Ni där förhållandet hållt över första bebisåret...?

För de flesta brukar det bli lite av en eye-opener när de får vara föräldralediga, och de inser plötsligt att det är ganska krävande även det.

Men sen så måste jag faktiskt säga att många kvinnor kan vara lite av martyrer och ska göra det så svårt för sig och gör sig till offer per autmatik, inte sagt att du eller nån annan här är så. Men det kan ju också bli att din sambo faktiskt tycker att det är lättsamt att vara hemma, då kanske man måste fundera över varför man själv gjorde det så svårt för sig...

Vi hade en kris när vår bebis sov väldigt dåligt, och ingen riktigt orkade ta hand om hemmet eller vår relation. Jag kunde bli arg på min sambo för att han kunde komma hem och sätta sig framför datorn när det fanns så mycket att fixa, och han förstod inte alls att det plötsligt hade blivit så mycket mer hushållsarbete (för det blir det med en bebis). När det bara var vi två räckte det med att städa tillsammans max en gång i veckan för att hålla undan, och då tog vi ju det lugnt på vardagskvällarna, som min sambo fortsatte med om inte jag sade till att något behövde göras. När man är hemma hela tiden med en bebis ser det ju för jävligt ut efter 2 dar.

Då var vi för trötta bägge två för att orka prata om det hela, vi gick mest runt och var irriterade. Sen när sambon tog över föräldraledigheten så insåg han tack och lov automatiskt hur mycket jobb det var med att vara föräldra"ledig" så då blev hushållsbiten automatiskt bättre. När bebisen började sova på nätterna senare så återgick relationen till att bli t.o.m. bättre än innan.

Jag menar inte att jag tycker det är jobbigt att vara hemma med våran son, tvärtom, det är det allra mysigaste som finns och jag skulle aldrig vilja byta! Det som stör mig är att han tar för givet att jag samtidigt ska vara nån sorts slav som ska passa upp på honom som har det såååå jobbigt för att han jobbar. Jag säger inte att jag inte kan göra det men jag vill inte att det tas för givet att det bara är jag som förväntas göra allt. Förstår du hur jag tänker?

Min sambo har alltid dragit tyngsta lasset hemma, även innan vi fick barn. Han lagar all mat om han är hemma, städar nog 10 gånger mer än jag (men han är också mer pedant och tycker att det behöver städas oftare än jag), stryker lakan, syr i knappar och lagar hål på kläder osv.... Allting som man hör kvinnor klaga på sina män om, det säger min sambo till mig istället.
Jag har dock tagit störst ansvar för barnet, eftersom hon var en riktig tuttgalning och väldigt beroende av mig i början. Nu när hon är drygt 2 är det dock ganska lika fördelat där. Sambon jobbar borta rätt mycket nu, så jag gör mitt bästa för att hålla ordning här hemma och inte lämna allt till honom och jag försöker bättra mig och se när blommorna behöver vattnas och så där.

Så i vårt fall är det nog jag som gör minst, men jag tycker också att helttidsstudier till civilingenjör, en tvååring som ska utfodras och underhållas och en graviditetströtthet som heter duga, är bra ursäkter för att inte orka göra så mycket mer här hemma, speciellt de veckor sambon är borta helt och hållet. Så han köper det och sköter markservicen så fort han är hemma, även om han knorrar lite för att jag är så slarvig.

Men när rollerna är de omvända (som de ofta är) så brukar ju kvinnan ÄVEN ha ansvar för barn, förutom allt i hemmet och det är ju vansinne! Förstår att det sliter på ett förhållande.

Absolut inte. Sonens far lever enligt gamla seder. Mamman tar hand om hemmet och barn medan pappan drar in pengar och leker med barnen en stund på kvällen och helgerna. Ska tillägga att detta inte heller ändrades när det var slut på mammaledigheten.. Men för mig är det värt det. Jag tycker att den som förlorar på upplägget är min sambo. Jag ÄLSKAR att spendera tid med min son och vill göra det så mycket som möjligt.

Min man har inte hjälpt till hemma eftersom det är vårt hem och vi gör det arbete som behövs där tillsammans.
När sonen började på förskolan så turades vi om att lämna och hämta och den som hämtade lagade middagen.

Sen har vi städhjälp och det är nog den enskilt största grejen som underlättar hos oss, jag hatar nämligen att städa och maken har mycket lägre tröskel vad gäller städning än jag så det hade blivit maken som hade städat.

Hjälpta till hemma? Var och en har sina sysslor som ska skötas oavsett om man jobbar på en arbetsplats eller jobbar hemma. Ingen som hjälper någon annan så länge det inte är mer praktiskt att en tar över vissa uppgifter pga av att den andra är sjuk, har ont, är bortrest etc. Min man tyckte till exempel att jag inte behövde städa alls hemma så länge jag ammade flera timmar om dagen. Då tog han både matlagning, handling och städning. När dottern började äta mat så började jag städa igen. 

 

Ingen av oss hjälper till här hemma. Vi tar ett gemensamt ansvar för hemmet, barnen och vårt förhållande.

Jadu, lös den frågan och få ett nobelpris...

Jag är uberfeministen och till och med jag börjar ibland tänka att nä, nu kör vi ubertraditionella könsroller, jag tankar aldrig bilen och du kommer aldrig ihåg din mammas födelsedag, för sånt gör jag.

Mitt bästa tips är nog att söka förståelse och samförstånd kring att planerandet är en arbetsuppgift som kräver tid och kraft. Om du lägger mycket tid på att planera och veta när det är dax att köpa vinteroverall på tradera och sälja av gamla kläder etc. så får den andra föräldern vara beredd på att vara den som slår in paket, åker till Posten med dom etc. Dvs. vara arbetskraften och du är arbetsledaren.

Vi har hjälpts åt hela tiden jättemycket, det hade aldrig gått annars. Vår son hade kolik och sov riktigt uselt tills han var 1½ år så hade jag dragit det lasset själv hade jag gått ifrån pappan. Min sambo är helt enkelt väldigt bra och försöker inte smita från det hela. Sen var vi nykära och hade bara varit ihop 1½ år då vi fick barn och faktiskt tror jag det var bra i vårt fall.

Förstår inte att folk har så svårt att hålla ihop bara för att man får barn? Vi har då aldrig haft nån kris eller bråkat mer fast vi har barn, jag gör de mesta här hemma, sambon jobbar. Ganska bra uppdelat enligt mig!