Hemsk förlossning?

Min var också ganska traumatisk, men på ett annat sätt..

Det hela tog typ en kvart (då jag alltså hade intensiva värkar + krystfasen) och jag födde ensam hemma, hann inte in till BB.
Allt gick ju förstås bra och så ändå, men även såhär 8 månader efter tycker jag det känns jobbigt att tänka på ibland. Jag hängde liksom inte med mentalt i händelseförloppet, och det känns verkligen inte som att jag "fött barn" på riktigt.
Får också en massa läskiga tankar ibland att "tänk OM han inte andats... vad skulle jag gjort då??" och känslan av att det var mitt fel att vi inte hann in...

Jag hade inte alls en så hemsk förlossning som ni berättar om, men det gjorde ändå oändligt mycket mer ont än vad jag pallade. Är fortfarande arg på alltihop. På barnmorskan som inte var där utan lät mig ligga och vråla i en timme och hyperventilera lustgas med en halvlossnad moderkaka och sjunkande hjärtfrekvens på bebisen, på mig själv som inte klarade att föda ordentligt. Nu är det två och ett halvt år sedan, men jag kan inte låta bli att hamna i ordkrig med gynekologer och anklaga dem för att snåla på snitt, eller annat, och nu sitter jag här och skriver. Inser att jag borde ta tag i det här. Trots allt klarade vi oss fint ju alla tre, det är bara att strunta i den där timmen och sluta älta. Det tillför inte något i mitt liv att jag känner mig förorättad av förlossningsvården och slumpen. Borde tänka mer på de som gjorde helt rätt, var vakna och tog de kloka beslut som ledde till att jag har en underbar dotter i stället för ett stort hål i själen där hon skulle varit.  

min var riktigt charmig. Efter en mardrömsgraviditet där jag satt halva tiden rullstol pga foglossning så hade jag planerat snitt. Det datumet var det som fick mig att stå ut för jag visste att då är det över.

Åker in glad och förväntansfull. Äntligen skulle vi få vårt pyre och jag skulle börja min återhämtning. Allt förbereds, jag får nål och dropp och det var bara att vänta. Klockan sju var vi inne på förlossningen, klockan 11 får vi veta att de ställt in mitt snitt och jag ät välkommen åter om en vecka. Detta meddelas av läkaren som samtidigt ifrågasätter min rätt till planerat snitt. Enligt henne borde jag inte få snittet alls eftersom jag enligt henne inte uppfyller kraven för planerat snitt. Där kraschar jag in i ett svart hål. Åker hem för att fira jul utan bebis. Allt ställs in, ena anledningen att jag är uppe på julafton några timmar är för att vi har barn som förtjänar en jul även om jag som mamma är gravt deprimerad och på gränsen till självskadande. Det enda som hindrade mig från att skada mig själv var bebisen. Den veckan är den värsta i mitt liv. Jag har stora minnesluckor och mår fysiskt illa över att ens försöka tänka på den tiden. julafton minns jag knappt alls.

En vecka senare är vi tillbaka till förlossningen. Jag ser inte fram emot det. Jag funderade länge på att inte åka alls. Jag var helt säker på att jag skulle skickas hem igen. Hela tiden som jag låg inne på förlossningen och väntade på att det skulle bli min tur så väntade jag på att de skulle skicka hem mig igen. inte ens när jag låg på pre-op:en kunde jag se fram emot snittet, jag var fortfarande helt övertygad om att jag skulle skickas hem eller nekas snittet.

Väl inne på op ska spinal sättas. Läkaren sticken en gång och misslyckas, hon sticker igen och misslyckas. Istället för att sticka en tredje gång ringer hon efter sjukhusets bästa narkosläkare. Efter att ha lokalbedövat ryggen så sticker han det tredje sticket och det fungerar... nästan. Bedövningen tar mer och mer men en punkt på magen vill inte bedövas ordentligt. Tillsist kan de inte vänta mer eftersom de finns risk att bedövningen hinner släppa. De lokalbedövar magen där spinalen inte tagit och börjar skära. Och jag känner det. I med mer bedövning som inte tar. Narkosläkaren tar fram en mask med lustgas för att försöka klippa av smärtan men jag blir bara illamående av den. Han ger mig en annan mask och säger att det här kan stickas lite i halsen...

7 minuter senare vaknar jag upp desorienterad med en stor op-lampa ovanför huvudet och att pappan lägger världens sötaste lilla minibebis i min famn. det tar flera minuter för mig att förstå vad som hänt. De visade sig att de fick akutsöva mig i de sju minuter det tog för dem att få ut bebis och efter det kunna pumpa in ännu mer bedövning. Bedövning som fortfarande inte tar ordentligt. Läkarna gör sitt jobb och jag sys ihop och får en infusionspump som pumpar morfin rakt i såret. Den bästa smärtlindringsmetod som finns tydligen.

