Uppfostrar du ögontjänare?

Jag känner inte att jag kan svara, även om jag är frestad att svara ja. Barnen ska inte våga ha hyss för sig när jag ser dem. De ska naturligtvis inte göra dem bakom min rygg heller, men OM de gör det så ska de åtminstone ha vett att bli lite förskräckta om jag tar dem på bar gärning.

Och ni som tror att denna rädsla som jag vill framkalla hos barnen är att klassa som terror kan tänka om. De ska bli rädda för att de känner på sig att mamma nu blir missnöjd, vilket kan resultera i lite skäll, en moralpredikan och/eller en tråkig konsekvens, beroende på vad de har gjort. En tråkig konsekvens kan till exempel vara att själv göra rent efter sig.

Nej, vi kör varken med straff eller med belöningssystem.

Inte vi heller.

Upplever absolut inte att min unge är ögontjänare utan precis tvärtom. Hon är som hon är (alltså fantastisk ;)) oavsett vem som ser.

Nej inte på nått sätt
jag har gjort mig rätt osams med HAB för att jag inte vill använda belöning och bestraffningssystem

Jag ser mycket hellre att M vågar ha hyss när jag är där, det blir mindre farligt än om hon döljer det för mig...

Jag förstår inte riktigt vad du menar? Vad är en "ögontjänare"?

Inte belöningar alls?

Jag försöker undvika straff och belöningar men gör misstag ibland och undantag ibland. Det är svårt helt enkelt.

Belöningar tycker jag faktiskt är bra ibland. Min unge har tex fått äta flera ruskigt äckliga penicilinkurer på raken. Dem har vi belönat oss igenom. En ny legogrej efter varje avslutad kur har det blivit. Annars tror jag ärligt inte att det hade gått.

nej - jag försöker göra som min mamma gjorde, dvs lära in vissa värderingar istället för beteenden. Kort sagt så vill jag inte att min son ska bli orolig för att bli upptäckt om han gör något fel, jag vill att han ska få dåligt samvete.

För jag kommer ju inte alltid att finnas där, eller hur? Snart kommer han att gå i skolan och sedan bli tonåring och tänk, förhoppningsvis vuxen - och då får det inte vara rädslan för upptäckt som hindrar honom från att göra dåliga saker, utan viljan att göra gott!

Sedan har vi massor med regler här hemma, både stora och små, allt från att man självklart inte får slåss till att man ska be om lov innan man går från bordet, men vi har inga utmätta straff - det som händer är att andra bli arga om man beter sig illa. Ytterst få regler är heller absoluta, de är öppna för diskussion och förhandlingar och anpassas till situationen. Det funkar bra för oss så vi fortsätter nog så.

Och belöningar - absolut, tex när man gjort något obehagligt som man ändå måste. Som mediciner. Men den bästa belöningen verkar ändå vara att vi blir stolta över vår son när han gjort något bra!

Nej, vi vill att våra barn ska veta varför man inte gör saker, och ha en förståelse för det. Inte låta bli att slåss för att mamma eller pappa ser. Det är inte alltid vuxna i närheten och jag tror att om man uppfostrar barn med straff och belöningar istället för att lära dem rätt värderingar (behöver inte vara istället för, men ändå), så riskerar man att få barn som beter sig illa så fort det inte är någon vuxen i närheten.

Däremot har vi precis "blivit tvingade" att använda oss av klistermärken som belöningssystem för femåringen när han går och lägger sig utan att bråka. Det är inget jag egentligen tror på och jag skulle helst ha sluppit det, men nu var situationen ohållbar och då fick vi ta till något sånt.

Hela livet går ju ut på "belöning och straff". När man jobbar så belönas man för sina insatser. Gör man något fel på sin arbetsplats så straffas man. Man kan få en varning, en tillsägelse, förlora jobbet etc. I vuxenlivet finns det alltid konsekvenser av ens handlande. Är det då inte lite grymt att inte lära barnen detta när de är mindre? Eller ska man helt enkelt kasta ut dem rådlösa och ovetande om hur världen faktiskt fungerar?

nej livet går ut på att allt handlade får konsekvenser
inte belöningar och bestraffningar

Det beror ju vad man jobbar med. Jag är ärligt talat inte rädd för straff på mitt jobb, även om jag vet att sådana utdöms ibland. Det jag är rädd för är att göra fel - då äter mitt samvete mig skoningslöst, det vet jag. Jag har gjort fel ibland och lidit oerhört av det även om det inte ledde till något straff eller några allvarliga efterverkningar för någon, trots att jag fått stöd och förståelse och tröst av kollegorna, men det som var obehagligt var att jag faktiskt dummat mig, inte gjort det bästa möjliga.

Det är ju stor skillnad på konsekvenser och straff. Om jag dummar mig på jobbet blir det alltid konsekvenser, att någon råkar illa ut och jag får skuldkänslor. Om jag dummar mig mot min man blir han ledsen och/eller arg och då får jag dåligt samvete eftersom jag ju älskar honom och faktiskt inte vill göra honom illa. Men jag får inget straff, det är inte så att han vägrar bära ut soporna om jag fräser åt honom på morgonen precis - det hade varit ett osunt förhållande, tycker jag.

