Jämställdhet och adoptivföräldrar?

Jag tror att alla par gör ett aktivt val att vara jämställda eller inte. Oavsett hur barnet blir till. Jag tycker dock att det är en bonus med adoption att vi båda kan vara delaktiga på samma vis och att min kropp inte kommer påverkas som den skulle gjort vid en graviditet. Sen kommer säkert människor förfäras över att min man kommer vara hemma först och längre period och att det är han som kommer gå ner i tid, men det bryr vi oss inte om.

Jag tjänar mycket mer än min man. Jag skulle gärna vilja vara mammaledig länge! Men vi kommer nog dela på det. Vi skulle ju tjäna på att min man var hemma mer, men det tillåter jag nog inte. Jag har ju längtat så många år på att få bli mamma-ledig, och många år till blir det 

Jag tjänar mer än min man, trots det var det jag som var hemma all föräldrarledig tid, med undantag av de dagar som är låsta till pappan. Det var också jag som gjorde större delan av "arbetet/papperssamlandet" under adoptionsprocessen. Tror inte jag längtade mer, men har säkert uttryckt min längtan i ord och handling mer än min man.

Valet att vara hemma har varit mitt eget. Jämlikt? Lite taskigt vill jag nog påstå att det är jag som har bestämt att jag skulle vara hemma. Jag har jobbat så många år och tyckte att jag förtjänade (mer än min man att vara hemma och njuta av våra barn.

Jag tänker att på familjenivå så är det alltid individuella val och önskemål som kommer till uttryck. Men tittar man på de mer övergripande mönstren, t ex statistik, så ser man ju att i de allra flesta familjer är mamman hemma mycket mer.

Och det är något som t ex en del politiska partier vill ändra på. Beslut på strukturell nivå har alltid påverkan på individnivå och då uppfattas det som intrång i familjens egen valfrihet... Ja, nu ska jag inte bli politisk, men det finns ju alltid strukturnivån och individnivån.

Själv tänker jag mig att jag och mannen skulle vara hemma lika länge med (det blivande adoptiv-) barnet, men att jag sedan arbetar deltid ett antal år. Jag känner som flera av er andra - jag har ju jobbat så många år redan! Dessutom tjänar jag som flera av er andra mer än min man...

Vi själva gjorde i princip likadant med f-ledigheten som vi planerat för ett ev. biobarn. Enda skillnaden är att nu efter adoptionen var vi hemma båda två i drygt 2 månader i början, det hade vi nog inte varit om vi fått barn på det andra sättet.

Att vara hemmapappa passar inte alla. Min man hade fullständig panik i  de två månader som han var hemma.  Det var jobbigt för oss alla och det var så skönt när han slapp. Jag kan inte tänka mig att vi är ensamma om detta. Jag har stora fasor när man hör om att man ska kvotera föräldrardagarna, det innebär att vårt nästa barn får lämnas på dagis när det är 6 månader...inte bra. Är det någon politiker som har tänkt på detta?

Intressant hur ni har gjort med föärldraledighet! Vi fick nämligen en läxa på vår föräldrautb, att vi skulle fundera på hur vi gör med anknytning, föräldraledighet, jobb osv.

Vi vill att barnet ska knyta an till oss lika mycket, men är jag mammaledig först kanske det blir automatiskt att barnet knyter an mer till mig.

Men det kanske är bra som nån skrev att vara hemma båda två i 2 månader. Om vi skulle ha möjlighet till det. Vi får fösröka spara semester!

Jag tycker man på alla kurser och i all literatur hörde mycket av: som adoptivföräldrar har ni chansen att vara mer jämnställda eftersom mannen kan börja med ledigheten om ni vill eftersom ni inte ammar etc.... Vet inte hur det sedan ser ut statistiskt. Men vi delar rakt av här hemma. Jag har en månad mer på pappret men min man tog semester första månaden så han var hemma då med vilket behövdes. Jag längtar redan till jobbet efter 4 månader, men det är mest för jag tråkas ut av sandlådor. Det är toppen att komma så nära sonen och se honom utvecklas. Ev kortar vi ner föräldraledigheten pga läkarnas rekommendationer (han får som rörelsehindrad mer stimulans och utmaningar bland andra barn) och då förstörs vår plan på lika mycket föräldraledighet (eftersom man måste förvarna arbetsgivaren om man kortar ner sin planerade tid). Men blir det många operationer kommande året så fortsätter vi föräldraledigheten så länge vi bara kan.

Misseri - Intressant att läsa hur ni gör och tänker!

Misseri: Vi har nyligen fått veta att vår son har ett funktionshinder. Vården sa att de inte hjälper oss med vård för vår son om vi inte har förskoleplats. Vi kände i magkänslan att det kändes fel eftersom vi bara varit hemma 1,7 år, och hade som plan att vara 2,5år, lika länge som h¤n varit på barnhem, för att jobba med anknytningen som är så viktig och jobba med att reparera de tuffa åren som h¤n haft på barnhemmet.  Motvilligt la vi in h¤n på förskolan, vi märkte tydligt varje dag att det var alldeles för mkt och att det tog all energi. Vi ifrågasatte kravet och förklarade att det syns tydligt att det är för tidigt, och att vi inte kan följa deras mall/behandlingsplan som är gjord för biobarn.
Efter mycket diskusioner fick vi rätt till vård utan förskoleplats, och kan idag efter en månad på förskola fortsätta vara hemma med sonen, och pararellt åka iväg och få vård.
Det jag vill säga är att läkarna/vården har INGEN erfarenhet av vikten med att jobba med anknytning!!! Vi har fått kämpa mot alla, för att klargöra hur viktigt det är, man har EN chans att lägga grunden för anknytningen och det formar hela våra barns liv. Och det är sorgligt att man som förälder inte får förståelse för det!!! Vårt barn är just nu främst adopterad med sin tuffa start och anknytningsbiten som vi jobbar med, i andra hand funktionshindrad. Utan en fungerande anknytning blir inte vården tillräcklig för att vårt barn ska bli en hel och fungerande människa.
Så ett tips, ändra inte på era planer, gå på er magkänsla istället, jobba med anknyntingen och få ihop ett sätt att barnet blir "friskare" från sitt funktionshinder under mammaledigheten.