Vad har era män för syn på barnaga?

Maken är engelsman och växte själv upp med aga. Han blev både örfilad och slagen med bälten och vad som nu var vanligt i England på 70- och 80-talet. Han skulle aldrig komma på idén att ge dottern smisk eller dyl. Och jag skulle inte heller accepterara det. Men jag förstår att det är svårt när man lever i en annan kultur där saker som är otänkbara för oss hör till vardagen...

Jag skulle nog sätta mig och prata med honom i lugn och ro, på kvällen när barnen sover. Säg att du inte längre kan acceptera och tolerera hans metoder. Förklara och föreslå alternativ. Definitivt skulle jag inte tillåta att barnens farfar delar ut daskar. Då är det mycket möjligt att jag skulle daska tillbaka.

Min sambo är från Storbritannien, blev själv agad som barn och var för aga när vår son föddes. I början pratade vi väldigt mycket om detta, jag försökte på alla sätt och vis nå fram till honom och förklara varför det är fel att slå sina barn (och att kränka dem på andra sätt), men det gick bara inte att få honom att fatta. Till slut köpte jag Jesper Juuls "ditt kompetenta barn" till honom, och efter att han läst den kunde han äntligen förstå! Sedan dess han hans syn på barn och uppfostran förändrats totalt, och han är nu helt emot barnaga. Så jag kan verkligen rekommendera den boken (den finns på 13 olika språk).

Rek också Jesper Juuls bok, vi har ett liknande problem, inte med min man (som är engelsk) utan med farfar, så pass att jag numera inte lämnar barnen där själva längre...

Min man fattade heller inte vad "the big deal" var innan vi fick barn, men efter så har han börjat fundera mycket på hur det fick honom att känna sig osv när han var liten, och kom fram till att vi aldrig skulle slå våra barn.

Rent praktiskt kan jag väl hålla med om att Time Out kanske kan vara en bra grej, både för din man och dina barn! Och så framför få honom att verkligen fundera på om han tycker att det funkar, hur gör du, kan han göra så istället osv Och så kanske som min man, vara super ärlig med sig själv och fundera riktigt ordentligt på hur han mådde/kände sig som barn när han blev agad!

Lycka till... 

Va sjukt ! Jag tror att sånt leder till värre.

Små barn små problem, stora barn.. stora problem !

En dask i rumpan kan lätt bli "mer".

Min man är kines och han blev uppfostrad med aga som barn. Han har gått med på att aga inte är ok i uppfostran av vår son och han är emot sånt, men han kan när det gäller våra katter slå till/sparka till lätt när de "inte uppför sig" och han kan ibland när vår son är gnällig le och säga på skoj typ: "akta så att jag inte..."

Jag vet att han bara skojar, men hur min man än försäkrar att han är emot aga är jag ändå rädd för att när vår son blir större (han är snart 6 mån nu)och börjar trotsa och gnälla och så som barn gör att han inte ska kunna kontrollera sig själv och ta till något eftersom att det ligger undermedveten i honom sedan hans egen barndom.

Sen kanske svärmor kommer att komma och bo hos oss inom en snar framtid för att hjälpa till med barnpassning, och det var ju hon som gjorde mycket av det onda mot min man när han var liten och jag kan inte hjälpa att vara lite orolig för vad som möjligen skulle kunna hända, även om hon och svärfar säger att de nu ångrar att de slog sina barn då...

Så jag vet att det är upp till mig att vara stenhård och verkligen påvisa min totala "nolltolerans". Jag tror också att det är väldigt viktigt att prata väldigt ingående med sin partner om en sådan viktig del av barnuppfostran som denna och se till att man är helt överens

Min man är NordIrlandare och är också uppvuxen med aga, dask på händer, lår och rumpa! Inte alls ofta men det förekom. Jag gjorde väldigt tidigt klart för honom att jag absolut inte accepterar det och det har han förstått och han skulle aldrig daska till våra söner.

Jag tror okcså på att förklara konsekvenserna för honom . Jag körde med detta: Så  första gången de är olydiga/trotsar eller vad så säger du till dem, nästa gång höjer du rösten och nästa gång daskar du till dem, vad ska du då göra fjärde gången?  Alltså om du inte kan tillrättavisa dina barn med röst och avledning hur långt ska man gå i sina slag? JAg fick till det ungefär som att om du måste gå så långt i dina tillrättavisningar att du måste slå så gör du något fel i uppfostran, de lyssnar inte på dig. Hur kommer det sig att du som mamma kan hantera barnen utan att behöva ta till aga??

Han förstod verkligen det argumentet. Jag tror aldrig att han skulle ha använt aga för han är inte den personen men det var en intressant diskussion och ett bra argument från min sida Vad gäller svärmor skulle hon faktiskt aldrig göra något mot min vilja så där är jag inte heller orolig!

Prata med honom säger jag och kör med det argumentet att barnen kommer bara bli värre ju mer smisk de får

Vill förövrigt tillägga att jag förstår att det är skitsvårt när det är så otroligt vardagligt för många i andra länder! Stå på dig Kram

Ja det där är verkligen inte lätt... man har så olika syn på detta i olika kulturer.

