disiplin och regler för en 3 1/2 åring,behöver hjälp!

så som tygtiger skriver är OK att göra tycker ni`? att hålla fast barnet tills han/hon säger förlåt?
Skulle det vara bättre än timeout?? det förstår jag inte alls
Det låter mer som tortyr och förnedrande än att få lära sig att sitta på trappan eller vad det nu är tills man har tänkt på vad man har gjort för fel.

Skulle vara intressant att veta vad ni tror om dagens tonåringar och deras beteende?
Självklart är det så att om man blir slagen för jämmnan som barn så blir man många gånger våldsam som vuxen/tonåring också MEN att ha regler och disiplin är i min mening det allra bästa som kan hända ett barn och en tonåring! Dom måste få lära sig var gränserna går och inte ha en jammsande morsa eller farsa som inte sätter ned foten, självklart finns det ett mellanting till super hård disiplin och ett bra sätt att göra det på men jag tror att många föräldrar är alldelles för slapphänta helt klart, tonåringar idag är förjäkliga(inte alla naturligtvis), skriker,svär bråkar,spottar,klär sig som slampor,för mycket smink,kan inte prata ren svenska utan allting en massa slang och påhittade ej svenska ord ocksåvidare, vad händer med sådana ungdomar? jo många hammnar i fel umgänge, är ute sent på nätterna, tycker kanske inte om att vara hemma för deras föräldrar bryr sig inte var dom är ändå och när dom väl gör det så kanske det är försent, tycker man ser en stark utveckling åt fel håll överallt i samhället och jag blir rädd faktiskt! Om några år ska jag släppa ut min dotter i den stora världen som heter skolan och det ser jag inte fram emot alls!
nåja..hoppas det är någon som förstår vad jag babblar om, ska inte ta upp mer plats på sidan nu :P

Man kan väl inte straffa en treåring för att den beter sig som en helt normal treåring??? Att dom säger Bajskorv och Dumma dig och sånt det är ju en helt normal del utav deras utveckling! Dom håller på och upptäcker språket och testar hur omgivningen reagerar när dom säger olika saker.

Timeout tycker jag är en kränkande och förnedrande metod som borde förbjudas. Fruktansvärt att bestraffa små barn genom att utesluta dom ur familjens gemenskap när dom bara har betett sig som dom små barn som dom är.

Bästa sättet att lära sitt barn ett vårdat språk det är att föregå med gott exempel själv. Prata lugnt och vänligt, undvika att använda svordomar och fula ord, undvika att skrika och prata hotfullt osv. Det är oxå viktigt att ofta läa högt för barnet och lära barnet sånger, ramsor osv för att utveckla språket.

Om barnet gör eller säger något som man inte vill att barnet ska göra så är det inte straffa som gäller när barnet är så litet som 3-4 år. Utan förklara lugnt och vänligt, berätta att människor kan bli lessna om dom får höra att dom är dumma bajskorvar och sen avleda barnet.

Sen så får man inte ta åt sig som förälder för att ens barn säger Dumma dig eller Bajskorv för att ett så litet barn förstår inte innebörden utav dom orden och menar inget illa. Donm testar bara föräldrarnas reaktioner som dom tycker är spännande

Har du fått några andra tankar gällande det som har skrivits om barns trotsperioder och utvecklingsfaser och hur man som förälder kan härbärgera dessa? 

Jag jobbar på högstadiet och är alldeles väldigt medveten om vikten av gränssättning. Vad du missar är att det inte handlar om att två alternativ = A) sätta gränser (hård disciplin) B) låta bli att sätta gränser (medjamsande föräldrar). Jag ogillar allt vad time-out står för och ogillar generellt KBT-trenden. Man kan vara en auktoritet utan att vara auktoritär .

Och ja, jag möter dagligen en massa tonåringar med för mycket smink som svär och bråkar......och det de behöver är vuxna auktoriteter som är lyhörda och ser dem. Myyyyycket fasad . Auktoritär fostran är inte lösningen. Sorgligt nog finns det föräldrar som abdikerar från sin föräldraroll och inte tar det ansvar som följer med att vara förälder, men det är inte samma sak som att ta avstånd från auktoritära metoder.

