För vems skull adopterar man ett barn?

I diverse abort-trådar höjs röster för att de barn som skulle kunna utvecklas där en abort i stället utförs skulle kunna göra en familj lycklig.

Jag undrar hur man resonerar då, för vem ska dessa barn födas. Sin egen skull eller för familjen som vill ha barn? Det omedelbara svaret blir säkert "för barnet själv", men när jag läser alla dessa beskrivningar om hur sorgligt det är att vänta på ett adoptivbarn undrar jag om det  verkligen är så alla gånger.

Framför allt tror jag att man använder argumentet med barnlösa par i debatten för att lirka in mer känslospel och beskäftigt trycka på skuldknappar hos oss som accepterar kvinnans fria val.

Jag förstår absolut att det är jobbigt att stå i kö för att eventuellt få ett barn, men så fungerar det i naturen med. De kommer inte på beställning.  Personligen menar jag att det är bra att det finns ett överskott på presumtiva föräldrar, då ökar chansen för att hitta lämpliga adoptivföräldrar. Omvänta förjållandet vore mycket olyckligt.

Vad tycker ni?