Använder ni er av time out eller liknande?

Ja, vi har absolut olika syn. Ja, jag tror att barn kan lära sig saker . Jag tror absolut att de märker att de exempelvis får en kaka varje gång om de skriker och vrålar, men det handlar i mina ögon inte om att manipulera utan att se och agera utifrån hur de faktiskt upplever att världen fungerar. "Jag får en kaka om jag skriker. Kakor är gott. Slutsats: Jag skriker." Barnet agerar och handlar utifrån sin verklighet. Det är väl inget problem att som vuxen ge barnet en annan verklighet: "Ja, det är gott med kakor, men vi ska snart äta middag så du får ingen kaka nu". Punkt. Sedan är det fritt fram att vara hur arg som helst och tycka att jag är världens dummaste mamma. Jag straffar inte mitt barn för att det känner och tycker något.....men en kaka får han i det läget inte.

Vad jag menar med dålig impulskontroll är att ett barn där känslorna stormar har svårt att säga nej till något eller låta bli något trots att det vet att det är dumt alternativ. För inte så länge sedan såg jag ett experiment där de lät barn få två alternativ (även rätt stora barn) angående godis. De lämnades ensamma i ett rum. I rummet fanns ett bord med barnets favoritgodis (en). De fick innan veta att de om de inte åt godisbiten i rummet så skulle de få 5 godisbitar när de fick komma ut 5 minuter senare. Alla barnen var innan de gick (ett i taget givetvis) helt på det klara med att det var bättre med 5 och att de inte skulle äta godisbiten i rummet........lustigt nog så klarade nästan inget av barnen det. Inte ens dem som var en bra bit över 3 år.....och det handlade om 5 minuter. Det var en programserie som handlade om hjärnans utveckling förresten. 

I hundsituationen handlar det inte om hunden alls. Det han inte kan motstå är ju att undersöka sina föräldrar, och de öppnar ju verkligen för det som händer med sitt agerande. Jag tror inte hans mål var att vara elak mot hunden. Nej, jag tror absolut inte han tänkte "Detta får jag inte göra, men det struntar jag i". Det du säger då är ju faktiskt att han är så elak att han medvetet gör hunden illa för att han tycker det är roligt. Jag tror han snarare tänkte. "Oj, det här var spännande......de reagerar.....och inte lite heller.....vad händer om jag gör så här?" Så ser jag på saken och min lösning är att helt enkelt svara barnet på det han frågar = visar hur jag agerar när han gör så = tar bort honom från hunden. Jag straffar inte barnen för att de undersöker mig = jag tar inte bort någon leksak, struntar i att läsa saga på kvällen eller något annat som inte har det minsta med händelsen att göra bara för att straffa. Jag jobbar som sagt som lärare när jag inte är föräldraledig och straff och auktoritära metoder har jag aldrig sett något direkt gott komma ur.

Och nej, gör man saker på impuls så kan man inte hejda sig och jo, det spelar en väldig roll om man blir hjälpt bort från situationen eller straffad. Ja, kan barnet inte låta bli hunden (medvetet eller inte) så blir det en konsekvens....han/hon får inte vara med hunden. Däremot ska inte en 3½-åring bli straffad. Det är en himmelsvid skillnad. Och nej, barn är inte dumma.....att tro att man behöver straffa barn för att de ska bli civiliserade tycker jag är att förminska dem.

Glömde att kommentera det här med att göra det till "slag" som ska vinnas och förloras av någon. Min utgångspunkt är att mina barn inte har som agenda att trotsa mig. När vi har olika uppfattningar om något och de helt enkelt inte får som de vill så uppfattar jag gråt, skrik och andra protester som genuin ilska, ledsamhet etc.

