Får man bete sig hur man vill för att man är gravid, särbehanndlas?

i vissa fall tycker jag man får skylla på att man är gravid som när man gråter bara helt utan anledning eller äter den där extra bullen och jag tycker man kan få gå före i toakön om man frågar snällt folk brukar ha förståelse.

Det är ju inte så ofta man är gravid och då tycker jag man ska bli lite extra bortskämd och uppassad, jag har iaf kört gravidkortet till bristningsgränsen utan ett uns dåligt samvete

I alla lägen?

Om du hejdlöst börjar gråta när du ser en bebis pga alla hormoner? Om du är jättetrött och vill gå hem och lägga dig tidigare från en fest? Att inte hjälpa till att göra väldigt tunga lyft för att kroppen inte klarar det pga graviditet?

Jag tycker det är larvigt!

Ja oftast tycker jag att tjejer som ursäktar sig med "jag är gravid" är rätt patetiska...

Jag har själv varit gravid tre ggr, de två första gångerna tillhörde jag den patetiska skaran, vid graviditet nr 3 insåg jag hur nedrans fånigt det var att skylla än det ena än det andra och hela tiden släta över ens beteende med "jamen jag är ju gravid..." Kort sagt, jag insåg hur himla patetisk o fånigt jag bettet mig de två tidigare ggr och tänk under graviditet nr 3 möttes jag av en betydligt mer förstående omgivning än när jag hela tiden körde "gravidkortet".

Att undvika tunga lyft mm gör man väl automatiskt när man är gravid Det är liksom inget man måste skriva folk på näsan med hela tiden, eller

Kan man ju göra utan att vara gravid. Beror iofs ff på hormoner men det går klart att börja gråta hejdlöst när man ser en bebis.. utan att vara gravid *vet*

Men för att återgå till ämnet - självklart kan man i vissa lägen skylla på graviditeten

Något måste man ju få skylla på när man beter sig annorlunda än vad man brukar, och eftersom betendet beror på graviditeten så är det ju mest logiskt att skylla på just det.

Men att utnyttja sin graviditet för att kunna bete sig hur som helst är löjligt.

Det beror helt på hur långt senare maten om kommer, om man är berättigad att bli arg.

En del går att skylla på graviditeten, en del går det inte.

Det är det ointe alla som tycker att man bör undvika kan jag säga. När jag var gravid tyckte en medarbetare att jag minsann skulle bära lika mycket som vanligt eftersom "hur ska du göra sen när barnet kommer? Då kommer du behöva bära det hela tiden och det är lika bra att träna". Hade jag inte sagt något så hade en del av mitt arbete inte blivit gjort eftersom väldigt få tänkte på att jag inte borde lyfta 20 kg tunga säckar. Folk tänker inte och en del av de som tänker tycker annorlunda anående vad man bör och inte bör göra som gravid. Att jag hade smärtsamma sd från halva graviditeten och framåt brydde de sig inte om förrän jag hade på papper från läkare att jag inte ska lyfta tungt. Naturligtvis lyfte jag iten tunga saker innan jag fick intyget men det blev en del gnäll från medarbetare. 

Det handlar inte om att bara berättigad att bli arg utan att vara berättigad att bli arg av den anledningen att man är gravid.

Det spelar ingen roll om maten kommer 3 timmar eller 3 minuter sent, du har iallafall inte mer rätt att bli sur för att du är gravid tycker jag.

Men jisses vad folk ska va allt eller inget på denna sidan.... nej, man kan inte bete sig hur som helst som gravid i alla lägen. Men det finns lägen då graviditet är ett hinder för att kunna utföra vardagliga sysslor. Alla har olika graviditeter och klarar olika mycket. Men att begära att man ska få maten först för att man är gravid är löjligt.

Ibland så. Beställer man något sällsynt svårlagat på en restaurang kan man ju rent logiskt anta att det tar lite längre tid att få sin mat. Men om man ändå klagar sin nöd, och säger sig vara extremt hungrig pga graviditen tycker jag inte det är hela världen (och inget att irritera sig på för omgivningen som sitter och smaskar belåtet). Lite småexcentriska är vi väl lite var och en, oavsett hur gravida vi är.

Har bara varit gravid en gång men jag var mig själv. Ok lite känsligare. Men vi flyttade när jag var i 8 månaden kunde packa och storstäda men inte lyfta för tungt bara , ville inte skada barnet.. Gick 5 km dagen innan jag skulle födda. Och nej, jag bad ingen flytta på sig på bussen för att jag var gravid

Men då är du ju att gratulera till en komplikationsfri graviditet utan värre krämpor. Jag var pigg som en nötkärna ena gången och hamnade i rullstol andra. Det är så olika det där och pågår i det stora hela en sån kort tid i varje människas liv så det är inte värt att irritera sig på andras krämpor och besvär (inbillade eller verkliga).

Ja det är skillnad när man har komlikationer. Det hade ju inte jag precis. Men det är så kul. Min mamma är från asien, där får de leva som vanligt, skitsamma hur ont de har. Men jag gillar inte folk som skyller på sin graviditet. Men visst, jag skulle själv be en högravid om min plats på bussen, men blir inte less eller arg om andra inte gör det, förväntar mig inte sånt. Sen finns det tjejer som blir jävligt bitchiga under graviditeten

Är det inte de som är rätt bitchiga även ogravida ?

Min förre chef som var en man som pekade med hela handen och la sig i allt som hände på jobbet blev pensionerad för ett par år sedan. Hans fru som varit hemmafru sedan 70talet skaffade sig ett deltidsjobb och gick med i tre olika föreningar för att komma hemifrån så mycket som möjligt eftersom chefen var så oerhört enerverande att ha hemma på heltid. Han var helt enkelt samma person hemma som han varit på jobbet under hela sitt arbetsliv. Folk är sig lika för det mesta tror jag.

Nej, oftast inte, Jag har flera vänner som skyllt både det ena och det andra på graviditet, trots att det varit uppenbart att det inte berott på det.

Jag hade t ex en vän som började kalla alla i sin närhet för knäppskallar, idioter etc - och så lade hon till: "Men jag är ju gravid!". Som om det skulle ursäkta allt... Som om graviditet = personlighetsförändring.

Det är ett faktum att man är full utav hormoner när man är gravid, och speciellt första gången då dessa hormoner är helt nya är man lite extra känslig utav dem. Dessa avtar mer och mer för varje graviditet vilket gör att man förmodligen inte är lika känslig på andra eller tredje graviditeten som man var på första, eftersom kroppen redan känner till hormonerna och reagerar inte lika starkt på dem.
Sedan kommer det faktum att man på första graviditeten oftast är en aning rädd eller ängslig, vilket kan vara fullt förstående, och detta hjälper ju till att man ligger lite på gränsen till upprörd även om man försöker hålla sig lugn och minsta lilla grej som händer kan ju faktiskt rubba det lugnet. Det beror ju på lite hur man är som person också. Jag märkte inte någon humörsvängning på mina två graviditeter,  förutom att ända sen jag själv fick barn klarar helt enkelt inte av att se på nyheterna om något dåligt har hänt något annat barn. Jag tänker automatiskt "tänk om det hade varit mitt barn" och börjar gråta, och det även efter graviditeten, något jag aldrig reagerat på innan. Hur som helst tycker jag det är okej att reagera som gravid, fast med måtta. Att be din sambo klockan 2 på morgonen att gå ut och handla något för att man är sugen på något är att gå lite över gränsen t.ex. (Inte för att något är öppet klockan 2 på morgonen i Sverige)