Adoptera även fast man inte måste?

Som jag förstått det är det olika krav i olika länder. En del länder godkänner biologiska syskon andra inte. En del länder kräver infertilitetsintyg andra inte.
 Får jag vara nyfiken och fråga varför du vill adoptera? Det är ju en påfrestande process vad jag har sett! Har inte adopterat själv men har vänner som gjort.

Jag vet inte varför, jag känner väl bara att det kunde skapa lite kontrast i familjen, ganska sjukt egentligen. Förmodligen är det inte heller värt det, för det verkar vara en jobbig process. Borde vara enklare med tanke på hur mycket man hör om föräldralösa barn i världen

Tycker det är otroligt fint och ödmjukt. Tror inte heller adoptionen är lika påfrestande om man faktiskt KAN få biobarn. Klart ni ska kämpa för detta jag tycker det säger mycket om er som föräldrar.

Om du syftar på att det är väldigt långa väntetider så beror det på att det inte finns särskilt många relativt små, hyfsat friska barn som är tillgängliga för adoption. Krasst uttryckt är förfrågan betydligt större än efterfrågan. Det krävs en viss stabilitet i ett land för att adoption ska vara tillåtet (om inte annat för att man ska kunna vara säker på att barnen verkligen är föräldralösa/övergivna och inte bara tillfälligt har kommit bort från sina föräldrar). Detta utesluter många krigsdrabbade länder och andra länder där det förmodligen finns många föräldralösa barn. Det finns även väldigt många länder där en stor del av barnen på barnhem inte är föräldralösa/övergivna och därför inte kan adopteras bort.

När det gäller obligatorisk föräldrautbilding och medgivandeutredning är det i mitt tycke - även om jag tycker att det känns mindre kul att låta utomstående granska mig, mitt förhållande etc - helt nödvändigt. Adoptivbarn kommer med en del bagage och det är viktigt att se till att de hamnar hos personer som adopterar av rätt anledning (dvs inte för att "rädda världen") och  verkligen har bra förutsättningar för att kunna hantera eventuella problem som uppstår. Även om det är lätt att få det intrycket om man inte är insatt i adoptionsprocessen så finns det idag absolut ingen brist på adoptivföräldrar till unga, hyfsat friska barn så risken för att barnen kommer att bli kvar på barnhemmen pga de krav som ställs är i realiteten obefintlig. Även barn med vissa handikapp får numera föräldrar ganska enkelt.

Att adoptera är nog alltid en rätt påfrestande process. Man får räkna med att det tar 3-5 år och att det innebär utgifter på över 150 000 kronor, ibland så mycket som 300 000. Man måste gå igenom såväl kurser som utredningar och medicinska undersökningar. Man får vara beredd på alla möjliga bakslag. Kanske blir man inte godkänd i någon instans. Kanske stänger plötsligt det tilltänkta landet för internationella adoptioner och så får man börja om med köandet någon annanstans. Allra jobbigast är det helt säkert om man väntar på sitt första barn och vet att detta är enda chansen att bli förälder. Men man bör inte göra sig några illusioner om att det är lätt bara för att man redan har barn.

Med allt det sagt så är det ändå värt det. När man väl har sitt barn så spelar det ingen roll hur länge man fått vänta, hur många gånger man gråtit längs vägen och hur ofta man känt sig färdig att ge upp. Och den lycka man känner då är nog helt oberoende av hur lätt eller svårt man skulle ha haft att få biologiska barn.

I mångt och mycket är det samma sak att ha bio- som adoptivbarn. Kärleken är densamma. Frustrationen när barnet kommer hem med hål på knäna i tredje paret jeans samma vecka är densamma. Barnen leker och retas med varandra på samma sätt och första skoldagen är naturligtvis lika spännande. Det som skiljer är att det adopterade barnet har ett tidigt liv som vi inte varit del av, har erfarenheter som delvis format henne, men som vi inte vet så mycket om. En del av dessa erfarenheter har varit negativa och kan behöva bearbetas på olika sätt. I just vår familjs fall har det behövts en del hjälp av BUP, men nu känner vi att det fungerar bra. För någon kan det bli problem med språket, så att man behöver koppla in logoped. En del barn kan ha svårt att knyta an till sina nya föräldrar i början och det blir en period när man få ge och ge och ge utan att vänta sig särskilt mycket tillbaka. På plussidan finns att hela familjen fått lite av ett andra hemland. Till och med det biologiska barnet känner en särskild koppling till sin systers ursprungsland. Vi följer med intresse allt som händer i landet, äter mat därifrån och har tagit upp en del av landets traditioner.