För att anknyta till affären. Jag har två barn som är väldigt förtjusta i bullar. Direkt i ingången till vår matvaruaffär så finns det hyllor med nybakat - bröd och konditorivaror. Det är inte helt ovanligt att bullar efterfrågas . För det mesta säger jag att ja, det är gott med bullar men idag ska vi handla mjölk och bröd. Och ja, det händer lite då och då att jag får arga barn som inte vill gå vidare och som skriker. Jag ser inte det som trotsigt beteende. Jag ser det för vad det är....besvikna barn som är arga och ledsna för att de just i stunden faktiskt vill ha en bulle. Ja, jag är den vuxne med ansvar och tar ett beslut som jag anser är nödvändigt - idag blir det inga bullar - men jag skulle ju aldrig få för mig att straffa deras ilska eller frustration. Den är inte riktad mot mig och därmed blir det heller inte en kamp mellan två parter. Kanske är det där vår största meningsskiljaktighet ligger......jag ser inte beteendet som riktat mot mig, eller som konspiratoriskt eller trotsigt = säga emot mamma för saken skull.....även om den så klart drabbar mig, men det är ju en annan sak . Visst hade det varit mer komfortabelt om de bara sagt "Nej, mamma, inga bullar idag" och glatt skuttat vidare . Det är inget slag. Jag tar ett beslut för att jag har vuxenansvar. Jag har också förståelse för att de inte gillar mitt beslut och tänker inte straffa dem för det (sedan blir man arg ändå ibland så klart för att man är mänsklig och ibland  trött och stressad eller helt enkelt bara inte vet bättre).

 Att man håller på principer och värderingar och sätter gränser innebär ju inte strider eller slag med andra....inte med vuxna och givetvis heller inte med barn. Skillnaden är att barn är lite mer direkta och ärliga.....de visar hela känsloregistret öppet......det är ju egentligen rätt modigt och framför allt verkligen att göra sig sårbar.....det vore ju rätt illa av mig som vuxen att utnyttja det  

Angående godisexperimentet; tror du inte att barnet faktiskt fattade någon slags beslut ändå? Alltså gjorde ett val, en godis nu eller flera sen och bestämde att jag tar den nu. Kanske de också har lite svårt med tidsuppfattning, alltså en vuxen kan ju snabbt räkna ut i sitt huvud hur länge 5 minuter är och att det är värt att vänta, men att vänta är ju inte alltid barns starkaste sida, en kort stund kan säkert kännas som en evighet.
Men likafullt i godisexemplet tycker jag ändå barnet fick ett val, och att båda valen var "godkända" av den som erbjöd godiset. Att man sen kan tycka som förälder att det var ett dåligt val, de borde ju väntat och fått 5st, tycker jag inte utesluter att barnet ändå gjorde något slags val, dvs att det inte bara var ren impuls.

Jag tror absolut inte att han medvetet gjorde hunden illa för att han är en ond människa som gillar att skada djur, hur kan du läsa ut något sånt ur det hela?? Inte heller att han tänkte "nu ska jag vara elak mot föräldrarna". Däremot tror jag han kände att "jag vill ha uppmärksamhet, det verkar funka att jag får det när jag gör sådär mot hunden" och jag tror också han var medveten om att det egentligen inte var rätt att knuffa på/bråka med hunden då.
"Föräldrarna öppnar för detta genom sitt beteende" säger du. Och då menar du att de agerade fel genom att säga åt sonen istället för att  gå iväg med honom därifrån, dvs lämna rummet som hunden befann sig i. Jag funderar om (men vet inte eftersom jag inte har en 3.5åring än) man inte borde kunna kräva av en 3.5åring att han ska kunna vara i samma rum som en hund utan att bråka med den och sparka på den?

Jag fattar inte riktigt vad du snackar om. Hur kan du få det till att jag tror att barn har "en agenda" att trotsa?
Det tror jag inte. Däremot tror jag att barn som har föräldrar som ofta ger med sig när barnet skriker, som i ditt fall, efter bullar, får barn som oftare skriker efter bullar om det är de de vill ha. Alltså att barnet lär sig att om jag skriker ger mamma med sig. Och jag tror ändå på något sätt att skriket ibland är riktat mot mamma "varför ger du mig inte bullarna som jag vill ha, varför gör du inte som jag vill", mer än ren besvikelsegråt, "och jag som var så sugen på just de där bullarna idag". Jag tror också att barn (i en viss ålder) kan lära sig att "man kan inte skrika hysteriskt efter bullarna varje gång man inte får dem". Ibland får man inte bullar och det ska inte behöva innebära utbrott, skrik och gråt varje gång, då kanske man inte kan följa med och handla.

