Har du fått smisk någon gång?

Ja, en gång av pappa. Va 6-7 år gammal. Minns det som igår och kommer aldrig glömma det!

Jupps, ett antal gånger, var en liten jävulsunge.
Och tänka sig, jag lever, har det bra och vi skrattar åt det idag i vuxen ålder.

Nej, det har jag inte, inte brorsan heller. Var inte så ofta de höjde rösten heller och då var vi ändå ganska jobbiga ungar. Jag är inte alls lika tålmodig och lugn som de var.

Nu var du så där klok igen vittra

Japp. Har både fått "fnäpps" i huvudet och dragen i nackhåret. Huuh! Är fortfarande håröm!
Mormor slog till mig i huvudet en gång när jag råkade välta ut hennes suketter. Började stortjuta, mormor som var världens snällaste SLOG MIG! Trauma 3000 ;)

Ja, smisk,stryk,luggning i stora mått.
Funderar ofta på varför och hur de kunde göra så då det för mej är så otänkbart att göra det finaste man har illa.

Smisk, nej. Örfil, ja. Jag blir fortfarande arg på mamma när jag tänker på örfilarna. Varje gång handlade det om att hon inte kunde hantera en situation och så gav hon mig en örfil. Inte en enda gång hade jag gjort något. Som ex. örfilade hon mig en gång när jag grät över en sak (inte hysteriskt), och jag antar att hon inte klarade av att trösta utan bara ville få tyst på mig eller något. Jag var typ 12 den gången.

Jag gjorde en del djävulskap så jag fick smaka därefter också. Som vuxen förstår jag varför, men som barn var det svårt. Själv har jag aldrig slagit mina barn. Det jag har gjort nån enstaka gång är att jag har tagit barnen i nacken. Inte hårt så att det gör ont, men så att dom inte fattar vad som händer. Det har varit vid extrema fall där valet hade varit att se dom skada sig själv eller varandra eller att få dom till att tappa fokus på det dom höll på med så att dom lyssnar på vad man har att säga. Dom har aldrig gråtit av det eller nåt. Det "värsta" som hänt är att dom har skrattat för att det kittlas.

Själv har jag inte tagit skada av agan i vuxen ålder, men det rättfärdigar inte att man gör det för det. Det är helt och hållet individuellt hur man reagerar som barn och hur man minns det som vuxen. Och på såna grunder tycker jag inte att man ska "chansa" på att ens barn inte tar skada av det i det långa loppet.

Disciplin är en sak, men lämna agan utanför. Men förstår vissa föräldrar. Har man barn som är som jag var så kan det vara väldigt svårt att behärska sig.

Så innan jag blir grillad så är jag emot aga. :D Menar bara att jag var en av dom som fick det och klarade av att hantera det på äldre dagar.

Nej aldrig smisk, men jag har blivit tagen rejält hårt i armen. 

Nej, men jag minns att min mamma ofta hotade att slå oss "gula och blåa" :o/ livrädd blev jag. Dock så gjorde hon aldrig det.

Vittra vittra vittra... Jag kan bara applådera. Fö fins det en annan bra tråd som heter "ge barn smisk?".

Nej. Aldrig blivit bestraffad öht. Däremot ignoredad emotionellt av mina föräldrar. 
Satt djupa spår... 

Ja, jag fick det ett par gånger i mitt liv, när jag svor eller höjde rösten/käftade emot men det mesta skedde av min mamma, bara en gång av pappa då jag svor åt honom (var 7 år), det var en svordom som jag hade hört andra använda när de var arga så jag förstod inte hur det kunde såra. Det var otroligt ovanligt att han av alla gav en smisk men eftersom det hände aldrig ingen så skadade det inte vår relation. Han var faktiskt alltid den som annars tog mig i försvar när mamma blev arg och hotade att hon skulle, då sprang jag alltid till honom (bakom hans rygg).

En gång när jag var tre. En brittisk vän till familjen tog mig med ut på stan och där fick jag för mig att jag skulle springa i rulltrapporna. Det hjälpte inte hur mycket hon än sa till mig. Till slut brast det väl för henne och *PLASK!* fick jag en örfil. Minns inte ens händelsen utan mamma berättade för mig när jag blev äldre. Tycker nog att jag kunde förtjänat det just den gången.

Sen kunde min mamma hota med smisk ett fåtal gånger när jag varit riktigt genomjävlig. Inte rätt men ibland blir det för mycket för en fattig, pluggande, ensamstående mamma med ett yrväder till son. :)

Aldrig

Nej, mina 'föräldrar' brydde sig för lite.