Upplysningsvis kan man inte adoptera från Japan. Vill man adoptera från Kina kan det gå ganska snabbt (i bästa fall något år från det att man ansöker om adoptionsmedgivande tills man har barnet), men bara under förutsättning att man tar emot ett barn med särskilda behov eller från kanske femårsåldern och uppåt. För ett yngre barn utan sjukdomar eller handikapp får man vara beredd att vänta väldigt länge, troligen fem-sex år eller mer. Andra adoptionsländer i Asien är Sydkorea, Taiwan, Indien, Filippinerna och Thailand. För närvarande verkar det komma väldigt få barn från Thailand. Alla som vill adoptera passar inte heller in på samtliga länders krav. Indien kräver exempelvis intyg om att man har svårt att få biologiska barn. Därutöver kan länderna ha krav när det gäller föräldrarnas ålder, vikt, hälsa, utbildning, religion, inkomst/förmögenhet etc. Dessa krav skiljer sig lite mellan olika länder, ibland till och med mellan olika barnhem i samma land. Dessutom kan de ändras över tid. Det är därför bra att vara så öppen som möjligt när det gäller val av land. Å andra sidan kan den som råkar passa in på "svåra" länder, exempelvis de som kräver betydligt mer kyrkligt engagemang än vad som är vanligt i Sverige, ha möjlighet att adoptera ganska snabbt.

Svar ja. Man får adoptera även om man "kan få barn själv" som du uttrycker det.
Det är få länder som har krav på infertilitet eller att man inte får ha biologiska barn sedan tidigare.

Däremot är det ju, som flera andra skrivit, en lång och dyr process. Jobbig måste den ju inte vara. Längtar man efter barn (och redan har ett sedan tidigare att lägga mycket av sin tid på) kan det tvärtom vara en rolig och givande process (givande på så sätt att man lär sig mycket och träffar andra som också väntar adoptivbarn).

Det är kö till de flesta länder, därav den långa väntan. Man kan anmäla sig som sökande (och betala en sökandeavgift) till en eller flera adoptionsorganisationer utan att man förbinder sig på något sätt, medan man vinner kötid (ungefär som man tar ett könummer i en butik). När det närmar sig sitt könummer kan man anmäla sig till socialtjänsten i sin kommun som anvisar föräldrautbildning och sen gör medgivandeutredning. Den utredningen och medgivandet ska sen skickas tillsammans med ansökan till ett givarland.

Ta dig en titt på de olika adoptionsorganisationerna. Där framgår vilka länder de arbetar med och vilka ungefärliga väntetider det är. här är en bra sida att börja på www.mia.eu Där finns länkar till alla godkända adoptionsorganisationer.
Korea brukar gå relativt snabbt medan Kina har lång kötid i landet. Andra asiatiska länder är Thailand, Filippinerna, Vietnam, Taiwan samt Indien och Sri Lanka.

Lycka till!

Ursäkta ts, vad har din mamma med saken att göra?

ts skrev:
"Vi har ett barn, födseln gick jättebra, inga konstigheter vid gradivitet. Vi kan nog få mer barn om vi vill. Men jag som pappa känner ändå ett behov utav att adoptera. Jag vet inte varför, men jag skulle gärna vilja ha ett barn är ifrån asien; kina, japan eller liknande.

Mamma håller med mig.

Brukar man få adoptera även fast man kan få barn själv?"
 

Men det är ju barnets mamma och blivande adoptivmamma som syftas. Läs igen så ser du att det är pappan som skriver!

Varför MÅSTE man adoptera? Man adopterar väl för at man VILL? Jag vet flera i min närhet som inte fått barn via biologisk väg men väljer att leva utan barn.....dvs de vill inte adoptera.

Det är väl ingen i tråden som har sagt att man måste adoptera? Ts frågade helt enkelt om man kunde adoptera trots att man har biologiska barn.

Läs rubriken en gång till. Jag reagerade också på den, men valde att tro att TS nog inte tänkte på hur han formulerade sig. Att "måste" i det här fallet syftade på dem som inte kan få biologiska barn och därmed är hänsvisade till adoption om de vill bli föräldrar.

Aha, tack, då förstår jag. Hade helt missat att det stod måste i rubriken  Håller självklart med om att man inte måste adoptera bara för att man inte kan få biologiska barn. Känner också personer som valt att förbli barnlösa eftersom de inte känt att adoption var rätt för dem. Alla är vi olika.

Aha! Jag förstod att det var en man som skrev men i min värld finns det liksom inte att man kallar sin fru/sambo för mamma när man pratar om henne. 

Ja, det får man, dock inte från alla länder.  Gå in i adoptionsorganisationernas hemsidor och läsa.  Vissa länder kräver infertilitetsintyg, andra har inga sådana krav. 

Om ni känner stark för att adoptera, tycker jag absolut att ni ska gå vidare.  Det är verkligen en härlig upplevelse och underbart sätt att få barn.  Det där magiska samtalet är oslagbart, och att boka 2 biljetter ditt och 3 hem (eller i erat fall, 3 ditt och 4 hem) är jättepirrigt och unikt och underbart.

Dock är det en låååååååångdragen och påfrestande (och dyr) process, som många andra har skrivit. Jag tror helt enkelt att många inte står ut, om syftet är att få ett barn till och man har andra, snabbare möjligheter. 

Det är värt för er att undersöka, tycker jag!

Kan inte låta bli att kommentera att "INGEN MÅSTE adoptera". Rubriken var ju lite underlig. Ingen ska ju känna att man måste. Jag måste inte. Jag VILL! Sedan är detta med chanserna till gemensamma biologiska barn olika på en skala från 0 till 100% chans... men är inte kopplat alls till adoption egentligen som jag ser det.