Du kallar det inte strid, men jag kallar det det (i brist på bättre uttryck, det är ingen strid med dragna vapen och krutrök), men ser inte att det är så stor skillnad. Om det tex är någon på jobbet som alltid dumpar över massa skitjobb på en så kan man måste vara tydlig och säga ifrån att det där tar jag inte. Om man sagt ifrån och varit tydlig och "vunnit striden" så lär sig den andre att man inte kan behandla den där personen som säger ifrån hur som helst.

Nej, jag tror på det som psykologerna och hjärnforskarna var helt överens om. De visade även hur olika centra utvecklades med ålder och hur aktiviteten såg ut etc. Nej, det var inte ren impuls men det är ju inte riktigt så enkelt. Det är ju inte så att vi går från total impuls till total kontroll. Vi utvecklas ju över tid.Ja, det sa jag med........att han upptäcker att han får en reaktion och det är spännande. Det är en ålder då de testar föräldrarnas värdesystem och vad man kan, får göra etc. Det är ju precis det han gör. Jag förstår liksom inte varför man som vuxen blir förvånad? Irriterad? Ja, det är väl klart man kan bli . Jag anser att föräldrarna öppnar för det som händer genom att inte hålla på gränsen. De säger att en sak gäller, men lämnar sedan utrymme för att den överträds....då kommer han att fortsätta att undersöka var gränsen faktiskt går....det är det han undersöker och så länge han inte får svar så kommer han att fråga vidare.

Jo. man kan tycka att en 3½-åring ska kunna vara i samma rum som en hund....och det kanske han hade kunnat vara om de varit tydliga direkt....eller så kunde han inte just denna dag för att att det blev för intressant att undersöka de vuxnas reaktioner.  

Jag tror rätt få skulle se konflikter och meningsskiljaktigheter med andra vuxna som strider som vinns och förloras.....men gör man det så förstår jag att man även gör det med barn.

Tycker du ditt exempel är jämförelsebart? Det är väl ändå en viss skillnad på en kollega som medvetet dumpar skitjobb på en för att slippa och ett barn som protesterar mot något gentemot sin förälder? Jag utgår från att mina barn vill samarbeta och inte vill hamna i onåd hos dem de älskar, det är inte alltid fallet med kollegor.Ja, men det sa ju jag med. Barn lär sig så klart hur deras värld fungerar, dummare än så är de ju inte. Det som diskuteras i tråden är ju inte huruvida det är rätt att sätta gränser eller inte utan om det är rätt att straffa.

Hur menar du "han hade kanske kunnat vara i samma rum om de varit tydliga direkt". Hur menar du då? Vad skulle de sagt? Vad skulle de gjort?

Och förvånad blir jag verkligen inte. Irriterad vet jag inte heller om jag blev, men sonens föräldrar blev iaf frustrerade eller vad man ska kalla det, för att sonen inte lyssnade och lämnade hunden i fred. Särskilt när de tagit honom därifrån trott att han förstått och att han sen gjorde om samma sak när de kom ut från sovrummet igen.

Vi använder det inte.

Vår dotter får gå in på sitt rum och lugna ner sig men det händer väldigt sällan. Hon är 5 år.

Har du sett något ur serien "ung och bortskämd". Menar du att dessa barn inte lärt sig hur man ska manipulera sina föräldrar (eller snarare att föräldrarna lärt dem det, samt att föräldrarna köper beteendet genom att inte säga ifrån).
(om du inte sett, så går det ut på att barnen låter sina föräldrar göra i princip allt åt dem, nästan så att föräldrarna fortfarande torkar dem i rumpan för att barnen är rädda att bli smutsiga om händerna). De barnen utnyttjar situationen för att de kan, på precis samma sätt som en kollega kan göra det för att slippa göra skitjobbet själv.

Jag har bara sett någon kort minut, men det handlar ju om vuxna "barn". Jag är också ett barn till någon även om jag har passerat den ålder då jag var i beroendeställning sedan rätt länge. Inte riktigt jämförbart med en 3-åring. Och precis som jag sa så lär barnen sig av verkligheten, sätter inte föräldrar gränser för den egna integriteten så kommer barnen och andra att bryta den ofta. Det har fortfarande ingenting med straff eller auktoritära metoder att göra. Man kan sätta gränser alldeles utmärkt utan att vara auktoritär.

Du kan väl ändå inte jämföra det programmet med småbarn som diskuteras här i tråden?! Det är ju en viss skillnad i utveckling och mognad om man säger så... tror du att en 3-åring har utvecklat samma kunskaper och färdigheter som tonåringar eller vuxna?!