På uppvak ligger jag med fulldos av allt och trots det kan de inte bedöva min mage...

Som en extra bonus på det hela så får jag en allergisk reaktion mot kirurgtejpen men det tar ett dygn innan nån personal upptäcker det och inser att den smärta jag känner i såret inte är pga snittet utan pga den allergiska reaktionen och som om det inte var nog så fick jag spinalhuvudvärk och blev däckad i två veckor.

Nej det blir inga fler barn här.

Känner igen mig precis! Vår son föddes prematurt med urakutsnitt med fara för bådas liv och vi låg på prematuren nästan 2 månader med vissa komplikationer. Jag är fortfarande till viss del deprimerad efter allt som hänt och INGEN vill prata med mig om detta! Allt jag får höra är "Men det gick ju bra!" Det var likadant när vi låg uppe på sjukhuset. Verkar inte som om folk kan förstå hur traumatsikt det faktist är, tycker inte heller man fick någon direkt hjälp av sjukvården med detta.

Oj, mitt inlägg kom inte ens med ser jag först nu...

I varje fall så tycker jag att det allra värsta var bemötandet från sjukvården under hela gravidteten och allt annat efteråt. Min barnmorska var rent ut sagt otrevlig och behandlade mig nedlåtande. På förlossningen ignorerade de mig i typ 1½ timme innan jag fick komma in och undersökas - jag hade 3 min mellan värkarna och var tvungen att sitta i väntrummet och våndas. Under själva krystfasen fylls rummet med personal som viskar och mumlar och ingen vill säga något till oss fast man märker att något är fel. I efterhand fick vi veta att det var tal om akutsnitt, men de provade med sugklocka först och då kom dottern ut... De tog henne på en gång, klippte navelsträngen (som min man skulle göra - fortfarande utan att säga ett ord till oss) och läkaren tog henne till andra änden av rummet.

Hon var helt tyst när hon kom ut, och lät ingenting på lång stund och jag frågade varför hon inte skrek säkert fyra gånger utan att någon svarade - livrädd att hon var dödfödd :( Gud, jag börjar gråta bara av att skriva om det, det var kaotiskt och traumatiskt och det värsta var att ingen sa något till oss...

Sen var min graviditet ganska jobbig med foglossning med mera, och förlossningen tog 21 timmar och massa annat hände också på förlossningen som var jobbigt - men det var det allra värsta, att inte veta om hon levde eller inte och varför rummet plötsligt var fullt av folk :(

Usch jag bara gråter när jag läser era historier.

Jag fick en son med katastrofsnitt nu i augusti. Jag var öppen 10 cm hade en barnmorska som hängde och hoppade på min mage samtidigt som läkaren drog FYRA gånger med sugklockan utan resultat. Hjärtljuden hade legat på 50-60 en längre tid och när ingenting fungerade och barnet satt fast i mig beslöts det till slut om katastrofsnitt.

Läkaren och barnmorskan slet ut alla sladdar, slangar och sprang iväg med mig, liggandes vidöppen blodig och bresandes ner längs korridoren. Min sambo fick inte följa utan lämnades i ett blodigt rum med sugklockan liggandes på golvet i en pöl med blod. Jag grät och skrek i panik, rädda mitt barn.

Det sista jag kommer ihåg är att min säng slår in i alla väggar under den panikfyllda färden till operation, jag ber dom strunta i mig och enbart lägga all sin energi på barnet. Jag kommer in i ett rum där operationspersonalen står redo med handskar och munskydd. Jag får en mask och sen är det svart. Tre timmar senare vaknar jag på uppvaket, känner att magen är tom och börjar gråta.

En sköterska kommer fram till mig och berättar att jag fått en son.

Det var ju inte så det skulle gå till!! Jag var ju helt öppen, jag skulle föda vaginalt, få upp det lilla barnet på min mage och hjälpa den hitta till bröstet. Min sambo skulle klippa navelsträngen och sen skulle vi få några lugna minuter tillsammans, bara vi. Istället vaknar jag ensam, får träffa min son först 4 timmar efter hans födsel. Min första bild av han ligger han i en kuvös och andas i en cpap då han drabbats av lungkollaps.

Jag har fått en underbar son, men i mitt hjärta finns det ett hål. Jag fick inte vara med om hans första tid i livet, jag fick inte ge han den första måltiden och jag fick inte hör hans första skrik och se själv vad det var för kön.

Jag känner mig lurad, som att någon stulit min sons första tid från mig. Nu rinner tårarna igen... Skulle få norea-samtal men har ännu inte hört något. Sorgen kommer nog alltid finnas där, den sköljer över mig som en våg vissa dagar.