Och den sortens konsekvenser lär ju sig min son också, hela tiden. För att vi lever ihop. På samma sätt lär han sig att om man lämnar böckerna för sent till biblioteket blir det böter, han vet att om man begår vissa former av brott hamnar man i fängelse - det är lätt för en femåring att förstå. Men förhoppningsvis kommer han att avstå från att stjäla för att han tycker det är fel att ta andras saker och har respekt för äganderätten, inte för att han är rädd att hamna i fängelse. Då skulle jag tycka att jag hade misslyckats grovt som förälder!!

Va? Nej, livet är fullt av handlingar och val som får konsekvenser. Var jobbar du? Har aldrig hört någon som straffas på jobbet faktiskt. Man kan bli av med jobbet om man missköter sig, så den naturliga konsekvensen av att missköta sig kan vara att man mister jobbet. Klart barnens handlingar har konsekvenser, det har allas handlingar.

Jag är lite förvirrad, vad ser ni som "straff" och vad ser ni som "konsekvens"? För det verkar som om vi talar om samma sak men använder olika ord för det, straff och konsekvens är ungefär samma sak. Min dotter är snart 4 år, om hon uppför sig dåligt på en lekplats, tex tar andras leksaker eller kastar sand på folk, så pratar jag först med henne om det och berättar varför man inte ska bete sig så. Fortsätter hon så tar jag helt enkelt bort henne från lekplatsen, jag blir inte arg på henne utan jag lyfter henne (ibland sparkar och skriker hon) och bär henne därifrån. KONSEKVENSEN av att bete sig dåligt på lekplatsen är att hon inte kan vara på lekplatsen. Men många hade sagt att jag då "straffade" min dotter för hennes uppförande genom att inte låta henne vara på lekplatsen.

Får jag fråga vad ni ser som"straff"?

Jag är också förvirrad. Jag har alltid trott att när folk pratar om straff i uppfostran så menar de negativa konsekvenser, men straff verkar vara något helt annat. Har fått många exempel på negativa konsekvenser här, men vad är då straff?

Jag ser skillnad på straff och konsekvens. En konsekvens är något som direkt följer på och har relevans för agerandet ifråga. Ett straff kan vara lösryckt från sammanhanget. "Svär du igen så blir det inget lördagsgodis!", typ.

Jag tycker att TygTiger och Bonanza har skrivit jättebra, en sådan förälder vill jag själv vara.

Men om en förälder väljer att gå från lekplatsen är det ju ingen direkt konsekvens av själva sandkastandet? Villrådig?
En direkt konsekvens kunde ju vara att mottagaren av sanden blev förbannad och hystade en hink sand tillbaka på det lilla sandkastande barnet, eller?

jag gör det nog omedvetet.
jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller göra annars, när min femåring har varit hjälpsam och (frivilligt) gjort rent i köket eller städat sitt rum så kommer det per automatik "vad duktig du var!" eller "vad fint du har gjort!"
Jag vet ju att hon har gjort det för att hon vill höra det. Inte för att hon vet att det måste vara rent. Men vad ska jag göra då? Inte kan jag väl bara rycka på axlarna när hon söker bekräftelse?

Och vad ska man göra när barnen har gjort något de inte får, eftersom bestraffningar bara leder till att de gör precis samma skit igen, men bara blir bättre på att dölja det???!

Båda två är ju direkta konsekvenser! Om man kastar sand blir andra arga och om man kastar sand får man inte vara med. Det är något som är kopplat direkt till den situation man är i och som är en någorlunda naturlig följd av det.

Att dra in förmåner - typ lördagsgodis, tv-spel osv - tycker jag är mer rena bestraffningar, "du har varit elak så nu tänker jag få dig att må dåligt i gengäld", straff som hämnd.

Sedan kan man ju aldrig komma ifrån att barnen oftast upplever de flesta negativa konsekvenser som straff! För barnen är det nog mest en fråga om att man upplever straffet som rimligt, begripligt, direkt och kort! Som förälder känns det ju behagligare att säga konsekvens, men barnen räknar nog det mesta som straff.

Så man ska diskutera hemma vilka straff man tycker är ok, så man är någorlunda överens.

När jag var liten snattade jag en liten påse från Intersport. Följden av det handlandet var att jag fick gå tillbaka dit (med mamma), lämna tillbaka påsen, förklara vad jag hade gjort och be om ursäkt. Det var oerhört jobbigt, men hjälp vilken läxa jag lärde mig! Som jag ser det är det en direkt konsekvens av mitt felaktiga handlande: jag tog något - får lämna tillbaka det - be om ursäkt. Detsamma gäller ju om man tar barnen ur en situation i vilken de beter sig illa. Det stör andra (eller förstör andras saker) om du skriker/härjar/kastar sand, och man ska visa hänsyn (eller vara försiktig med andras saker). Det klarar du inte av just nu, alltså går vi härifrån. Skämshörna, indragen veckopeng/lördagsgodis etc, det saknar relevans för handlandet ifråga.