Hej, det är jag som är Little Ms Chatterbox.

Jag har inget barn med diagnos men min svåger har asperger så jag känner igen mycket av det som beskrivs i alla trådar på fl.
Det behövs mer kunskap och som närstående är det ibland hjärtskärande att konfronteras med vad den kära svågern behöver möta ute i samhället.
Blickar och tissel och tassel och bara därför att han är "annorlunda"
Vad är egentligen annorlunda?
Han är världens goaste kille, intelligent, rolig men i vissa situationer så utmärker han sig och det är tyvärr utifrån det omvärlden ibland dömer honom.

Jag följer också tråden med spänning!
Jag har 4 barn!
C 13 år har ADHD +ASdrag
M 6,5 år har autistiskt syndrom, Trotssyndrom och ADHD.
A 4,5 år har ADHD
L 12 år är "NT"

Tack för ditt svar, då vet jag lite mer

Little Ms Chatterbox hur gammal var din son när ni började att misstänka något?

I vårt fall mistänkte vi det på riktigt när han var 3-3.5, men i efterhand hittade vi tidiga tecken, som vi innan skyllde på trotsålder med mer....
Han fick diagnos när han var 5.

Nu ställer jag en del frågor och jag hoppas att du inte tar illa upp
Vad var det som gjorde att ni misstänkte att något inte var "normalt" och hur lång tid tog det innan ni fick diagnosen?

Jag vet att ni inte är experter, men på sätt och vis är ju faktiskt ni föräldrar som har barn med dessa diagnoser experter på ert vis! Och nu vill jag inte ha ett expert utlåtande från någon som ska sätta en diagnos på mitt barn, utan jag vill resonera och fundera tillsammans med andra föräldrar med autistiska drag.

Klara, 4.5 år, har alltid varit tidigt språkligt och kognitivt. Däremot väldigt svag grovmotoriskt. Ända sen hon var bebis har hon varit paniskt rädd för andra barn. När hon var knappa året så illtjöt hon hysteriskt bara ett annat barn tittade på henne. När hon började hos dagmamma så ställde hon sig i ett hörn när barnen kom för nära... Där stod hon med ryggen mot barnen och skrek. Det har dock aldrig varit problem med vuxna! Hon är kramig och pussig med vuxna, däremot har hon fortfarand svårt för fysiskt kontakt med barn. Hon gallskriker inte längre, och kan leka med andra. Men hon släpper aldig riktigt ett annat barn in på livet.

Hon KAN leka med andra barn. Jättefint! Hon leker väl utvecklade rollekar. Men hon har inget behov av andra barn. Hon leker lika gärna själv och har då fortfarande väl utvecklade rollekar med många olika "gubbar" i sitt huvud. Hon är aldrig riktigt ensam om man säger så.
Hon har en förmåga att se saker i bilder och att uppfatta saker i berättelser som hon sen tar fasta på väldigt mycket och "snöar in" på lite. Har hon hört en bok en gång så kan hon den nästan utantill sen och sen leker hon den boken oavbrutet från hon stiger upp på morgonen till hon går och lägger sig. Men hon leker inte ensidigt ändå... hon använder alla sina leksaker och hela sitt rum och resten av vårt hus, bygger grejer med sina möbler o.s.v. o.s.v. Men det är hela tiden den här boken som är grunden i leken.
Samma med om hon sett en film, så kan hon sen återberätta hela filmen.

Hon är inte riktigt som andra barn, det kan jag hålla med om. Hon leker som sagt gärna själv, tar inte direkt kontakt med andra barn och frågar om dom vill leka utan hon är nöjd på egen hand. Folk förstår henne inte alltid eftersom det kan vara så att hon är sin lek när dom frågar henne något. Då svarar hon efter vilken karaktär hon är då. Vilket kan skapa förvirring och gör som sagt att folk tycker hon är lite... udda.