Jag är arg på sjukvården, arg för att dom inte beslöt om snitt tidigare -hjärtljuden hade ju varit låga så länge. Samtidigt är jag så oerhört tacksam för att larmkedjan fungerade och alla läkare fanns på plats när jag kom till operation. 6minuter tog det, från att förlossningsläkaren tröck på larmet till min son var född.

Nästa barn kommer jag kräva ett planerat snitt för, har på känn att jag kommer få bråka för att få det. Jag har också svårt att prata om det, det enda jag får till svar är att "jaja, men nu gick det ju bra." Ja, det gjorde det. Men jag har fortfarande ett sår i mitt hjärta, för vad som kunnat hända och för sorgen över den tid jag missat.

Sjofn: förstår din sorg, jag som fick planerat snitt men massa komplikationer känner på samma sätt fast själva förlossningen gick som vi planerat men veckorna efteråt blev skit och jag har inte ens minne av flera av hans första dagar, var så sjuk. 

Nu har jag pratat med läkaren om vad som hände och mår skit. Tydligen så har min livmoder blött efter KS, om de inte sytt ordentligt eller varför vet vi inte. Sen när de opererade för att fixa den blödningen så skar de i min tarm så den fick sys ihop men värst är att jag troligen fick en infektion i såret på den operationen så det blev blodförgiftning. Förklarar varför jag var så dålig halva sjukhusets läkarkår kändes som de var inne i mitt rum ett tag dagen efter. Så som jag misstänkt så var jag i chock. :(

Men nu har utsidan läkt ihop och jag har äntligen fått bada ihop med min lille son det som jag sett fram emot så länge men inte fått. Han är 3månader och mår rätt så bra men den där första tiden har satt sina spår. Jag har psykolog att prata med på föräldrastödet så förhoppningsvis så går det att landa.

Du kan inte ringa ellr be någon ringa och se så de inte glömt dig? Hoppas du mår bättre snart 

Jag blev urakutsnittad för 3.5 år sen pga moderkaksavlossning. När dem hade fått ut pojken så märkte dem att det va något som inte stod rätt till, hade knappt något blodtryck. Dem öppnade mig igen och det fanns mycket blod i magen och dem hittade rester av moderkakan. Dem kör mig till intensiven, men efter en stund va det dax för op igen, Dem öppnar mig en tredje gång och även denna gång va det mycket blod och mer moderkaka.
Jag förlorade väldigt mycket blod...allt jag hade i kroppen+det nya jag fick. Jag råkade ut för något som kallas DIC syndrom. Mina njurar slutade att fungera och dem fick hålla mig nersövd och kopplad till respirator.
Jag låg på IVA 1.5 vecka och ytterligare 1.5 vecka på BB.
Jag har fått otroligt fint stöd av alla och pratat och pratat om det som hände. Prata om det är den bästa medicinen.
Jag har haft en väldigt jobbig tid efteråt, med panikångest, depression och sömnsvårigheter.
Jag har återhämtat mig och mår bra både fysiskt och psykiskt, men jag kan fortfarande känna mig väldigt lurad på förlossningen.
En upplevelse som jag ville ge min man eftersom det va hans första barn och mitt fjärde. Men istället så lämnas den stackaren ensam med min bästa vän och bara ser hur dem rusar iväg med mig.

Fy så hemskt LisaJ, det var vårat första barn också och så mycket som vi planerade med att vara själva första tiden hemma få njuta och bara vara sket ju sig totalt också. Alla andra här i trådarna som jag hängde i myste och hade det så underbart ihop och vi bara längtade. 

Prata är ju så viktigt, förra veckan så berättade jag i mammagruppen vad som hänt, vi pratade om varför vi hade fått remiss till den mammagruppen, alla hade sina orsaker. Det var första gången jag berättade för några som inte är sjukvårdspersonal eller vänner/släktingar. Jag bröt ihop, och mådde skit efteråt men en av ledarna i gruppen pratade med mig efteråt och sa att jag kunde höra av mig. Mardrömmarna kom tillbaka men nu är det bättre.

Sambon berättade för de i pappagruppen i onsdags så nu har vi bägge haft en dipp och haft ångest. Men samtidigt så tror jag att det är viktigt och ett bra tillfälle att berätta, en trygg grupp med personal som kan ta hand om det efteråt.

Det kommer nog ta tid innan man återhämtar sig, jag satt och pratade lite med 2 andra mammor om hur jag kände efteråt, dvs. att jag inte hade några känslor alls för barnet och bara ville bli av med honom, även det var skönt att få säga till andra som inte dömer en. För nu skulle jag aldrig vilja det.