Jobbig 4-åring som jag inte vet hur jag ska hantera. Behöver hjälp!!

Fick bara en tanke.
Vill hon gå till dagis och när började hon bråka såhär om kläder?
Hon kanske beter sig mer illa nu för att hon är avundsjuk på dig och nya syskonet?

Ibland är det bara det som gäller! Det viktigaste är dock att man låter dom veta att det kommer hända anser jag.

Med sonen så förklarar vi alltid: "Nu måste du välja vilken tröja på en gång annars väljer jag" "Eller, nu måste du avsluta och komma med annars bär jag dig och det blir inte lika trevligt!" 

Ja hon vill ju till dagis egentligen hon trivs som fisken i vattnet där. Nu när hon bytt avdelning så säger de att det är så roligt med henne där för hon är så nöjd hela tiden. Innan har hon varit lite så även på dagis att hon haft svårt att avsluta det hon hållit på med och t ex varit den som varit sist ut och sedan sist in, men så håller hon inte på där längre iaf. Detta med kläder har hon hållit på med i flera år. Visst är hon lite avundsjuk på att vi är själva och blir glad när jag säger att vi saknar henne, men jag gör saker med bara henne också och även pappan.

Jo det är så jag gör och tycker att hon borde lärt sig nu att inte hålla på såhär. Hon är inte lätt att bära längre heller så kunde vara skönt om man slapp det.  

Fast lär vi oss någonsin?

Jag sitter här och borde plugga men skjuter upp det allt för länge trots att jag egentligen har lärt mig att det är bäst att få det avklarat. Vi människor tycker det är jobbigt att göra tråkiga saker, trots att vi vet att vi måste så skjuter vi upp det. Tyvärr!  

Ok.
Min dotter är snart 4 och hon är också väldigt bestämd med kläder men det har blivit lite bättre nu, speicellt om hon får välja helt själv
Tänkte att hon kanske bråkar extra mycket på morgonen för att hon på något plan är lite sotis för att ni är hemma och hon får gå till dagis även om hon trivs där.
Eller så är det bra en av alla faser som barnen går igenom.
Har inga fler tips att ge dig mer än dom bra råd du redan fått

Ah du menar som att om jag städade så det är fint så skulle jag sitta här med gott samvete? *skratt* Ja så är det förstås också. Men jag vill inte hålla på med henne såhär till hon är tonåring direkt *pust*

Hehe, jag borde också plugga men tar lite "paus" nu

Men det kommer du göra, är det inte kläderna så är det gympapåsen, skolböckerna, smutskläderna, upp till skolan, gå och lägg dig, glöm inte miniräknaren, har du anmält dig till skolresan?, osv.

Hela barn- och ungdomstiden går ut på att vi föräldrar måste tjata, påminna, skälla, hota och muta! Men som tur är så har man en massa tid till att skratta och prata också! 

Ja det räknar jag ju med att jag får göra, bara att just detta tar sådan energi ifrån oss båda. Det är inte roligt på morgonen  bli på dåligt humör för det är först när jag blir riktigt arg hon lyssnar och sedan vid hämtning bli likadant när man är glad att äntligen få hem henne igen. Däremellan är hon en skitgo´unge som jag bara inte kan låta bli att krama om

En kollegia sa en gång en sak som gjorde att jag orkar mer och har en annan förståelse för dottern

Barns uppgift är att tänja alla gränser och föräldrarnas uppgift är att sätta gränser

Ja, mornarna är verkligen, verkligen jobbiga. Min dotter verkar ha väldigt svårt ibland när hon får välja själv, det blir för mycket val och då kan jag säga "då väljer jag åt dig" och det funkar ibland men oftast är det riktiga utbrott med bråk och skrik om vad hon ska ha på sig. Och allting känns konstigt enligt henne hela tiden, trosorna, sockarna etc etc. Hon kan byta sockar flera gånger och ta av och på sig samma par sockar flera ggr bara för att de sitter konstigt. SÅÅ frustrerande, och detta med kläder har suttit i väldigt länge nu och blir bara värre och värre..

Idag hade vi besök av mina föräldrar som hade köpt present till henne, och när hon öppnade de så var det första hon sa "den ser konstig ut, den vill jag inte ha" och "den var inte fin".  Då gick jag i taket för det är inte okej enligt mig, att tycka så är en sak men inte säga det så de som gett presenten hör på.

