hjälp! han vill inte. råd & stöttning tack! blir galen!
Jag och min sambo är i övre 20-årsåldern. Vi har varit tillsammans i över fem år och har ett barn tillsammans. Vårt barn var inte planerat men vi har från första stund varit glada över det som ”hände”. Min sambo har en nästintill icke existerande sexlust. Han påstår att han varit lika i alla förhållanden han haft. Då och då nämner jag detta för honom. Jag lider oerhört mycket. Han är inte fysisk av sig över huvud taget. Han kysser mig endast när vi har sex, och det är ingen garanti att han kysser mig vid varje sextillfälle. Jag kan räkna antal gånger vi har sex per år på tio fingrar. (Sex för oss är att han stoppar in den i min vagina). När jag tar upp ämnet blir han deppig, lättirriterad och drar sig undan. Så vi pratar aldrig ut om det ordentligt. Jag har slutat försöka få till det. Han har stött bort mig så många gånger Det har sårat mig djupt. Jag har satt en ålder som ”deadline”. Den dagen jag fyller X år då ska barnafödandet vara över. Problemet är dock att chansen att HAN han lust just på ägglossningen är en på miljonen.
Jag håller på att bli galen. Jag skulle aldrig lämna honom pga av att sexlivet är värdelöst. Men han är ju likadan i allt som är fysiskt. På sin höjd ger vi varann en kram och en puss per dag. Jag saknar verkligen att hångla. På nätterna drömmer jag ofta att jag är otrogen. Det är så hemskt att vakna med skuldkänslor. Jag blir äldre för var sekund som går. Snart är jag X år.
Vad ska jag göra? INGET fungerar. Separera här och nu? Stå ut ett tag till och se om det resulterar i ett barn? Jag har lovat mig själv att ALDRIG mer prata sex med honom OM jag föder vårt andra barn före ”deadline”. Jag vill ju inte står där X år gammal och inse att jag var en stor jävla idiot som inte lämnade honom och sökte kärlek på annat håll. Men jag vill ju vara med honom. Jag vill att mina barn ska ha honom som pappa. Men det är så svårt att känna efter om jag verkligen älskar honom. Han får mig aldrig att känna mig pirrig.
Jag tycker det känns som att jag bor med en bekant snarare än lever med en kärlek.
Vad ska jag göra? Vad ska jag säga?
Att han söker hjälp för detta är lika troligt som att jag blir president. Det kommer aldrig hända.
Jag vill bara ha svar från er som är eller har varit i en liknande situation. Elaka kommentarer är inte okej. Jag vill ha en diskussion utan spydiga kommentarer och påhopp. Svar som endast innehåller ”dumpa honom” hör heller inte hemma här. Jag behöver råd och stöttning i detta innan jag knyter ett rep runt min hals. För jag vet fan inte om jag orkar bita ihop resten av mitt liv och bara acceptera att just mitt liv blev så jobbigt.
Sammanfattning: Han vill inte kyssas, mysa, sexa eller ens prata om det. Han kommer aldrig söka hjälp för det. Jag har gjort allt jag kan nu. Ska jag bita ihop och gråta mig till sömns i 60 år till eller ska jag gå vidare?