Min sambo är också uppfostrad av kinesiska föräldrar, i Nya Zeeland dock. Man kan nog säga att de är som en blandning av engelsmän och kineser
I vilket fall, han fick sig en smäll på fingrarna då och då. Hans föräldrar (iaf pappan) tycker inte det är ngt konstigt alls, snarare "nödvändigt" ibland. Och då är han ändå en jättevarm person, världens mysigaste med barn och djur osv... ämnet kom upp en gång och de blev alla förvånade över hur jag absolut inte kunde acceptera det. Min kille hade inte funderat så mkt på saken förut, men jag gjorde jäkligt klart för dem att våra barn kommer ALDRIG behandlas på det sättet då jag anser att aga inte leder till något bra.

Jag har till och med sagt åt min kille att om han nånsin gör ngt mot vårat barn ska jag själv anmäla honom. Skämtsamt visserligen, men ändå. Han fattar iaf hur jag känner och har lovat att aldrig använda den uppfostringstekniken, då han vet hur jag känner ang det. När det kommer till detta har han ingen talan och det har han förstått Sen tror jag att det har fått honom att tänka till lite, han hade faktiskt aldrig funderat på agans rätt och fel förut.

Känner igen det där. Bor själv i Frankrike. Det är vardag här. Hemskt att se! Jag har sagt väldigt klart och tydligt till min man (Fransk) att det är absolut inte ok! annars skiljer jag mig. Det gör mig förbannad att det är så normalt här. Min mans föräldrar berättade hur dom blev slagna och att dom inte tagit skada....dom visar absolut inga känslor dessa människor! har sett hur folk daskar till barn och visst på ansiktet med(vän som sett ett barn bli slaget på ansiktet). Dom börjar ju ändra lagen nu pga. av att en kvinna sätter stopp. Hoppas det blir ändring. För att fransmän ska ändra sig behövs det ett mirakel. Dom vill inte leva på 2000 talet.

Sattet jag brukar forklara det pa for andra som inte ser det pa samma satt som vi svenska ar att samhallet ar inte ubyggt pa vald. I det samhalle som vi alla lever (vilket land vi an har valt att bo i, bor sjalv pa Irland) ar vald forbjudet och inte pa nagot satt socialt accepterat, vi skulle ju inte sla en anstalld om de gjorde fel eller bara inte foljde foretagets regler, sa vafor skulle vi sla vara barn, de som vi ar har for att skydda o vagleda. Dessutom hur kan man saga till sina barn att det ar fel att slass o sen ge dem en "fessee". Min sambo, han ar oxa fransman, ar en av dem som gillar att saga att han fick lite lagom med small nar han var lite o det gjorde inte honom illa bla bla bla. Men som tur ar sa vet han att jag aldrig skulle acceptera det, inte en anda gang o jag sager som nagon annan sa tidigare i det har har han ingen talan. Men i vilket fall som helst sa tror jag inte att han skulle vilja anvanda sig av small. Men vad jag ville saga TS ar att kan du inte forsoka att anvada dig av liknelser, det alskar ju fransoserna lol.

O Skandinavien sa himla sant, de vill absolut inte leva pa 2000 talet hahaha! Bodde 3 ar i frankrike innan vi flyttade tillbaka till Irland, de skulle pa slap tillbaka mig dit sprattlande o skrikande lol.

Min man är italiensk, och liksom majoriteten av sina landsmän daskar han gärna till barnen lite lätt.

´För mig är det tudelat. Jag är helt emot det, men samtidigt ser jag ju att de flesta italienare har fina varma relationer till sina föräldrar, så några svåra följder kan jag inte se att "normaldaskandet" får.

Min man är engelsman och blev själv agad som barn. Han är helt emot det och berättar från egna erfarenheter att det helt enkelt inte fungerar. Ingen av våra vänner agar sina barn heller. Även om det är lagligt här är åtminstone synen i våra umgängeskretsar att det är något som bara den "lägre" samhällsklassen skulle göra (ja, den allmänna uppfattningen där jag lever är att det är skillnad på folk och folk).

Jag tror att de flesta barn kan hantera att bli agade och inte nödvändigtvis blir särskilt påverkade av det som vuxna (har träffat så många här som är underbara människor som blev agade som barn) men för mig skulle det kännas så hemskt att göra illa min älskling när jag kan hantera problem på så många andra sätt.

Jag bor också i Frankrike med en fransk man, en dotter och en till på väg. Det är mycket jag känner att jag alltid får strida för, särskilt då vi lever på landet och åsikterna är ganska konservativa både gällande uppfostran och mycket annat. Min man är helt emot all form av aga som tur är men det är mycket annat som vi har behövt jobba med gällande syn på livet i sig.
Hans föräldrar är väldigt snälla människor och jag skulle inte tänka mig att de skulle få för sig att smiska till dottern någon gång men skulle det ske så hade jag försökt förklara för dem att det inte är något vi sysslar med.
Det är fler skillnader än man kan tro mellan Frankrike och Sverige =)

Min man har en sund familj och där har aldrig förkommit barnaga

Min man är irländare och är emot aga, han skulle inte lägga ett finger på vår dotter. Fast det är vanligt på Irland. Han fick inte stryk när han var liten, men det fick jag ibland (svensk) och jag kommer mycket väl ihåg hur man kände sig.