Det mest intressanta med denna diskussion är att ni säger i princip samma saker, men ändå kan vara så övertygade om att den andra har fel... eller?

Nej jag jämför inte så klart jag fattar att det är skillnad mellan hur en 20-åring och en 3-åring kan resonera. Men Frösöblomsters poäng var ju att barn alltid vill samarbeta och göra föräldrarna nöjda, medan vuxa kan göra som kollegan i mitt exempel och dumpa över jobb de inte vill göra själva. Och nånstans i nån ålder så lär sig väl barnen att, det jag kallar "manipulera", sina föräldrar eller sin omgivning. Alltså de testar gränserna men om de alltid får sin vilja igenom eller om det aldrig leder till konsekvenser när de missköter sig så kommer de så småningom dra nytta av detta.

Bra inlägg där. Fattar inte heller riktigt hur vi hamnade i den här diskussionsväxlingen. Viss meningsskiljaktighet finns kanske, men jag känner det som att Frösöblomster drar massa slutsatser om hur jag ser på barn och uppfostran som jag inte alls tycker stämmer med hur jag känner och hur jag tycker jag formulerar mig.

Nej men jag bär ibland in min 5-åring på sitt rum när hon är jävligt bråkig.

Det är inte meningen att missförstå med flit. Jag försöker förstå hur du tänker och det är inte alltid lätt att formulera sig i en ganska komplex fråga på ett tydligt sätt. Jag känner ju att du inte heller förstår riktigt vad jag menar. Jag tror dock att vi har vissa åsiktsskillnader och inte riktigt tänker likadant......vilket inte behöver vara fel....intressant att diskutera bara, tycker jag. Du missuppfattar vad jag menar med att samarbeta. Det innebär inte att de alltid försöker göra sina föräldrar nöjda, det är inte samma sak. I så fall skulle ju pojke ha låtit bli att ge sig på hunden exempelvis. Båda mina barn kan bli "konfliktbenägna" när de faktiskt har fått för lite uppmärksamhet och vi föräldrar inte gett dem tid. Det är ett sätt för ett litet barn att tala om att "Hallå! Här står det inte riktigt bra till! Se mig!" Det är ett tydlig inbjudan till samarbet. Det innebär självklart inte att man alltid ska måsta vara med dem och leka, eller att de aldrig ska vänta etc. Det är inte det jag menar.

Vad vart svaret på denna fråga då? 
Hur menar du "han hade kanske kunnat vara i samma rum om de varit tydliga direkt". Hur menar du då? Vad skulle de sagt? Vad skulle de gjort?

Det är svårt att säga. Jag känner inte barnet, jag känner inte föräldrarna, jag vet inte hur dagen varit innan, jag vet inte hur de vanligtvis löser konflikter, jag vet inte om det finns andra saker bakom som hans beteende just i den situationen bottnar i, eller hur?

Jag kan bara utgå från mina barn och egen erfarenhet och om det inte ligger något annat bakom än just att i den exakta stunden testa var gränsen går så hade jag inte varnat, varnat, varnat och flyttat gränsen hela tiden utan satt en gräns och tagit bort honom från hunden. Var är rätt oväsentligt, men hindrat honom från att bevära hunden. I mina ögon är det inte att belöna ett dåligt beteende.

Sedan sa du ju att problemen fortsatte, så det handlade nog om mer....och vad det är/var kan ju inte jag veta. Det måste man ju reda ut med sitt barn. Jag hade en liten 3-åring som protesterad mot allt för 2 helger sedan - kläder, mat, lillebror, tandborstning...hela baletten. När jag efter ett tag satte mig med honom i soffan och frågade om han var arg, så kröp det ganska snart fram att han var arg på pappa.....arg och ledsen för att pappa jobbade. Han hade sett fram mot att vara med pappa på helgen och så var han tvungen att jobba. När han väl fått bekräftat vad han kände så hade vi inte fler konflikter den dagen och sedan så gav hans pappa honom exklusiv tid när han kom hem.

.

Bara för att jag är lite nyfiken av mig, på vilket sätt anser du att våra åsikter skiljer sig åt. Alltså i stil med "jag anser att" "medan jag tror att du tycker att".