Jag behöver ert råd familjelivare!

Man överlever! För det är så livet ser ut för de flesta!
Du har barnomsorg - det är det enda du behöver säga på arbetsintervjun! För barnomsorg har du ju, medans du jobbar. Sen är det ju bara du som tycker att det blir långa dagar för sonen, o att du vill att han blir hämtad av andra tidigare än du slutar arbeta.
Och det kan jag ju förstå att du gärna ser att tex din mamma eller barnets pappa hämtar tidigare.
Men att blanda in en barnflicka, dvs ytterligare en ny person i sonens liv, kanske känns som lite överkurs just nu medans han är så liten - iaf för mig.
Han har ju trots allt dagisplats medans du arbetar, o där är han ju trygg!

Kanske du kan gå ner i tid på jobbet sedan, bara du har fått fast anställning?
Men fram tills dess tycker jag att du ska vara glad att du - förhoppningsvis! - har ett jobb, så att du kan försörja dig o ditt barn
Man får istället ta till vara på de stunder man är ledig.
Hoppas det löser sig!

Jag tycker det verkar praktiskt ohållbart att ta jobbet. Tyvärr. 

Om du ändå får/ ta jobbet måste du flytta. Du måste ha en fungerande vardag för hur du ska orka annars det förstår jag inte.

Jag var precis i dins sits när sonen var 1 år. Jobbet jag fick låg inte långt bort men man jobbade i skift på rullande schema så vissa mornar började man kl 7, andra 7.30. Jag tog hjälp av mormor som tom tog invänjningen på dagis. Hade sonens pappa funnits i samma stad hade jag självklart bett honom ta sitt ansvar med.

För oss funkade det rätt smidigt. Mormor hade just gått i pension så hon hade mkt tid till övers kanske bör tilläggas. Sedan så kändes det inte som att "be om hjälp" eftersom att jag varje månad betalade mormor lite (hennes pension är urusel).

Lycka till med allt!

På vilket sätt verkar det praktiskt ohållbart menar du?

I mina ögon så är det prio ett att kunna försörja sig själv o sina barn.

O om TS nu får detta jobb så innebär det iaf sådana arbetstider där hon har barnomsorg för barnet. Dvs det verkar inte vara några kvällar eller helger som hon ska arbeta.

Sen att det blir långa dagar för sonen; ja men det får det väl bli till en början då.
Hon har ju iaf planer på hur hon ska kunna få hjälp att hämta tidigare från dagis osv.
Om hon nu får jobbet o blir fast anställd så kanske hon väljer att flytta närmare jobbet längre fram?
Eller rent av får ett jobb lite närmare?

Jag tycker att det är rent idiotiskt att tacka nej till ett jobb där det ändå skulle funka med barnomsorgen o barnet - som jag skrev så tycker jag ändå att det är prio ett att kunna försörja sig.

Kanske kan TS gå ner i tid sen då hon blir fast anställd - ja det finns ju massor av lösningar - men om hon är arbetslös nu o skulle få detta jobb så tycker jag att det är självklart att hon ska tacka ja, eftersom hon trots allt har barnomsorg under hennes arbetstid, samt en viss hjälp att hämta tidigare vissa dagar.

Vad jag menar är att det måste fungera i praktiken. Man kan ju inte dräpa sig för att ha ett arbete när man har barn heller. Nu vet jag inte hur gammalt barnet är men att vara på fsk mellan 6.30-17.30 låter ohälsosamt. Kommer TS verkligen att orka med barnet och livet, det är ganska utmattande att fixa allt själv och dessutom pendla. Jag skulle inte klara det själv. Risken finns ju att TS går in i väggen.

Skulle jag ta jobbet skulle jag def flytta dit för jag anser att vardagen med mitt barn är viktigare än vänner och barnvakter... De är ju ändå bara en timme bort. Lägg pendlingskostnaderna på att spara till en bil ist. Annars vänta på ett arbtete ´mer i närheten!

Ja vi tänker väl lite olika där.
För mig är det prio ett att ha ett arbete o kunna försörja mina barn. För så ser verkligheten ut.
Sen vill man ju självklart ha så mkt tid med barnen som möjligt, men det är sådant som man får se till att lösa längs med resans gång, så att säga; man kan gå ner i tid på arbetet, flytta närmare arbstplatsen, söka nya jobb närmare bostadsorten osv.

Men att ha en inkomst o kunna ge mina barn tak över huvudet, mat, kläder samt en mamma som inte stressar ihjäl sig över att inte ha någon inkomst - det är som sagt viktigast i mina ögon, o det förvånar mig att inte alla tänker så, utan en del tycks tro att det är lätt som en plätt att få ett jobb, o räknar kallt med att någon annan ska lösa ekonomin åt dem!?

I mina ögon så är det ju desto viktigare att ha ett jobb när man är ensamstående o endast lever på en inkomst, o visst blir det ju kanske tuffare för barnen som får gå långa dagar på dagis, men hellre det än att ha en mamma som inte har någon inkomst alls, tycker jag.
Tid med barnen går alltid att lösa ändå, iaf tycker jag att jag ahr lyckats med det hittills.

