Vilken "bestraffning" ska man ge?

Barn som är vana vid mutor/straff-system ljuger; det är liksom en självklar följd av det systemet.
Att en 9-åring ljuger för att skydda sig själv, det är inget jag skulle bli våldsamt upprörd över. Vuxna gör likadant när de är i knipa! Ljugandet skulle resultera i en del predikande och en del skäll från min sida, och jag skulle framhålla de fördelar det hade medfört om han talat sanning redan från början.

Det låter jättebra! Faktiskt 
Jag hade personligen valt att avstå från att bestraffa även lögnen och försökt med en annan lösning där men även med det inbakat tycker jag att ni har löst situationen på ett klokt och bra sätt. 
Sonen kommer nog behöva att hela händelseförloppet synliggörs igen för att påminnas om att det är väldigt reella konsekvenser av hans egna handlingar och för att kunna omsätta konsekvenstänkandet i flera situationer. Det är lätt att man tror att det räcker med att ha förklarat det en gång men allt lärande underlättas av  "repeat"

ok. bara en tanke,
jag skulle inte trivas med en sån relation till mitt barn.

Jag var jätteklumpig och slarvig som barn och tappade alltid bort grejer. Mina föräldrar blev arga och straffade mig på liknande sätt som ts vill göra. Konsekvensen blev att jag aldrig vågade vara ärlig och kände mig tvungen att ljuga om det. När jag sen blev tonåring berättade jag aldrig något alls för dem.
Varför inte förklara att ni är besvikna men att gjort är gjort, nu får han tyvärr klara sig utan mobil. Förklara samtidigt att han aldrig behöver vara rädd för att vara ärlig mot er och se sen till att det stämmer med.
Fråga dig själv vilken relation du vill ha med honom, en där har känner att han kan vara ärlig mot dig eller en där han ljuger för att han är rädd för konsekvenserna.

Det pratas mycket om gränssättning , Regler och bestraffning av barn nuförtiden. Supernanny med sina quickfix hade praglat mig ett tag Jag som själv snart ska ha barn tyckte att det lät naturligt och bra. Man ska minsann vara vuxen i föräldrarollen.

Jag och min man läser en bok som heter Att växa-inte lyda. Helt plötsligt slog det oss att ingen av oss växt upp med strikta regler,bestraffningar eller andra hårda regler. Detta till vår förvåning måste jag säga, då vi båda varit och är mkt skötsamma när det gäller sådant som tråden diskuterar.

Vi kom till insikten att vi båda haft stor tillgång till i alla fall en av våra föräldrar. Relationen och tilliten var så stark att man inte ville göra föräldern besviken. Man visste ju vad som förväntades av en utan att det var uttalat.
Vi insåg att vi i princip aldrig blev uppfostrade med alla dessa regler som vi trodde att vi hade haft. Det viktiga för våra föräldrar verkar ha varit att vara tydliga över vad som var rätt och fel. Önskvärt och mindre önskvärt. Det gjordes nog omedvetet genom alla långa middagssittningar då man pratade om allt, alltid.
Detta är ju då ingen quickfix utan något som kräver mkt arbete och engagemang över en längre tid.

Vet inte om det är den bästa lösningen för någon annan men vi insåg båda två att det hittills verkar vara det för oss.
 
Lycka till 

Straffet har han redan fått, mobilen är borta. Mer än så tycker jag inte man behöver göra och det är av sånt barn lär sig. Inte att datortiden försvinner om man ljuger för sina föräldrar.

TS- Skrämmande att ert barn verkar rädd för er, känns det som ni "lyckats" då?

Jag tror att han ljög för att han var rädd..rädd för eran reaktion på att han tappat bort något värdefullt!

Hans skam tycker jag är nog som bestraffning, någon ny mobil tycker jag han kan få när han visat att han klarar av det.  Tycker att kravet på en 9-åring är för högt att han ska ta om hand en mobil,,

Man ljuger väl för att skydda sig själv. Känner man att man kan berätta om sina misstag för sina föräldrar så behöver man ju inte ljuga om det. Om jag var i ts situation så skulle jag jobba på att få barnet att förstå att det är okej att misslyckas, okej att göra fel ibland, men att det får konsekvenser som t ex att man tappar bort saker som man inte kan få tillbaka. Att straffa ljug låter kontraproduktivt. Jag tycker att Thy hade jättebra förslag på hur man hjälper barn att tala sanning och får dem att inse att det är "skönt" att säga som det är.

Så har jag haft det med mina föräldrar och så har jag det med mina barn.

Vad gäller lögner så är det ju så att det lilla barnet inte ljuger (utan i stället fantiserar och har en egen världsbild) och att det större barnet upptäcker lögnen som teknik. Många barn i TS sons ålder uppträder som om de närmast har uppfunnit lögnen och under en period (innan man hunnit prata, prata och prata om vad lögner är och vad de kan leda till) så kan förstås lögnen kännas som en underbart befriande och mycket användbar lösning på det mesta.