Sen skulle hon gå ut med mormor men då gallskrek hon för att vantarna satt konstigt och mudden på jackan inte var tillräckligt tight. Allt ska vara så perfekt hela tiden (=som hon vill ha det), annars blir det utbrott i form av skrik, gnäll och gråt. Vi pratar mycket om att det är bättre att tala om VAD som är fel och få hjälp med det, ist för att skrika och gnälla. Men det verkar inte gå hem.,. hon är ju ändå snart 5, jag fattar inte...  Sen är inte allt perfekt hela tiden och det måste hon ju lära sig leva med, men hur når jag dit med henne?? Som dte är nu blir minsta småsak en sån STOR grej och det är så jobbigt för hela familjen.

En fundering till... låter ni andra era 4-5 åringar vara med och välja själva när det gäller inköp av vinterkläder och andra kläder, eller köper ni det som ni själva tycker är bra och sen får barnen ha det vare sig de vill eller inte??

Jag tror att jag låte rmin dotter bestämma för mkt själv (tyvärr). Som igår frågade jag henne om hon ville ha ett nytt överkast och det ville hon, ett rosa. Jag köper ett rosa på IKEA men sne när jag kommer hem så är det helt fel och då vill hon inte ha det. Och mitt fösrta svar är "då lämnar vi tillbaka det"... kanske inte direkt hjälper situationen??

Samma med kläder, vi var på Åhlens och jag såg då en klänning som jag tyckte var fin. Frågade om hon ville ha den och hon sa ja, men väl hemma (och lappar bortplockade) så VÄGRAR hon använda den. Den är inte fin.. Gaahh,  varför säger hon då att hon vill ha den?? En massa pengar till ingenting!! Vad göra åt det, kan ju i nte tvinga henne att ta på sig det?!

Angående kläderna så har jag ett par förslag som du kanske kan testa:

1) Bestäm kläder tillsammans kvällen före. Sedan gäller "lagt kort ligger" nästa dag.
2) Ge henne bara två alternativ på morgonen. Hästtröjan eller Kitty-tröjan idag? Jeansen eller mjukisarna?
3) Deala. "Du väljer tröja, jag väljer byxor".
4) Tävla. "Du hinner inte klä dig före mig för du är bara 4 år! Nu börjar jag klä mig. Klara - färdiga - gå! Jag har redan en socka på! Ooh nej, nu är mammas tröja fel väg..."
4) Håll på tiderna. "Om fem minuter åker vi, klä dig eller låt bli". Vi har en dagiskompis som får klä sig i bilen ibland. Hon ångrar sig när det är kallt att åka bil i nattlinne. Hon förstår att det blir som mamma säger. Och hon slutar skrika på dagis. Hennes mamma kommer i tid till sitt jobb utan stress. Dessutom blir det de kläder mamman skickat med. Win-win, den hårda vägen. :-7

Min 4-åring (hör hennes röst i bakhuvudet nu "jag är faktiskt fyra och ett HALVT!") klär sig framför Nickelodeon's "Dora utforskaren" varje morgon. Det är vår deal. Hon får se ett barnprogram. Jag får hämta kläder. Hon klär sig, jag klär mig och lillasyster. Ibland blir hon så fängslad av programmet att hon glömmer att klä sig. Jag får påminna henne att fortsätta. "Och så andra strumpan, hördu!".

Igår morse kom jag in i tv-rummet för fjärde gången och ser henne sitta där med kläderna bredvid sig. Jag utbrast "Men nu känner jag att jag börjar bli arg! Nu säger jag till dig för fjärde gången och nu vill jag inte behöva säga åt dig en gång till att ta på kläderna!". Hon tittade upp och svarade uppmuntrande "Men en sak som är bra är ju att du inte behövt säga åt mig SEX gånger!"

Och... Det var ju faktiskt helt sant. :)

frutti: Haha ja de har då svar på tal till allt

Jag låter mina barn vara med och bestämma vid klädköp. Fyraåringen skulle aldrig göra som din tjej. Han är glad över det han har valt ut. Minstingen, som snart blir tre, skulle dock kunna ändra sig så som din tjej gör. Men då håller jag en "föreläsning" om pengar för honom. (Vet inte hur mycket han fattar, men han fattar i alla fall att det är viktigt att man använder det man har.) Sen lägger jag fram det plagg (eller den mat, den handduk, eller vad det nu kan vara) och säger:
"Du får inget annat, för du har valt detta. Ska jag hjälpa dig att klä på dig, eller vill du göra det själv?"
Inget svar - bara skrik och NEJ och INTE.
Jag: "Jag går och plockar ur diskmaskinen, säg till om du vill ha hjälp. Om du inte har klätt på dig när jag kommer tillbaka, hjälper jag dig."
I 90% ropar han och vill ha hjälp med påklädning. Då är jag glad och mjuk och tjatar inte om att det var onödigt att bråka eller sånt. (Biter mig i tungan )