Min sambo är från Gambia och har själv växt upp med aga. Förut tyckte han att det var okej att daska till ett barn med motiveringen att "barn behöver gränser och de behöver få veta när de gör fel". Sen barnen kom har han dock ändrat sig och är helt emot aga. Minnen från ens egen barndom väcks ofta till liv när man själv får barn och det räckte nog för att inse att det inte är så kul att vara rädd för sina föräldrar...

Min man ar sydamerikansk och vi bor i sydamerika. Precis som for manga andra har i traden har han vaxt upp med lite daskar hit och dit och tycker val inte det gjort nagon skada pa honom. Men han har aldrig ifragasatt min orubbliga princip att ingen under nagra omstandigheter far sla vara barn.

Vi har pratat om det och jag har fatt honom inse att det ar bara nar foraldrarnas intelligens tryter som de slar barn. De som slar har enligt mig inte intelligens nog att uppfostra barn utan vald.  (och alla manniskor vill kanna sig smarta

Mitt andra argument ar att det finns ingenstans bevisat att barn som blivit agade beter sig battre an de som inte blivit det (latt att jamfora mellan min och hans familj, i min familj i sverige rader tom MER respekt mellan familjemedlemmar an i hans och det har aldrig forekommit nagon dask i rumpan eller liknande i min familj). Sa om mina foraldrar kunde uppfostra oss utan aga sa kan alla gora det.
Om man slar ett barn sa ar DET ENDA man formedlar att:
-Konflikter loses med vald.
-Och den som ar starkare far sla den svager. Typ.

Sager att det ar varre att sla ett barn an en kvinna, eftersom ett barn ar helt forsvarslost.

Sen sa har det ju varit forbjudet att aga barn i sverige sen 79 tror jag, och har blev det forbjudet forst forra aret tror jag. Det gar ju att dra lite riktlinjer hur sverige ligger fore pa en massa plan (ej kora alkoholpaverkad, bakatvanda bilbarnsstolar etc etc etc). Sverige ligger fore pa mycket och sa aven i fragan om barnaga, sa det ar battre da att ta efter ett land som ar lite mer utvecklat. Min man och hans familj ar dyrkare av sverige och svenska folket sa det ar ganska latta argument, de vill alla ha det som i sverige typ.

Sen, sa har jag sagt att om han skulle daska till vara barn sa ar det VARRE an om han skulle sla mig, vilket han aldrig nagonsin skulle gora hursomhelst.
Jag har ocksa sagt att det ar storre garanti att jag lamnar honom om han slar vart barn an om han ar otrogen, for att fa honom att forsta hur otroligt viktigt detta ar.

Nu ar det sa att denna konversation hade vi langt innan vi fick barn eller ens gifte oss och jag har aldrig behovt riktigt anvanda argumenten mot honom, utan vi bara pratade om vara olikheter, och han har utan tjafs funnit sig i mina principer i denna fraga.

Vad galler resten av slakten har jag forklarat pa ett liknande satt EN gang, och sedan bara sagt att OM nagon nagonsin slar mitt barn sa far de aldrig mer traffa det. Nar de kommer med veka argument att om man inte smiskar lite pa rumpan nar barnet gor fel (nagon faster/moster pastod det) sa far barnen inte respekt for foraldrarna sa kan jag gladerligen igen motbevisa det genom att bara peka pa mina egna foraldrar (och en stor del av min generation) som aldrig agat och jag respekterar dem precis lika mycket (om inte mer) som sydamerikanska barn respekterar sina foraldrar.

Var bara stenhard med dina principer. Jag har vissa principer i livet som ingen far rubba i, men alla dessa ar latta att leva upp till och jag kraver inte det omojliga. Men prata alltid i lugn och ro med din man. Det ar ju trots allt inte utav elakhet utan ignorans manga i utlandet daskar till sina barn.

Kram och lycka till 

Min man är från USA och vi bor även i USA ca 6 månader om året.
Han växte upp med vad han beskriver som "en dask i rumpan" och har tyckt att det vart helt okej. Nu när vi skall ha barn om tre månader har vi länge och väl diskuterat det här med "en dask i rumpan". Jag har mycket väl förklarat för honom att jag inte kommer tolerera någon slags "dask i rumpan" eftersom jag precis som Maria12 ovan anser att det är när intelligensen försvinner som barn agar sina barn. Min man har varit väldigt kritisk till min inställning (liksom jag är till hans) men efter många diskussioner har jag fått min "vilja" igenom. I början beskrev han det som att han tyckte jag "dissade" hans föräldrars sätt att uppfostra honom, som om det inte var bra nog. Vilket inte alls är fallet, jag tycker bara att det finns bättre sätt att hantera situationer än med "våld" :) 

Allt löser sig bara man diskutera.

Men jag skojade med honom och sa att om "han daskar i rumpan" så skall jag ge honom en "rak höger" varje gång han trotsar/krånglar ;) Lite humor måste man ha också.