Lästips: Ingegerd Gavelin "Att möta sitt barn - och sig själv"

Tror inte att du förstår riktigt, vissa barn kanske säger fula ord en gång i veckan eller vad det nu är, min dotter, i nuläget kan tex säga det 150 ggr om dagen och sparka skrika slåss ocksåvidare, det är DÅ som jag reagerar! INTE när hon säger det kanske en gång om dagen....och ja jag vet att det är del av 3åringars utveckling att testa gränser, just därför är det ännu viktigare att vara tydlig med vad som inte är OK att säga

Två kommentarer:

Nej, jag tycker självklart inte att vi torterade vår son. Vi höll kvar honom - inte med våld - han var arg och tjurig och vi vidhöll att "Du slog på mormor,hon fick ont, då ska du säga förlåt!" Det gjorde han också tillslut - och det hade en ganska bra effekt, han lärde sig att om man gör andra illa måste man försöka göra det bättre.

En genomsnittlig treåring KAN INTE tänka på vad man har gjort för fel. Att tänka om sina egna tankar och känslor kallas för metatänkande och det börjar man klara i sexårsåldern, ungefär. Att föra ett någorlunda moget etiskt resonemang klarar man i tolvårsåldern, när man har en hyfsad förmåga till abstrakt tänkande. Det kan man gott hålla i minnet när man talar med barn!

Och när man är arg och liten så är man FÖRBANNAD och vet inte varför. Känslan tar helt över - det är bättre att försöka stoppa ett utbrott när man ser att det är på gång. Om vi drar igång en storkonflikt hemma så händer det absolut att vi måste ta timeout, men då gör vi det ihop - jag plockar upp min son och går iväg någonstans där det är lugnt, och så stannar vi kvar tills den värsta ilskan har gått över. SEDAN kan man prata om vad som hände och då minns han sällan det. Då får vi gå igenom det. "Vad hände? Du gjorde det här. Då sa jag det här. Kommer du ihåg vad du sa då? Och så blev du arg. Minns du varför du blev arg? Det här var inte så trevligt. Hur gör vi nästa gång, tycker du?" Så där håller vi på. Det verkar faktiskt hjälpa, det är sällan vi har två konflikter om samma sak. Oförskämt beteende behöver man inte be om ursäkt för här hemma, men våld måste man säga förlåt och nu är han så stor att han kan avkrävas någon form av meningsfull ursäkt. Det är ändå tvåvägsdiskussionen som är det vettiga, tycker jag, han får faktiskt en ärlig chans att förklara hur han kände sig och vad han ville när allt har lugnat ner sig. Med klassiska time-out-metoder blir det en envägskommunikation, föräldern bestämmer att man hamnar på stolen, hur länge och när tiden är slut säger barnet förlåt och sedan pratar man inte mer om saken. Hur får man då som förälder veta hur barnet tänkte?

Och om tonåringar: tja, jag resonerar kallt som så att om han blir lyssnad på nu finns det en chans att han lyssnar på mig sedan. Om jag ignorerar hans åsikter nu så lär han definitivt inte bry sig om mina senare.
Och de flesta tonåringar är jätterara en och en. Jag träffar massor av dem på jobbet och majoriteten är fantastiskt välanpassade. De som mår riktigt dåligt är de som upplever att ingen BRYR sig, de kan bli straffade och konsekvensade till förbannelse, men ingen verkar intressera sig för hur de mår! Där hoppas jag att jag aldrig hamnar - jag hoppas det kommer att vara lika roligt att sitta på bussen och ha en konversation med min son om tio år som det är nu.

