. När sedan de första trotsreaktionerna kommer är detta också en del i identitetskrisen. Om jag gör annorlunda än du då blir jag en annan än du. Så man kan säga att först blir man så lika som möjligt och sen så olika som möjligt. Detta fortgår i intervaller upp till vuxen ålder för det är många aspekter att ta in på olika nivåer.
Så identifikation = vara lika, till differentiering = vara olika är en ständigt pågående process i personlighetsbildningen. I dessa faser behöver barnet en tydlig förälder som svarar både genom att vara lika, tex mamma målar tånaglarna på sin lilla pojke, men som inte leker koja under bordet hela dagarna för att pojken vill det. Dvs föräldern visar upp sin olikhet.
Som du förstår av detta behöver du säkert inte oroa dig för att din 2-åring vill göra samma som du. Tids nog kommer han att vilja göra väldigt olika också. Följ honom och stöd honom.
När det gäller förskola tycker jag som du att det är bra om barnen är så pass stora och sociala när de börjar förskolan att de både klarar umgänget och konkurrensen med en hel barngrupp. Då ger också förskolan ett positivt bidrag till deras utveckling.
MVH
Margit