Lögner av olika slag är ett alltid närvarande inslag i samhället och hos människor, det skulle inte bli bra om alla gick runt och sa precis vad de tyckte ("sanningen" ) om allt och alla hela tiden. Och sanningen är förstås också ibland en mycket subjektiv historia. En del människor har barn som är riktiga sanningssägare - det besvärar också föräldrarna som då måste gå in och förklara, lägga tillrätta och påtala vad som är lämpligt att hålla inne med.

Exempel: Maja 5 år berättar högt och tydligt för tjocka tanten i bussen att tanten är mycket tjock och borde låta bli att äta så mycket godis. Pelle 9 år berättar för mannen bakom disken i videoaffären att han pappa minsann har massor av filmer hemma och att han brukar kopiera den film de hyr i affären. 

Föräldrarna till Maja och Pelle kommer förmodligen att prata med barnen om att de inte får säga som de gjort - fast barnen faktiskt sagt sanningen.  

Lögner, lögners användning och lögners nödvändighet är ett komplicerat socialt fält och det tar lång tid för barn att sätta sig in i hur man bör förhålla sig till både sanningar och lögner.

Exempel: dementa farmor som är nittio har ångest och mår endast bra av att få höra att hon slipper gå till skolan idag. Det är en lögn att försäkra henne om att hon slipper, men många skulle kunna enas om att en sådan lögn är av relevans. För barn ter det sig emellertid märkligt med alla dessa nyanser, skillnader och distinktioner.  

Lögner om påskharen, jultomter, tandfén och storken som kommer med bebisar är också allmänt accepterade och till och med önskvärda. Jag har också hört andra varianter av storkberättelsen - det är fröer som planteras av killträdgårdsmästare i mammor och bebisar som sedan kommer ut på oklart sätt, kanske rentav genom en imaginär dragkedja på magen som bara blir synlig i födsloögonblicket.

Vi vuxna ljuger mycket. Hittar på. Ibland också för att rädda det egna skinnet. 

Jag tycker att man som förälder skall förhålla sig mycket förstående till ett barn som upptäckt lögnen som fenomen. Långa middagsbordssnack är och har alltid varit min melodi.

Vad gäller konsekvensförståelse och tänkandet runt det har FrkJenny beskrivit det bra i #30. 

Så bra skrivet!

Konsekvensen har han ju redan fått? (telefonen är borta, och nu kan han inte använda den)
Som straff så hade jag sagt att han inte får någon ny telefon förrens han hittat den han tappat bort eller helt enkelt tjänat ihop till en ny. (med månadspeng eller veckopeng eller vad det nu är han får)

Om man ger ett barn en sak så får man vara beredd på att den försvinner så är det ju bara inget att göra åt.

För er som kommit med förslag och åsikter om hur man "straffar" och förhåller sig till ett barns lögner.. tack, en intressant läsning och en hel del av det kommer jag att ta med mig i fortstsättningen.

Till er som vill försöka få det till att sonen skulle vara rädd för oss... synd att ni alltid ska tro det värsta av folk som inte gör/tycker/är lika sinnade som er. Jag kan försäkra er att sonen INTE är rädd för oss.... vi har pratat flera gånger om detta sedan igår.. både igår kväll och nu under eftermiddagen. Efter mycke lirkande kom det fram att han kände sig dum för att han visste att han inte fick ta med sig mobilen och att han visste att det var fel gjort. Han skämdes med andra ord. Vi skällde aldrig på honom, höjde aldrig rösten under diskutionen från det att det framkom att mobilen var borta tills nu.... vi är inga monster som han är rädd för bara för att vi ger straff.

Ja det kan tyckas att det är för mycke för en 9åring att ta hand om en mobil, just därför var det en av anledningarna att han inte fick ta den till skolan (+ att skolan förbjudit det) för att barn är slarviga och tappar saker.

ja barn ljuger och vuxna efter.. men jag är av åsikt att det INTE är ok med lögner. Visst man behöver inte säga till någon att denne är tjock osv för det sårar, men har man gjort nåt så säger man sanningen och står för vad man gjort och det tycker jag att barn ska lära sig direkt, inte när de kommer upp i tonåren för då är det redan försent enligt min mening ivf.

Men som sagt, alla är vi olika.. och tack speciellt till frkJenny.. ska försöka tänka lite mera i dina banor gällande konsekvenser =)

Här hemma är det numera lugnt.. sonen är lika glad som vanligt, har visserligen frågat om/när han får en ny telefon men vi har sagt att han måste betala halva själv innan det ens blir tal om en ny telefon igen och att han får leva som en annan gjorde när man var lite.. dvs utan telefon och använda benen eller hem telefon när man vill prata med en kompis =)