Min son har blivit otrygg och osjälvständig.

Hej!
Jag har en underbar son på 16 månader som sedan han var ca 14 månader har blivit extremt mammig och osjälvständig. Han är vårt första barn och jag är fortfarande hemma på heltid med honom. Jag och min man är oerhört kärleksfulla mot vår son. Han blir överöst av pussar, komplimanger och kärleksförklaringar och har blivit det från dag 1 då det är vår absoluta övertygelse som föräldrar, att inget barn kan få för mycket kärlek. Vi får ofta komplimanger av människor i vår omgivning över  vårt tålamod och vårt kärleksfulla uppfostringssätt. Trots detta verkar det som att vår son bara blir mer och mer otrygg. Han är väldigt blyg för främlingar och börjar nästan gråta om de kommer för nära.Till saken hör att vi bor i Norge så vår son har aldrig haft barnvakt eftersom vi helst bara lämnar honom till mor- och farföräldrar som tyvärr inte bor här.  Av den anledningen är han bara van vid oss. Visst umgås vi med vänner ibland men den konstanta exponeringen av socialt umgänge som man får i släktrelationer får han förstås inte. Kanske är det därför han är så blyg? Jag tycker också  att separationsångesten är flera resor värre än vid 8 månaders ålder och ibland känns det som att han helst skulle sitta ihop med mig.Han vill helst bli buren hela tiden och gråter när jag går iväg, om än bara en meter. Vi samsover och trvis med det men under dom senaste månaderna händer det nästan varje natt att han gråter, säger "mamma" och vill ligga ovanpå mig. Han får inte nog av mig och helt plötsligt duger bara jag. Han älskar sin pappa men när det kommer till läggning accepterar han bara mig, något som vi båda kan förstå eftersom hans pappa reser väldigt ofta i jobbet och på så sätt inte alltid finns tillhands. Jag har alltid funnits och det är jag som är hemma med honom på dagarna. Jag upplever också att han är väldigt osjälvständig i lek. Han vill allt som oftast involvera mig i sina lekar, visar mig saker, vill att vi ska läsa tillsammans osv. Gör vi fel som alltid låtit honom få  100% närhet och tanka kärlek närhelst han velat, kan man ge FÔR mycket kärlek och på så sätt uppfostra otrygga barn? Min magkänsla säger "nej" man kan inte ge för mycket kärlek men jag börjar ifrågasätta mig själv då många föräldrar jag känner som har ett "hårdare" sätt gentiomt sina barn (sova egen säng trots skrik och tårar, börja dagis tidigt, bli lämnade att leka själva på golvet därför att mamma inte har tid...osv) verkar ha starkare och mer sociala barn..Kanske är det bara min sons personlighet? Han kanske har ärvt min känsliga sida och även jag var blyg som barn men med tanke på all den fantastiska omvårdnad, trygghet och kärlek som han får av mig och min man borde han inte vara tryggare? Jag känner mig oerhört frustrerad av att inte ens kunna gå på toaletten själv utan att han skriker hysteriskt och över att han verkar vara så otrygg trots att han alltid har mig nära. När jag ser alla snoriga ungar på dagis med rosor om kinderna och leenden från öra till öra tänker jag att min son aldrig skulle kunna bli ett dagisbarn. Han skulle gå sönder om jag lämnade honom där. Kan detta vara en fas som går över med tiden, gör vi fel eller är det bara hans personlighet? Förövrigt är han en otroligt fin, kärleksfull liten kille som äter, sover och utvecklas som han ska. Tacksam för svar!