På hennes förra förskola flaggade dom lite för autistiska drag... Jag vet inte vad jag ska tro och tycka. Vi har bytt förskola (det var bestämt redan innan dom sa det) till en som är mycket mycket mindre eftersom vi tror det skulle passa henne. Jag har där velat ge det en chans innan jag börjar fundera vidare över vad dom egentligen sa. Nu har det snart gått en termin och situationen är nog egentligen oförändrad. Tjejerna på förskolan vill inte leka med henne för dom tycker hon är konstig (säger hon själv... vet inte om det stämmer). Däremot säger hon att hon leker med killarna. Jag vet dock inte hur väl det stämmer... Eftersom jag jobbat på förskolan innan känner jag just dom här pojkarna mycket väl och jag ställer mig tveksam till att dom verkligen har varit med när Klara lekt att hon var Tingeling och dom har varit hennes älvprinssesor. Troligen är det så att hon har lekt med dom, men dom har inte lekt med henne.

Vad tycker ni jag ska göra?
Finns det någon grund i det den andra förskolan sa, att hon ev har autistiska drag?
Ska man gå vidare med det? Eller bara låta henne utvecklas till en udda men härlig personlighet?

Det var tillsammans med BVC vi mistänkte det. När han var 2.5 var han på 2.5års kontroll. Lillebror skulle komma ett par månader senare, så då  skulle jag ta med honom på lillebrors första BVC besök. Han visade sitt rätta jag, och BVC sköterskan skickade remisser direkt. Var ett års väntetid till BUP fick vi veta. Vi kom iallafall till BVC psykologen snabbt, sen när han skulle fylla 4 år började vi gå till ett ställe som heter Viktoriagården, hör under BUP. Där jobbar olika spevialpedagoger och psykologer, och man går dit 1-2 ggr i veckan, 3 timmar varje gång. Man blev observerat, sonen observerades, testades lite, utmanades lite. Vi fick prata enskilt med mer.

Vi fick inte stöd från förskolan (Personalen på förskolan var fantastisk, men inte bitr. rektorn) så dom på viktoriagården hjalp oss med att kräva ressurs till honom (detta var innan diagnosen). Han fick ressurs.

När han hade fyllt 5 år började utredningen, det tog kanske 3 månader fårn början till svar. Nu har han börjat 1. klass och har fortfarande ressurs.

Det som gjorde att vi mistänkte att det inte var som det ska var att trotsåldern, som vi trodde det var, aldrig tog slut. Det var utan att överdriva 5 ggr trotsålder. Man såg ju hur han var jamförd med andra barn. Det var INGA barn som var som honom....

