Min son har börjat 2:an förra veckan. Han har ingen att vara med på rasterna. Han frågar dom i sin klass om han får vara med men svaret blir nej du kan inte vara med. Tårarna kommer varje kväll och han vill inte gå till skolan. Jag vet inte hur jag ska göra för att göra det lättare för honom. Finns det nån som kan komma med råd?
Skolan måste omedelbart börja jobba för att få in honom i gruppen. Prata omgående med lärare/fritidspersonal så att de förstår hur utanför han känner sig så att de förstår att bollen ligger i deras händer.
Usch vad jobbigt.. att se sitt barn ledsen.. har inga mer råd än att parat med skolan??
Fyyy.. min började på 6-års nu.. Han ser fram emot skolan såå mkt. Dan innan han började, kvällen innan när han la sig så sa han till mig : "Mamma jag vill inte till skolan, jag har så svårt o lära mig saker".. Då börja min tårar tränga i vrån.. men jag förklarade att fröknarna är där för att lära honom, hjälpa honom osv.. sa det till fröknarna samma morgon oxå så de visste om hans oro..
Nä usch för sånt där!!! Prata med skolan.. prata mkt med sonen.. gör han trygg så han kan prata med er o skolan..
Så svårt det där ju!!
Kan inte ni/sonen umgås med nåt barn utanför skoltid så han lär känna någon? Då umgås de automatiskt i skolan sen med ju...?
LYCKA TILL!
Jag håller med Maaliiin S, prata OMGÅENDE med de vuxna i skolan. Det gjorde ont i hjärtat på mig att läsa att en så liten kille inte har någon kompis i skolan, utan att jag känner er. Jag är själv lärare, på högstadiet och en stor del av vårt jobb är att se till att barnen har det bra socialt i skolan. Prata med sonen din, så han förstår att du lyssnar, det är viktigt att han vet att ni föräldrar lyssnar och står på er inför skolan. Hoppas verkligen, verkligen att skolan tar detta på allvar och genast jobbar för att förbättra grupprelationerna!!
Okej tack för era svar. Jag ska följa med honom till skolan imorgon och prata med hans fröken. Hoppas på att det kan fungera. Jag sitter med honom varje kväll efter att hans lillebror somnat. Vi pratar då om skolan och om annat. Brukar lugna honom lite så han kan somna.
Hej!
Jag är bara nyfiken hur det har gått? Har samtal gjorts till skolan?
Vad sa de? Har de märkt något? Tar de det på allvar?
Hoppas det det löser sig.. bara att få ta upp det känns ju som framsteg från er sida!
Man behöver ju få ventilera sig.. man gör ju allt för sina barn!
Man mår ju sååå dåligt när de inte mår bra..
Jag har varit i kontakt med hans lärare och haft ett långt samtal med henne. Hon skulle ta tag i det och se till att han kom in i gruppen. För så fick det ju inte vara att nån var utanför. Hon hade inte märkt något men hon var inte ute på rasterna så. Jag ska ge det lite tid men blir det ingen ändring så kommer jag kontakta rektorn.
Byt skola! det kommer jag göra om mina barn får det så i alla fall. Kanske inte det enklast att bara göra så i för sig. Du ska nog börja med att lösa problemet men risken är att det inte blir bra även om problemet blir löst. Ska försöka förklara vad jag menar.
Jag hade det så när jag va liten, i samma ålder dessutom. Vet exakt hur din lille kille känner sig.
Barn är fruktansvärt elaka och har de en gång bestämmt sig för att någon inte får va med är det svårt att få dom att ändra sig.
Hade en underbar fröken som verkligen tog tag i problemet. Vi var en grupp på 5 tjejer som fick gå på samtal med fröken. Alla fick säga hur vi kände och hur vi skulle göra för att alla skulle få va med och att ingen skulle behöva känna sig utanför. Hon brydde sig verkligen och försökte så jag fick va med.
Jodå sagt och gjort och dom gjorde som vi kom fram till (trodde alla) Men jag kände att dom blev tvingade att ta med mig och leka med mig. Jag kände mig alltid ivägen och aldrig nånsin önskad eller delaktig på riktigt. det suckades hit och dit och tisslades och tasslades bakom min rygg. Fick aldrig veta någons hemlisar. Det va det bästa dom visste när jag blev nyfiken.
Jag fick även gå till kuratorn och prata (förstod dock inte när jag va liten att hon va kurator vilket nog va en bra grej)
Dom försökte verkligen på alla sätt är otroligt tacksam för det men jag mådde jätte dåligt och ingen visste varför för dom tyckte att allt hade blivit bra.
Jag önskar att jag hade fått byta skola för att försöka få en ny chans. Sen vet jag inte om det hade blivit bättre eller sämre att komma ny till en ny klass. Men hade jag fått byta i tid så hade jag kanske haft en chans att slippa bli så nerbruten som jag blev och jag hade kanske sluppit få så dåligt självförtroende som jag fick och antagligen hade jag då också sluppit min svåra deppresion jag hade i tonåren.
Hoppas verkligen det löser sig för honom!
Jag var en helt vanligt söt snäll liten tjej som ändå inte fick va med och leka. gråter fortfarande när jag tänker på det.
Kramar till er!!!