Vill inte ha 16-åringen hos mig

Här och nu: jag önskar att jag kunde kräva samarbete. Jag tror ju också att det finns ett problem nånstans därinne som behöver komma ut i ljuset men efter alla år och en tidigare terapiomgång för ett par år sedan ser vi inga tecken på vad det är. Jag önskar att den "varbölden" (problemet alltså) sprack så hon fick läka men vi har ingen aning om vad det är.

Ts

Hur funkar hon i skolan?
O hur går själva skolarbetet?

Jag har ingen stor erfarenhet av tonåringar, men har iaf varit en. Och det är föräldern som bestämmer. Ett otrevligt språk o uppförande ger indragen månadspeng osv. Funkar inte detta kan man göra en deal om att pröva belöningssystem. Går det att prata med dottern öht? Låter tyvärr som om du o dottern behöver komma ifrån varandra ett tag o lösningen kan va ett familjehem med tydliga gränser eller ett ungdomshem en tid med samma tydliga gränser, där hon inte vågar va så stöddig. Hur funkar det om du förklarar att du älskar henne, men att ni måste lösa detta? Jag jobbar med förskolebarn o de ska ha rätt att uttrycka känslor, MEN det är vi vuxna som till sist bestämmer o det MÅSTE vi va tydliga med.

TS; att du inte vill bo med dottern kan tolkas som ett svek, men känner man så o redan har försökt med proffshjälp, är det rop på mer hjälp. Jag hade bytt rådgivare o om det inte hjälpt ringt soc, men förvarnat dottern om det. Antingen inser hon att hon måste lugna sig eller så samarbetar hon med soc o sista utvägen är tvångsåtgärder.

Dessutom har pappan ett ansvar. Tror soc kommer att kräva att pappan testar att ha dottern hos sig, innan familjehem blir aktuellt.

man kan inte välja när man vill ta ansvar för sina barn eller inte

La Lola: hon är mycket duktig i skolan, mycket självständig där också och jag anar att den självständigheten har blivit för stark, hon kan inte böja på nacken eller be om hjälp i något sammanhang. Nu har hon kompisar i gymnasiet till all lycka för i högstadiet hade hon en enda kamrat i fyra år. Ville inte anpassa sig till kompisar enligt sin lärare.

Här och nu:
"MEN det är vi vuxna som till sist bestämmer o det MÅSTE vi va tydliga med"
Det är där jag går bet. Jag kan inte bestämma, kommer inte på några konsekvenser, indragen fickpeng t ex, det biter inte. Hennes stolthet är allt och straff/konsekvenser gör henne bara ännu stoltare. Jag skulle säga att hon är för nackstyv och ger sig aldrig! Inte på några villkor. Så visst är det där jag har missat, i att visa att det är jag som bestämmer, för det är det tyvärr inte. Och jag har aldrig träffat någon annan, t ex hennes pappa, min sambo, hennes mormor, som haft någon aning om hur vi ska lyckas tydliggöra det för henne.
Ja som du säger så tycker jag att hennes pappa kunde göra mer, ett allvarligt samtal i kvartalet och kritik av mig dessemellan tycker jag inte räcker som föräldraskap.

TS: Givetvis har pappan ett stort ansvar i det som händer/har hänt.
Det finns ju en anledning till att dottern valt att enbart bo hos dig.
Givetvis känner hon pappans och broderns motvilja mot henne.

När jag var i tonåren så hade jag önskat att jag hade fått mer av min mammas tid.
Vad vi skulle göra var inte så viktigt, men att mamma fanns där när jag behövde henne hade varit jätteviktigt.
Kan du involvera henne i väntan på bebisen samt allt planerande? Hon kanske kan få bestämma lite av t ex vilken utrustning som ska köpas in, välja kläder till babyn etc? Glöm inte att hon är så pass gammal att hon skulle kunna få en egen baby och därmed är hon också tillräckligt gammal att ta ansvar för och sköta om bebisen.

Att du ska ha en baby - innebär det att du har en ny sambo/man?
Vad är hans roll i er familj? Kan det finnas något där som "stör"?

Kanske du kan skriva ett brev till din dotter där du uttrycker din förtvivlan över hur allt blivit och din önskan att allt ska bli bättre. Fråga henne om hon har några förslag, hur små de än må vara. Inpränta i henne att du älskar alla dina barn precis lika mycket och att du är glad över att hon valt att bo hos dig, men att du så innerligt skulle önska att ni skulle bråka mindre och istället kunna hitta på roliga saker ihop.
Kanske email skulle funka så blir det lättare för din dotter om hon vill svara på ditt brev.

Lycka till!

Då så. Boka en tid hos soc omedelbart! Din dotter är stor nog att höra sanningen; antingen samarbetar hon eller så blir det familjehem/ungdomshem och på såna hem får hon veta vad hon heter, om än inte via kränkning eller våld utan här gäller dessa regler; annars blir det ännu strängare. Nu är jag lite känd för att sk. skrika ut diagnoser, men så är det inte, utan i vissa fall KAN fostran bita dåligt pga. barnet faktiskt HAR en diagnos. Det KAN va så. Har du haft några misstankar om  t ex ADHD?  Att pappan inte VILL ta ansvar, kan innebära att du får tillfällig hjälp med dottern o en enskild vårdnad. Att inte KUNNA ta hand om sitt barn är mer ansvar än att inte VILJA.

Eloge till dig för att du är självkritisk o ser var du felat i detta, men det kan va så att vanlig fostran inte räckt för din dotter o att du ser det först nu. Verkar ju så.

du tycker alltås man ska hota att slänga ut barn som beteer sig illa?

