Ensamstående mamma mår skit...
Tänk att få kunna duscha lite längre än 2 minuter, tänk att få umgås med vänner ensam någongång utan att behöva fixa barnvakt varje gång, tänkt att få STOR städa lägenheten. Det är så mycket jag inte kan som ensamstående, det är grymt jobbigt att vara ensam, visst för att jag har helt underbara barnvakter som ställer upp men dom har ju också ett liv, hade jag haft hans pappa i närheten hade jag inte behövt fråga dom hela tiden. Jag kan städa med Wictor hemma, men om ni sätter er i min situation som varit ensam med Wictor i snart 16 månader så är avlastning i 5 minuter guld värt.
Mina axlar värker, min rygg är stel, huvudvärk från och till, gråten i halsen i princip varje kväll och jag pallar verkligen inte mer. Finns det någon som förstår? Mycket går tyvärr ut över Wictor, för att jag inte orkar, då menar jag att jag är mycket irriterad, grinig, har inget tålamod och är ledsen. Tänk om jag också bara kunde ta ett "uppehåll" från mammarollen. Jag älskar Wictor över allt annat, han är mitt liv, han är mitt allt och han kommer först. Men ensamstående mamma trodde jag verkligen inte att jag skulle bli. Det var inte såhär jag ville bli mamma, detta var inte direkt planen. Sen att det är HANS förlust vet jag, han missar en hel del och har missat 16 månader i Wictors liv men är det de han vill så visst.
Hade utvecklingssamtal för Wictor idag och allt var bra med han, hon frågade även om allt var bra med mig...därför detta inlägg. Allt är inte bra, det är skit rent ut sagt.
Lite negativa tankar, var tvungen att vräka ur mig dom någonstans men också för att se om det finns någon i samma/liknande sits.
