Viljestark och envis 6,5-åring

Hej!
Ja, det låter verkligen som om ni har det kämpigt båda två.
Trots och viljeyttringar under barndomen är verkligen ett centralt tema och för en del uppfyller det mycket av tiden och tar mycket energi. Du säger att hon är ett 4% -barn. Jag vet inte riktigt vad du avser med det, om hon har någon form av diagnos eller? Men det låter inte så på din beskrivning. Snarare tycks hon tillhöra den grupp barn som har så starka viljeyttringar att de fastnar i sitt eget trots. Du verkar ha gjort det mesta man ska och kan göra med henne inklusive prata om det efteråt.

När barn fastnar i ett beteende på det här sättet  behöver de hjälp att bryta, vilket du förstås redan gjort allt för att göra. Men saken är den att det här blir något som sker mellan dig och henne. För att bryta ordentligt skulle exempelvis pappa kunna ta över morgonrutinerna helt under en period, på sitt sätt. Det kommer att ge henne en chans att göra på ett nytt sätt, utan att för den skull förlora prestigen. Det allra bästa är om du inte ens finns i närheten under de första dagarna.
Sedan finns förstås möjligheten att hon är för trött när hon blir väckt på morgonen. Skulle hon gå och lägga sig lite tidigare? Ytterligare en sak är om hon fått i sig något att äta på morgonen. Det kan också påverka humöret mycket hos vissa både barn och vuxna och göra mornarna outhärdliga.
Försök att ändra på lite rutiner. Ge henne kanske lite eget ansvar för saker som ni vet att hon klarar. DVS hjälp henne att bli stor och må bra.
Lycka till!
Margit

Tack för svaret!
Jag har läst att dessa mycket viljestarka och envisa barn kan kallas 4%-barn pga att det är ungefär 4% av alla barn som är sådana här. Hon har inte någon diagnos - är välfungerande i skola/dagis, om än envis!
Sedan jag skrev senast så har det t om blivit värre bråk. Två dagar denna veckan fick vi vara hemma med henne, men det berodde även på att hon sa att hon hade ont i magen. Det är svårt att veta om det verkligen är något.  
Efter en del bråk, så låtsades pappa igår att komma på att han aldrig lämnat henne på skolan och plötsligt funkade allt och hankörde henne till skolan! Men när jag hämtade henne vägrade hon att sätta på sig stövlar etc. Till slut fick pappa komma och hämta henne och bära henne till bilen. Då trodde vi att det skulle funka bra morgonen efter, eftersom pappa kunde köra henne igen - men tyvärr så blev det mkt bråk igen och det slutade med att pappa blev jättearg, tösen ville inte åka med honom, men till slut med mig istället!
Men det kanske kunde funka om vi gör som du föreslår och att jag inte ens är hemma.
Det här med att äta något har vi försökt med denna veckan, men det har slutat med att hon bråkat om annat och sedan har inte frukten eller dyl passat längre.
Vi har pratat med skolan, men de kan inte se att det skulle vara något som inte stämmer, men såklart hålla ögonen öppna.
Vi funderar dock på om det kan ha lite med att göra med två kompisar, som hon lekt mycket med på dagis och hemma. Både de två, men även vår tös har hittat lite andra att leka med i klassen. Men vår har inte någon som hon har "hittat lite mer". Men det är inget hon uttryckt. Hon vet kanske inte själv? Hon har alltid varit bra på att uttrycka sig tidigare.
Hon får mycket ansvar, men jag tror inte för mycket. Det är en tös som "kan själv" och vi har inte fått hjälpa henne med mycket - vilket är bra för hon har lärt sig mycket pga detta!
Har du mer funderingar så tar jag tacksamt emot det!

Glömde skriva att hon sover senast kl 19.45 och väcks 6.00, så vi kan knappast natta henne tidigare, börjar 18.45! Hon vill ha full koll på allting, så hon är jättetrött efter skolan, mer nu än innan. Vi försöker att få henne att släppa lite på kontrollen.

Hej igen!
Ja, ni har verkligen en viljestark flicka med allt vad det innebär. Det låter ändå som om det går bra i skolsituationen, vilket ju är ett gott tecken. Ofta är det just med föräldrarna som de här viljeyttringarna blir starkast. Det låter som om ni prövar olika utvägar men än ger det inte så mycket effekt. Jag tror att ni ska fortsätta på den inslagna vägen. Håll ut!  Men försök samtidigt att minska upplevelserna av maktkamp för henne. Barn som är duktiga att prata kan ändå inte förstå sådana här starka beteendeyttringar och varför de har dem, så det är inte så mycket idé att fråga henne. Däremot ska ni fortsätta att ge henne så tydliga strukturer som möjligt och prata med henne om hur skönt det är för er alla när det går bra vid hämtning och lämning. Försök att visa och lära henne vad som är mysigt. Separation och förändring, även i det vardagliga, är jobbigare för en del barn och då behöver de mycket hjälp med det. Så, som sagt, håll ut! Det här kommer att gå över, men det måste få ta den tid hon behöver.
Kom igen om ett halvår och berätta hur det ser ut då.
MVH
Margit