Nej, jag tycker självklart inte att vi torterade vår son. Vi höll kvar honom - inte med våld - han var arg och tjurig och vi vidhöll att "Du slog på mormor,hon fick ont, då ska du säga förlåt!" Det gjorde han också tillslut - och det hade en ganska bra effekt, han lärde sig att om man gör andra illa måste man försöka göra det bättre.
- Jag tycker nästan det är värre än TimeOut eftersom man håller fast barnet. Samma diskussion och resultat har man från Time Out. I alla fall om man gör det på rätt sätt. Och när man är arg och liten så är man FÖRBANNAD och vet inte varför. Känslan tar helt över - det är bättre att försöka stoppa ett utbrott när man ser att det är på gång. Om vi drar igång en storkonflikt hemma så händer det absolut att vi måste ta timeout, men då gör vi det ihop - jag plockar upp min son och går iväg någonstans där det är lugnt, och så stannar vi kvar tills den värsta ilskan har gått över. SEDAN kan man prata om vad som hände och då minns han sällan det. Då får vi gå igenom det. "Vad hände? Du gjorde det här. Då sa jag det här. Kommer du ihåg vad du sa då? Och så blev du arg. Minns du varför du blev arg? Det här var inte så trevligt. Hur gör vi nästa gång, tycker du?" Så där håller vi på. Det verkar faktiskt hjälpa, det är sällan vi har två konflikter om samma sak. Men så gör vi också, även om vi använder Time Out. Time Out är inte att man bara sätter barnet någonstans och sedan struntar i det och säger, "se hur det gick" eller så. Absolut inte! Under Time Outen, så är det meningen att ilskan ska gå över och barnet lugna ner sig. Sedan har man precis en sådan diskussion som du beskriver, direkt efter medans det fortfarande är färskt i minnet. Hur mycket man kan "resonera" beror ju framförallt på ålder och barn, det går ju inte alltid att diskutera med en treåring som du säger och det ska man ha i åtanke också.

Och, Time Out är ju först när man sagt till två gånger. Det är ju inte så att barnet säger "bajskorv" och så vips sitter de på "tänkestolen" eller dyl. Utan det är först när barnet inte lyssnat på två tillsägelser. Initialt kanske man måste ha barnet där oftare, men ganska så snart så finner de flesta som använder metoden konsekvent att det aldrig behöver gå så långt som att man behöver ta till den. 

Jag tycker jag ser så många små barn där föräldrarna försöker resonera alldeles för mycket. En treåring fattar inte det ! Och så måste man framförallt vara konsekvent. Ger man in för skrik och trots etc så fattar de direkt att det funkar och så är det kört.

Tja, vi får väl enas om att tycka olika, då.
Men jag förstår inte varför man måste börja med att sätta barnet ensamt på en skämspall (eller vad man nu vill kalla sin särskilda plats för time out) om poängen ändå är att ha diskussionen efteråt. Varför detta utstuderade system för att markera vuxenmakt? "Säg inte bajskorv! Det var första varningen! Hoppla, nu blev det en till! Nästa gång du säger det blir det time-out!"
Det blir i mina ögon en så uppenbar maktdemonstration. Det är ju inget som barnet kan använda för att lösa konflikter med andra barn eller vuxna. Det är ett sätt att få det lugnt hemma (och det kan ju ha sitt värde). Jag har alltid uppfattat time-out och andra nannymetoder som något man tar till om ens familj har havererat och normal uppfostran inte fungerar längre.

För mig känns det betydligt enklare och sundare att helt enkelt reagera på min sons beteende som om han är en normal tänkande individ men som har andra förmågor än vad jag har. Säger någon bajskorv till mig några gånger på skämt så kan jag nog hantera det, men om han är konsekvent ohyfsad så blir jag ju arg och talar om det, och när han blir arg tillbaka kan jag inte lämna honom sittande på en pall och skrika i ilska. Ok om han självmant störtar iväg och är arg i enskildhet (det händer!) men inte att jag placerar honom någonstans och lugnt går iväg. Jag är ju OCKSÅ arg och det får man hantera på ett bra sätt.

(Och jag FÖRSTÅR inte det här resonemanget om att man inte får "ge efter"!! Ser folk sina barn som makthungriga små individer som till varje pris ska manipulera sin omgivning?? Som tar alla chanser att jävlas med sina föräldrar? Det är inte min erfarenhet av mina eller andras barn, tack och lov. Jag säger nej om jag har ett gott skäl till det och då spelar det ju ingen roll om ungen blir förbannad, jag har ju ändå ett gott skäl. Ibland kan han övertyga mig med bra argument, och då är det klart jag ändrar mig - precis som jag vill att han ska göra! Vi har turen att ha en son med ett högst resonabelt sinnelag, och jag tror det är en kombination av att han är född sådan OCH att vi har lyssnat och resonerat från början. På hans nivå.)

Ja, vi har ju olika åsikter i frågan så det är nog ingen ide att diskutera så mycket mer om det. Meningen med Time Out är inte att demonstrera makt, det är för att barnet ska komma bort från situationen, få tid att lugna ner sig och förstå att de överskridit en gräns. Men nog om det.