Men som sagt; alla tänker olika o prioriterar olika.

Ja jag är själv ensamstående och arbetar heltid. Jag älskar både mitt jobb och att jobba men skulle jag ha pendlingstid på över 2h/dag utöver arbetet skulle jag gå under så är det bara. Och jag skulle inte orka vara förälder  heller vilket skulle gå ut över mitt barn.

Jag har varken föräldrar eller syskon i staden där jag bor men vänner. Jag har ansvar för mitt barn i det närmaste till 100%.

Eftersom alla i detta land trots allt har rätt till mat på bordet och tak över huvudet så skulle jag hellre välja det än en i mina ögon ömöjlig situation. Men jag vet hur viktigt det är att ha ett arbete på alla plan så visst föredrar jag arbetslinjen före bidrag men det måste tillämpas med hjärta också.

Hade ts varit barnlös hade det ju inte varit ngt att fundera på eller om hon levt med barnets pappa.

TS, Hur går det?

Jo men det jag menar är att TS arbetstider plus pendling trots allt håller sig inom tider då barnomsorg finns tillgänglig, så då är det ju bara att bita ihop o se till att fixa det - för försörja sig måste man ju!
O visst är det jobbigt att pendla långt, det har jag också gjort, men man får ju se till att fixa det under den tid det varar - sen är det ju upp till en själv att försöka lösa sin situation till det bättre.

Hej igen :)

Jag ska på anställningsintervju på torsdag! Så jag vet inte än hur det blir. Dom ringde förra veckan, och det handlar om en tillfällig anställning på ett år... OM jag blir erbjuden jobbet, så kommer jag att ta det. Gossens pappa kommer att hon honom varannan helg, lördag em-mån morron (då han lämnar senare på dagis) Varannan vecka kommer pappan att ha honom mån-tis, vilket betyder att han kommer att vara kort dag på dagis, eller inte alls beroende på om hans pappa har jobb. Morfar som bor 50 m från oss, har sagt att gossen kan vara hos honom mellan 6-30 och 8 ett par mornar i veckan, och mormor/morfar kan hämta tidigare (runt 16) ett par dar i veckan. Så det ska nog inte behöva bli så långa dagar för honom på dagis iaf!

Jag tror att vi ska få ihop det denna perioden det gäller, och jag får väl sova på tåget  Jag är faktiskt lite rädd att jag itne ska mäkta med... Men det är även viktigt för mej att vi ska få mer än 500 kr kvar i plånboken när alla räkningar är betalda. Jag får bita ihop helt enkelt

Tusen tack för ni engagerar er! KRAM

Vad roligt, lycka till på intervjun!!!

Klart du kommer att klara det, om du nu får jobbet! Man får se till att lösa det helt enkelt! Man får ordna sin livskvalitet så gott man kan ändå, trots långa arbetsdagar
O vem vet hur livet ser ut om ett år; då kanske du har hittat ytterligare ett nytt jobb, eller så har du o barnet flyttat?
Eller så har du kanske en ny sambo o är gravid på nytt, o blir således föräldraledig igen!

Man vet aldrig vad livet har att vänta, o vilka möjligheter som dyker upp!
Ett faktum kvarstår dock: man måste kunna försörja sig.

Det verkar som jag får jobbet... Nu mår jag helt dåligt, för jag vet inte hur jag ska lösa det med min lille pojk

Satt här och fick inte ihop till mina räkningar idag, också ringer hon och säger att jag fått jobbet. Jag vetifasen hur jag ska lösa detta med så långa dagar på dagis...

Har du inga föräldradagar kvar så att du kan ta ut en sådan tex en h/ dag?

Jo lägstanivådagar... Men är det populärt att börja ta ut FP-dagar på nytt jobb? Jag struntar faktiskt i att jag förlorar lite pengar, jag vill bara att gossen ska slippa va för mkt på dagis...

Men klart du ska ta jobbet!!! Långa dagar på dagis varar inte för evigt - huvudsaken är väl ändå att du kan försörja dig o din lille pojk framöver??

Som jag vill minnas att jag skrev förut så; nej, det är inte poppis att börja ta ut FP redan från början. men så fort du har en fast anställning så har du laglig rätt att gå ner i tid till 75%.

Så vänta o se tiden an, ge det en chans.
Ta emot o utnyttja den hjälp du kan få med hämtning på dagis så länge - det är många ensamstående som får göra så - bl.a jag.
Din son kommer att överleva - det är nog mest dig själv det grämer.

Självklart måste du jobba o ha en inkomst!!
Det är bara att tacka ja till jobbet o ge det en tid, så ska du se att det mesta löser sig med tiden.
Att vara ensamstående arbetande förälder är ett ständigt pusslande o en smula ständigt dåligt samvete.
Men bättre att försöka göra det bästa utav det än att gå utan inkomst - tycker jag!

Lycka till på nya jobbet!

Populärt och populärt.... man kan ju alltid fråga, och du nbehöver inte vara fast anställd för att kunna ta ut 1/8 fp.