Han är född förtidigt, i v. 30+4 och redan där fick man höra att det kan komma saker som man ser först efter flera år. Så vi hade det i baktanken hela tiden men när det väl var ett faktum så var vi helt nollade ändå.
När han var ca 3 år läste jag en föräldratidning, det var ett reportage om ett barn som hade fått diagnosen ADD. Det var som om det var vi och vår son med där. Jag sa inget till min sambo men bad honom läsa texten. När han var färdig så stod vi bara och tittade på varandra, det behövdes inga ord. Jag var gravid med C. och funderade på vad vi hade hittat på, tänk om vi fick ett barn till med samma problematik som Z.?! (ug. vid den tiden hittade jag FL med massor av föräldrar med samma problematik på sina barn)
Han hade precis slutat med sin nattskräck och börjat klara sig lite mer själv. Men samtidigt hade han blivit mer inåtvänd, okontaktbar.
När han var ca 4 år föddes C. och då blev det en period som var väldigt jobbig, alla hans nojor, problem och explosiva humör blev ännu värre. Vi talade med dagis och visade tidningen (som jag hade sparat) men de sa att han hade ju blivit storebror så var väl jobbigt för det. Men det gick liksom inte över, Det blev bara värre och värre, han föll i gråt för ett legotorn rasade och klarade inte av att man damsög. Han var oerhört disträ, som en lite professor. Efter att han i ren tankspriddhet trampat på C. när hon låg på golvet så förstod vi att det inte gick att lämna dom ensamma tillsammans. C. var ca 3 v gammal och han trampade flera gånger, som en katt trampar på en kudde.
Vi fick några samtal med bup och de skulle höra av sig, det dröjde jättelänge och när vi väl fick kontakt med bup igen så sa dom att det inte var något fel! Då gick luften ur oss totalt, vi hade bara missuppfattat det här med föräldraskap och hur det skulle vara.
Under den här tiden visste vi inte riktigt hur vi skulle göra, samlade på oss lite tillfällen som vi stolpade upp och tänkte, imorgon, i morgon ringer vi bup. Men sen var det en bra dag och man trodde att det var en vändning. C. var besvärlig får dag ett, oerhört ljudkänslig och ville inte äta alls. Mitt upp i allt blev jag gravid igen, denna gången med tvillingar. När de var födda var Z. inte kontaktbar utan att man ställde sig framför honom och puttade på honom. Han hade raseriutbrott för minsta lilla sak som hände och varje övergång  i vardagen var en kamp.
Han började F-klass och många saker blev ännu värre han trivdes inte och inget var kul. Då ringde jag bup och först försökte vara saklig och rationell men jag fick inte någon respons på hur vi upplevde det förrän jag sa med tårar rinnande ner för mina kinder att att han var ett monster. Då först fick vi en tid. Skolan kallade till ett möte i samma veva och de förklarade att allt var jättesvårt helt plötsligt. Då hade han haft samma fröknar genom stor del av dagistiden och upp men aldrig de hade sagt något tidigare. Sen såg vi här på FL om en mamma som rekommenderade Omega. Vi testade Mor-EPA mini. För första gången i sitt liv somnade han på 15 minuter. Han sa "godnatt" tillbaka och efter några dagar så sa han även "Älskar dig" när jag natta honom. Det hade han inte sagt på 2 år.
Denna gången var det inga tvivel från bup att det behövdes en utredning, men det var evighets lång kö. Fick vänta i 6-7 månader men fick ändå lite hjälp, timstockar och bolltäcke för sömnen.
Sen kom basutredningen igång, han skulle fylla 7 år några månader senare. Resultatet av basutredningen visade ovanlig kurva.  Han hade språkförståelse som en vuxen, logiskt tänkande som en 12 åring medan koncentrationen låg på en 3 årings nivå.
Sen fick vi vänta några månader till och sen fick vi en snabbutredning som de kallade det. 2-3 tider i veckan i några veckor och sen diagnos. ADHD och Atypisk Autism. ADHD hade vi räknat med men Autismen var en liten chock, även om vi trodde att han hade Aspergers så var det ett så brännande ord, Autism. Kändes som om man blev stucken med ett svärd genom hjärtat varje gång man sa det högt. Som om man förrådde mitt barn. Det dröjde några månader innan medicinering kom igång men sen började han med Strattera och då fick vi vår lille pojk tillbaka. Det var som dimmorna lättade och man kunde se honom igen.
Nu har han ätit Strattera i ca 1 år och vi har börjat komplettera det med Ritalin 10 mg tablett.

Fast jag har skrivit massor så glömde jag en sak.
Det här med BVC, jag tog upp hans sömnbesvär att han pratade konstant och många andra saker. Men jag fick alltid höra att han var så duktig, förståndig  och så bra på att prata så det är bara bra med honom. Han började prata tidigt och flytande med 7-8 ordsmeningar redan innan han var 2 år.
Han klarade inte alla tester på BVCs 5,5 års koll men det blev ingen remiss skickad då heller.

Tack för att du delar med dig Ts
Väldigt starkt att berätta allt detta

asch det är inte första gången jag skriver om det.
Jag tror att wISC-testet hade kunna gjort tidigare, för han är väldigt begåvad och det hade varit bra om vi hade fått diagnos tidigare och kommit igång med medicineringen tidigare men nu är det över. Bup och landstinget har jobbat bort köerna för utredning. det kunde inte ha gått fortare än vad det gjorde när de väl startade. Men jag är väl lite bitter över att varken dagis eller BVC inte kunde ha gjort mer än vad de gjorde.

I fredags ringde jag till barnhälsovärden för att få 4 åringen observerad, tror ganska stark på att även hon har någon typ av NPF.