Jämlikt?Kontrollbehov?

Det låter som en jobbig situation för er båda och jag tror att ni behöver få hjälp med att lösa det här av tex en familjerådgivare. Risken är annars stor att ni kommer att separera.

När jag var hemma på heltid med vår son så ville jag också ha avlastning när maken kom hem, men för mig var det egentid att slippa den uttråkade sonen och att få laga mat i lugn och ro utan att ha en pipig son som ville bli buren hela tiden.
Det var det omvända förhållandet när maken var hemma med sonen, dvs jag som var avlastningen när jag kom hem.

Jag hoppas att ni hittar en lösning på era problem för det låter inte roligt.

aj aj...låter som en väldigt jobbig situation... jag tror att största delen av problemet ligger hos din fru,hon mår kanske dåligt över att vara så bunden till hemmet och så beroende av dig, kanske just familjeterapi skulle hjälpa...eller enskild terapi för henne...Jag skulle bli vansinnig både i din o i hennes situation, tror helt klart att hon behöver hjälp med att ta sig för körkort och kanske t.o.m jobb, det skulle nog hjälpa. (er båda)! Sen så tror jag att DU behöver börja ställa krav på henne! Hon kan ju inte kräva att du som försörjer hela familjen ska ta hand om allt på hemmaplan också! låter lite i mina öron som att hon behöver en "spark i baken"...ursäkta uttrycket!

Tack för era kommentarer. Jag har inte någon som jag kan ventilera det här med så en familjerådgivare är väl kanske en bra början.

millie01 jag har sagt det till henne att hon behöver det. Men får inte så mycket till svar. Hos säger att hon inte litar på alla andra i trafiken och känner sej så osäker m.m. I mina öron låter det som bortförklaringar. Jag frågar om hon vill köra bilen på en avlägsen parkering ibland.
Fattar inte hur någon kan vara rädd för allt. Men det är väl lättare att säga till mej att göra saker än att göra det själv. *suck*. Så det är nog som du säger. JAG måste börja ställa mera krav.

Förstår att det är jätte jobbigt. Men jag känner igen mig enormt mycket i din fru. Jag och min sambo har en son på 3 år. Både jag och han har jobbat heltid och älskat våra jobb. Nu ska vi snart ha vårt andra barn och jag är hemma på heltid med bäckenuppluckring. Han får hämta, lämna, handla ja det mästa. Men det är så psykiskt jobbigt. Känner mig så utelämnad och oviktig. Å han är bara trött, (vilket är förståligt) så han är inte så "omhändertagande" Som jag hade önskat. Till sak.. Din fru kanske är deprimerad. Ingen ursäkt att bete sig som en bitch men tyvärr blir det lätt så för att inte visa sin sårbarhet. Blir ju svårt att göra det när förhållandet knakar.

För det första: Vad har ni att prata om de 2-4 ggr/dag hon ringer? Vad vill hon? Skulle hon bli glad om du förekom henne någon gång och ringde hem?

Sedan måste ni väl kunna veckohandla på helgen så att hon har alla saker hemma så att hon ska stå för matlagningen? Jag håller med mapo, jag tycker också det är superskönt att få stå och pyssla i köket på kvällarna ENSAM. Och lite kan man ju då förbereda.

Kommer hon ut på dagarna? Ibland mår man bara bättre av att komma ut och röra på sig.

Och ställ krav! Ett körkort skulle ju underlätta så mycket i vardagen. Tror att ni skulle vara hjälpta av familjerådgivning.

Låter som att en vän till mig hade kunnat skriva detta... jag har gett honom många råd genom åren, och jag vet inte om det är dem eller någit annat som gjort det, men det har faktiskt blivit mycket bättre för hans/deras del. Jag skulle vilja skriva så mycket till dig, men har inte riktigt tid nu... vill bara säga att jag tror det helt enkelt är viktigt att hon måste få komma ut i arbetslivet eller en i allmänhet meningsfull sysselsättning. Hon har hamnat i en ond cirkel som är extremt destruktiv, och därför är hon också alltid trött, irriterad och arg. Kan hon tänka sig att börja någon arbetspraktik? Eller att plugga?

Flera av tipsen här tycker jag är jättebra, kommer hon alls ut på dagarna? Finns det ingen affär nära där ni bor så att hon själv kan gå och handla? Så har jag alltid gjort då jag varit hemma med våra barn, men vi har ju haft gångavstånd till affären (och sen har jag körkort också så jag har ju kunnat ta med barnen om vi ska göra annat). Annars så måste ni faktiskt börja planera tror jag. Lägg upp ett veckoschema för vad ni ska äta till middag, åtminstone på ett ungefär. Och handla sedan tillsammans under helgen så att allt finns hemma.

Tycker också det är en bra idé att testa föregå henne genom att själv ringa från jobbet. Och även om det är svårt kan det hjälpa att visa din uppskattning, kanske bara för det lilla... försök hitta något som du kan ge henne positiv uppmärksamhet för.