Sedan det där med att ge efter - det är klart att jag inte säger nej till allting heller. Min son kan också resonera/argumentera logiskt och jag kan ändra mig. Vad jag menar är situationer som tex:
- Jag vill ha saft !
- Nej, det dricker vi inte till vardags/om det inte är fest (eller vad man nu har för princip i familjen). Du kan få vatten om du är törstig. 
- Jag viiiiiiiiilll ha saaaaaaaft!!
- Nej sa jag
- Dumma mamma! Jag viiiiilll haaaaaaaa saaaaaaft !! (skriker nu)
- Vatten om du är törstig
- Buuuuuhäääääää (gråter och skriker nu). Saaaaaaaaaft !!!!!!
- OK då. Här får du saft

Alltså, först har man ju sagt att det inte är ok. Sedan när barnet börjar skrika och stå i så ändrar man sig och ger efter. Det ger ju signalen att "om jag skriker så får jag som jag vill". Hur tror du barnet försöker få sin vilja igenom nästa gång? Jag har sett detta jättemånga gånger hos kompisar. Min son skriker aldrig så, eftersom han vet att det hjälper inte alls.

Så det är det jag menar med att vara konsekvent och inte ge efter. 

Det håller jag med dig helt om.
Men det där är ju en förälder som faktiskt inte är övertygad om att saft är dumt på vardagar. Annars hade ju inte skriket funkat! Det är därför jag inte förstår "ge efter" - om jag tycker att saft är dumt på vardagar så är det ju så ÄVEN om ungen gallylar. Jag hade antagligen sagt något i stil med "Nej, inte saft, ta vatten om du är törstig, saft förstör tänderna" och om barnet tjutit som i ditt exempel (vilket händer ytterst sällan här hemma) så hade jag nog sagt något i stil med "skrik du om du vill, men du får ingen saft ändå för det är ändå dåligt för dina tänder!" vilket nog är rätt ohyfsat, men det hade inte blivit någon stor konflikt - det finns ju inget att bråka om!

(Och jag har aldrig sett mina vänner "ge efter" för den typen av skrik, antagligen därför som jag är helt oförstående till man-får-aldrig-ge-efter-för-då-blir-barnen-djävlar-resonemanget.)

Och jag å andra har sett flera ge efter precis för den typen av skrik så det är det jag menar. Har sett det i affärer också , barn som tex vill ha en viss sorts flingor medans föräldern inte tycker det och först säger nej men sedan ger efter för gråten. Eller som när jag för ett tag sedan var hemma hos en bekant och ett annat barn också på besök lekte med en docka. Då tjöt min bekantas dotter om att hon ville ha dockan. Min bekanta sa nej först och förklarade för sin femåring att hon kan ju leka med den sedan när flickan gått hem, och att man ska dela med sig etc. Började alltså åt rätt håll, men så när hennes dotter satte igång tårkranen (ett väl beprövat kort för henne) så gav min bekanta efter och gick fram till den besökande flickan och sa "nu får X leka med den för hon är så ledsen"! Dottern slutade tvärt att gråta och jag tyckte jättesynd om den andra lilla flickan som bara satt där jättesnopen!

Mitt barn visade den riktiga trotsen först vid 3-års-åldern, vad gjorde vi. Vi hade inte direkt time-out, men när han förstörde för oss alla andra genom att bete sig illa/elakt, då flyttade vi honom från situationen. Dvs man får bete sig illa, men då får man göra det när andra inte är med.
Dumma mamma då, kontrade jag med att det är OK att du tycker jag är dum, men det spelar ingen roll, för så är det bara.
Fula ord har vi ignorerat, då blir det inte spännande längre.

Se det på det här sättet, vad din dotter kollar av nu, det är hur det sociala spelet fungerar, vad är det som är OK, vad är inte OK, finns mina föräldrar kvar trots att jag gör saker som jag vet att de inte tycker om, man testar sina föräldrars kärlek helt enkelt och detta i kombination att det sker väldigt mycket utveckling, det är kaos för henne helt enkelt.
Trösten är att oavsett metoder eller inte metoder så brukar detta beteende försvinna för de allra flesta. Så mina tips, markera att vissa saker är inte OK, vissa saker ger konsekvenser, mest för att hantera vardagen för samtliga.