Låter helt galet för mig oxå.

Meeen vi ser ju alla olika på detta med föräldraskap o hur man beter sig.......

Det är en väldigt konstig tolkning. Jag uppmuntrar ts att söka HJÄLP för sitt barn. Den hjälpen kan behöva vara ett tillfälligt boende på annan plats, liksom mitt barn som liksom ditt har autism, behöver vara på korttidshem ibland. Delvis pga. ett svårt beteende, som inte går att använda vanlig fostran till.

Placeraing på ungdomshem hjälper inga barn, speciellt inte om det finns diagnoser bakom
Det skapar bara ännu mer ångest och dåligt mående

Jag försöker inte fostra bort dåligt beteende pga autismen, inte på det sätt som jag gissar att du gör och jag kommer aldrig att hota min 16 åring med det

ja uppenbarligen

hymafr: Tack för rart svar! Ja hon är rätt engagerad i syskonet som är på väg och kan säkert ha stor glädje av honom när han kommer. Hon tänker ju på att det kunde vara hennes om man räknar åldern. Risken är att hennes oerhörda dominans gör att hon kommer att hitta fel på det vi andra gör med honom men visst det är verkligen något att "bonda" kring.
Och ja hon har ju valt mig men det märks liksom inte till vardags eftersom hon alltid varit snäll som ett lamm hos pappa och som ett odjur hos mig och det har jag lite svårt att förstå.
Jag finns mycket til hands, är hemma mycket, men hon har litet intresse av kontakt och ett stort behov av att bestämma så vi har ändå rätt lite kontakt, tyvärr!!!
Min nya sambo är en väldigt rar person och kan inte utgöra någon provokation, han har varit otroligt gullig och tålmodig mot henne och oss alla utom en gång då han hindrade henne från att slå mig. Då ignorerade hon honom i ett års tid...
Alla era konstruktiva förslag är så välkomna!

Man vet att äns mamma alltid finns kvar oavsätt, så då blir det atumatiskt att man tar frustrationen ut på Mamma, Alla tånåringar gör det, vad glad för det för då , och att hon istället går och får åt frustrationen ut på andra männsikor och hamnar i bråka.
Hon kanske behöver gå och prata med någon privat där hon kan få säga allt hon känner och tänke, för det vågar man inte göra om någon man känner sitter brevid. Du är säker på att hon inte tar droger som kanske förändrar hennes beeetende. Jag tycker att en gång i veckan ovasätt era bråk så åk iväg och gör något även om det bara ät för att gå ut och äta. Hon måste få¨tillbaka sitt förtonde för dej igen för att eran relation ska funka.
Hon kanske faktist är rädd för att du ska strunta helt i henne nu när den lilla kommer, när man är i den åldern så är det svårt att säga mamma jag mår dåligt över det här, eller mamma jag är rädd för att det ska bli så här tex.
Du måste sätt dej ner och förklara för henne att mamma älskar dej ovasätt vad som händer och jag kommer alltid finns där för dej. Du måste låta henne veta det, för just i den här perioden av sitt liv behöver mamma mäst av alltt i alla svår val man måste göra i livet, Visa att du finns där för henne så kommer hon snart lunga ner säg, och att skrika till baka eller käfta om små skaer kommer bara förvärre skaer, säg har du något på hjärta som du vill prata om så kan vi prata om det nrä du slutat skrika, jag finns i köket när du lungnat ner dej ok gumman! (tes)

Det kan nog vara så att "vanlig fostran inte räckt"... Men det är lätt att ta på sig skuld själv och i egenskap av mamma är det väl det jag gjort. Jag kan för lite om "diagnoser" men nog har tanken slagit mig att det kanske är nåt lätt obalans i henne som gett henne det här riktigt svåra beteendet. T ex ointresset av samtal, det ska vara rakt informationsutbyte, inte småprat, då briserar hon. Upprepar jag något jag sagt tidigare så blir hon väldigt arg. En rigid vilja att bestämma över sin omgivning. Jag vet inte om det är tecken på något men eftersom hon fungerat i skolan (inte 100% socialt, se ovan) så har jag förvirrat lagt skulden på mig själv och tänkt att eftersom skolan inte larmat så är det okej.

Hon behöver mer än vad jag kan ge men jag vet eller förstår inte vad! Och det känns ganska jävligt för jag skulle ju inte tveka ett ögonblick att ge det om jag bara förstod vad hon ville/behövde ha! För jag älskar henne ju mest på jorden.

Att inte räcka till i alla lägen, betyder inte att man är en dålig förälder. Den förälder som inte ber om hjälp är sämre än den som gör det. Har själv ett barn med autism o än så länge är han bara 8, men det kommer o går tillfällen när jag inte räcker till o ensamstående är jag med. Då har vi världens bästa habiliterings-psykolog som ger mig samtal o handlingsplaner gör vi upp ihop. På din beskrivning låter det som om din dotter KAN ha adhd eller likannde. Jag hade slagit larm o bett om vidare råd av proffs. Fick själv diagnos ADD i somras, vilket är adhd utan hyperaktivitet. Hade ingen aning om att det kunde va nåt sånt, förrän för nåt år sen, men läkarna sa att jag var för välfungerande. Till sist blev mina besvär för påtagliga o jag hittade en kunnig läkare. Så trist när det ska behöva bli ilska o slitningar pga. man inte får hjälp. Kan dock även va så att din dotter har problem som kan gå över helt, bara man kommer åt vad som ligger bakom. Att det inte går att nå henne, kan tyda på högfungerande autism.