Hur kan man abortera ett foster med DS "för barnets skull"?
Det här med fosterdiagnostik och aborter är förstås inte lätt. Den nya tekniken har gett oss tekniker som tvingar oss att göra svåra val.
Jag accepterar att vissa väljer att avbryta sina graviditeter för att fostret har Downs syndrom även om jag själv inte skulle göra det (skulle helt enkelt inte klara av att svälja tabletter som dödar fostret bland annat). Jag kan också på nåt sätt förstå skäl till avbrytande av typen "vi tror inte vi skulle orka med ett funktionshindrat barn". MEN så läser man om folk som gör abort "för barnets skull". Och då blir jag faktiskt upprörd! Jag tycker det är att skylla ifrån sig, att inte fullt ut stå för att man inte vill ha ett barn med DS. För jag har ALDRIG hört någon med DS säga "jag önskar att min mamma gjort abort, det hade varit bättre för mig än att födas och leva det liv jag lever". Visst kan det vara jobbigt att leva med DS ibland, men vems liv är enkelt egentligen? De senaste dagarna har jag sett två TV-program där personer med DS medverkat: "Glada Hudik-teatern" och ett program om ett par med DS i England som funderade på att gifta sig. Jag tycker inte de personerna som var med där verkade ha lägre livskvalitet än Medelsvensson.
Sen vet jag att det finns de som får en svårare form av DS, och det är väl det som skulle skrämma mig om jag fick ett barn med DS. Men fortfarande tror jag inte barnet lider av detta även om det säkert är tuffare för föräldrarna.