Vår son fyller 4 år i april.
Han är busig och lite trotsig, väldigt tidstypisk.
Han gillar att säga bajskorv, du är dum, dumma lillebror m.m.

Bajskorv, kiss och prutt brukar jag bara säga att det få han gärna säga, men man gör det inne på toaletten. Det brukar fungera. Jag blir inte arg, och ger honom ett helt rum dä han kan säga det. Men då blir det ju liksom tillåtet och inte lika roligt...roligt är det dock ibland när han sitter på toasn pch jag kommer in och han typ mantrar "bajskorv, prutt, bajs"...

Att säga "Dumma dig!". Jag svarar, ja du kan tycka att mamma är dum, men när du säger så där hela tiden så blir jag ledsen.

Skriker han så frågar jag om han är ledsen eller arg. För att försöka få honom att känna skillnaden. Ofta svarar han ledsen och då frågar jag om han vill kramas. Det brukar han lugna ner sig på.
Skriker han bara och är arg, ber jag hono att göra det i ett annat rum, för jag får ont i öronen. Sedan så informerar jag om att det är bättre att använda alla ord han har, så jag försår vad han vill...

Osv.

Men, visst kan även jag bli arg och inte agera så pedagogiskt.

Är han bara arg, slåss, puttar lillebror och inte slutar, då får han ibland gå på sitt rum och lugna ner sig. Det är min man som främst använder den metoden. Han står vid dörren, och säger att vi slåss inte i vår familj, och gör man det då kan man inte vara brevid någon.

Det finns fantastiska kurser att gå i för föräldrar i hur man hanterar trots m.m, Kan ju vara skönt att få lite mer kött på benen ibland.

Jag har inte orkat /haft tid att läsa hela tråden tänkte bara säga några saker som jag försöker tänka på så får ni hoppa på mig sen:)

*Pick your battles! Har observerat andra föräldrar i mammagruppen och på vårt lokala lekland och det är inte helt utan lite skadeglädje jag konstaterat att dom föräldrar som har mest utagerande barn är dom som själva är VÄLDIGT brydda om vad omgivningen tycker och vill att allt (inkl deras barn) ska vara perfekta, som gärna ser ner på andra föräldrar och deras fostringsmetoder och jagar runt sina barn och korrigerar varje litet steg dom tar....men resultatet att deras barn testar ännu värre saker nästa sekund.....

Om min dotter tex ger sig på sin lillebror så reagerar jag omedelbart för att skydda lillebror, eller om hon gör något som skadar sig själv eller andra. Gäller det tex att plocka upp på sitt rum...ja då är det inte alltid jag tar striden utan tar det när hon är mer mottaglig för det.

Hon provade några dagar när hon kom hem från dagis att säja bajs bajs bajs och jag totalignorerade det och sen har hon faktiskt inte sagt det mer (därmed inte sagt att TS dotter skulle sluta för att hon ignorerar henne eftersom hon gått så mkt längre).

Vår stora räddning genom sista året har faktiskt varit jultomten:)
Förra julen började vi med julklappskalender och sa att tomten kom med paketet bara om man varit snäll och om man sov (för sömnen var vårt stora problem). Sen har vi sagt att tomten kan komma och titta genom fönstret när som hewlst under året för att se om man är snäll. Vi har använt det sparsamt, men i dom situationer hon tex varit dum/hårdhänt med lillebror och vägrat ge sig så har vi sagt tänk om tomten ser dig och det har funkat:)

Vi provade att ta saker ifrån henne om hon inte gjorde som vi sa (gick och la sig vid en period) Tex om du inte slutar springa upp nu så tar jag den där leksaken ifrån dig och kastar bort den.....hennes svar var att öppna dörren efter ett tag och slänga ut leksaken och säga "här släng den i pannan och elda upp den"......så ja vi övergav den metoden för nu:)

Rent generellt så skulle jag säga Konsekvens och kärlek kommer man långt med, att låsa fast sig vid olika metoder är jag skeptisk till. Sen måste man ju se om det funkar också. Alla barn kommer in i olika perioder som till viss del bara gäller att överleva både för egen del och barnets.  Att pusha med för mkt regler och hårda krav i en period då dom inte är mottagliga för det får bara motsatt effekt. Men om ens barn varit i trotsålderna från 2-5 år ja då kanske man skulle ta och fundera över sina metoder lite.