Slutligen vill jag säga att problemet här finns ju egentligen inte hos dig, utan det är ju hon som måste rycka tag i sitt liv. Då kanske det inte spelar någon roll alls hur många råd vi än ger till dig, om hon inte vill/kan/orkar få till en förändring själv. Hon mår ju givetvis fruktansvärt dåligt, men om hon (ni) inte själv lyckas med att komma ur den här onda cirkeln, så krävs det ju helt enkelt experthjälp. Och då kan familjeterapi vara ett sätt, men lider hon av en depression kan det ju vara bättre att hon får hjälp på egen hand. Själv kan jag ju inte låta bli att ställa mig frågan hur hon har kommit att bli så här, hon verkar ju även vara folkskygg och rädd för lite allt möjligt. Kanske finns det något betydligt djupare här som hon behöver bearbeta, innan det alls kan börja bli bra? Men som sagt, en början kan ju vara att med lite enkla knep försöka få henne att "leva" igen, tex genom helghandling, uppmuntra henne att laga mat eller delta genom att hjälpa dig så att ni lagar tillsammans, föregå henne med telefonsamtal och försöka uppmärksamma så fort hon är glad eller gör något positivt som du tycker om. Ett enkelt konstaterande att du gillar när hon är glad kan göra mycket.

När det gäller kontrollbehovet så tror jag det ger med sig om/när hon börjar må bättre i sig själv. Hon behöver helt enkelt ett "liv" och när hon har det så tror jag det blir mindre viktigt att kontrollera ditt...

Jag är väldigt tacksam för era kommentarer.

Kan börja med att svara ang. telefon samtalen. I början så ringde hon till mej. Sen efter ett antal tillsägningar från hennes om att jag måste ringa henne. Så började jag ringa till henne. För hon blir mega irriterad om jag inte kan prata när hon ringer mej. Har försökt att förklara at jag faktiskt måste jobba. Jag är ute och åker på vägarna, så då är det onödigt (anser jag) att prata när jag är ute ur bilen. Bättre att prata när maj åker.

Så ett samtal på förmiddagen är ok, tycker jag. Men.... det är inte alltid jag slutar samma tid. Beroende på hur mycket det är att köra ut. Säger jag fel tid blir hon jätte arg. Säger jag en sen tidigt för att det kan ta så lång tid + lite extra för att tiden ska stämma så hon vet när jag kommer. Då blir hon irriterad i telefon. Och ringer lite senare då hon hunnit bli arg eftersom att jag inte är hemma än. Notera då att klockan är inte ens i närheten av den tiden jag sa.

Allt detta resulterar i en väldig stress för mej. Har sagt att jag kommer hem när jag är färdigt osv. Jag måste till och med ringa när jag är på väg hem.

VI har pratat och vårdcentralen/läkare har kommit fram till att det vore bra om hon tog anti depprisiva medel. Men....eftersom som envisas med att amma våran 2,5 åriga sion kan hon inte ta sådana tabletter. Jag har sagt att jag vill att hon slutar amma. För han behöver det absolut inte längre. Hon kontrar med att det är den enda lugna stunden för henne.

SÅ igen. Det där med att ställa krav. JAG måste verkligen jobba på den biten. Men det är så svårt för hon lyckas alltid få mej att få dåligt samvete.

Har sagt till henne att hon måste komma hemmifrån och göra annat. Även vårdcentralen. Men hon är så kräsen. Men det är väl svårt när man inte kan göra följande:

Inte gå ut pga. Insektsfobi, när jag är ute är det jag som får skäll för att jag inte ta bort alla insekter. Ja du läste rätt.
Inte vågar ringa till nya personer, Tex Ringa hantverkare om huset, ringa på annonser på nätet etc.
Inte kan gå ut med hunden.

Hoppas ni orkar läsa. Det blev långt. Skönt att det finns förståelse där ute. Jag är inte galen. Så jobbigt att få skäll och det dåliga samvetet hela tiden.

tack för att ni lyssnar/läser.

Jag tycker att om ni åtskilliga gånger har försökt få henne hjälpt men att hon inte vill det, så måste du för din egen skull fundera över en separation. Hennes destruktiva mönster kommer förstöra dig helt och håller annars. Många gånger kan en separation också hjälpa den andra parten, ungefär som att det blir ett uppvaknande och man tvingas ta tag i sitt liv. Det är hennes vilja att må bra som är avgörande, och du måste samtidigt inse att situationen inte kommer förändras så länge hon inte har viljan.

Och du måste ju absolut skjuta undan det där dåliga samvetet, du är inte galen!

Föresten så tror jag att kognitiv beteendeterapi skulle hjälpa henne mycket, men då måste hon vilja själv. Kanske antidep skulle hjälpa henne att återfå motivationen till livsglädje? Jag hade själv jättesvårt att ringa människor, till och med mina vänner men särskilt nya som jag inte kände. Jag lärde mig att det berodde på att jag 1, hade fått ett fruktansvärt dödsbud via telefon som jag aldrig någonsin kommer att glömma och min sorg då gjorde att jag totalt bröt ihop på golver och bara skrek i luren. Jag fattade däremot aldrig hur starkt det påverkade mig när det gäller samtal. 2, jag hade jobbat som telefonsäljare något år och fått erfara väldigt jobbiga och psykiskt krävande samtal. Efter att jag slutade det jobbet blev jag helt enkelt rädd för telefonen... men jag blev hjälpt genom att jag av en ren slump blev erbjuden kognitiv beteendeterapi genom arbetsförmedlingens jobbcoach! Sådan terapi är väldigt effektiv mot fobier och beteendemönster i allmänhet (även kontrollbehov). Jag har själv läst lite kring det, men har bara ytlig kunskap dock.