Nyseparerad utan klara besked till barnen
Hej.
Jag och min man har varit tillsammans i väldigt många år och träffades när vi var väldigt unga (jag var 12). Vi har tre barn 5,8,10 år gamla. När vårt liv lugnat ner sig (med familjebildning och studier avklarat) och vi båda äntligen fått jobb och en stadig ekonomi med utrymme att spara till semester för första gången - då får min hjärna tid att märka av att känslorna av förälskelse verkade borta, jag försökte länge blunda för det, men till slut gick det inte. Vi har gått på familjerådgivning i 8 månader och där kommit fram till att det enda som kvarstår att prova är en separation -för att se om det flammar upp igen (detta är ingen vanlig svacka - sådanna har vi haft många genom åren, men det har alltid funnits en gnista kvar i botten).
Av olika anledningar blev flytten ganska lång till ni ort där jag har mitt nätverk och mitt jobb - de två "stora" går kvar i sin skola och åker taxi dit när de är här (det funkar jättebra) - den lilla går på växelvis dagis här och hemma på sitt gamla dagis när hon är hos pappan.
Jag känner att jag gjort allt i min makt (förutom att låtsas som inget och stanna hos pappan tills barnen blivit stora- som man kanske förväntas göra) för att detta ska gå så smidigt för barnen som möjligt och göra minsta möjliga skada (jag är skillsmässobarn och fick uppleva hur en separation inte bör fungera).
Barnen bär på mycket ilska mot mig för allt detta är ju mitt fel, jag låter dem släppa ut den och vi prata mycket om det - även om det kommer ut i andra sammanhang. Jag vet ju att det inte är helt och hållet mitt fel, min man och jag har alltid haft bra kommunikation och vi har haft problem med hans svartsjuka och kontrollbehov i alla år - vilket han nu jobbar med) - så det ligger ju också hos honom. Men jag låter dem lägga det på mig nu, han har jobbigt nog ändå. det kluriga här tycker jag är att vi just inte vet om jag kommer att hitta tillbaka eller inte - vi kan inte ge barnen klara besked inte end om när de kan få besked. Ska mamma flytta hem igen eller ska de skiljas. Jag upplever att detta nästan är det svåraste för barnen på något sätt hade det nog varit lättare för dem att vi skulle skiljas och så är det med det - sen går man framåt. Just nu är vi i ingenvetland - hur underlättar vi detta för dem? De har ju så mycket att hantera känslomässigt ändå i sina respektive åldrar. Den lilla tar det bäst och verkar ta det hela med ro, men man har ju inte så djupa tankar när man är så liten heller. Kan du bedöma hur länge de klarar ett sådant här tillstånd - vi vill inte kasta in handduken för snabbt, men om det påverkar barnen för mycket kanske vi måste vara lite snabbare med vårt beslut (eller mitt beslut ska jag väl säga). beskriv lite hur barnen fungerar i dessa lägen och vad man ska tänka på - finns det någon bra litteratur man kan läsa tillsammans med barnen eller speciella frågor man kan ställa som gör att de får ur sig känslorna och inte stänger in? Tack så länge
