• Ethi

    Biologisk eller inte?

    Jag har precis lärt mig något märkligt: vid ägg- och spermiedonation så kallar man tydligen även den förälder som fått det donerade (alltså mamman vid äggdonation och pappan vid spermiedonation) för biologisk förälder! Någon som blivit far med donderad sperma är barnet biologiska förälder men inte barnets genetiska förälder.

    Helt snurrigt.

  • Svar på tråden Biologisk eller inte?
  • mumsan8

    Hej! mycket intressant tråd det här:)
    Ser att ni undrar vad man kallar sig då man är skild och har ett adopterat barn sen tidigare förhållande. Jag lever i en styvfamilj nu med både bonusbarn och så har vi en gemensam biologisk dotter. Jag kallar mej bara mamma till min son, inte adoptivmamma eller nåt annat. Det är vad andra säger också. Biomamma till honom blir ju liksom fel. Jag tycker mamma rätt och slätt är det bästa.

  • en glad
    VNmamma skrev 2010-12-30 20:52:38 följande:
    Absolut. Men när man inte vet NÅGOT om föräldrarna blir de ganska abstrakta också för barnet. Men det lämnar stor plats för fantasin för de barn som är lagda åt det hållet. Och mamma och pappa är de likväl, tycker jag
    Jag tycker adoptivföräldrars generositet gentemot ursprungsföräldrarna generellt är mycket positiv, generös och beundransvärd. Det bekymrar mig, med tanke på barnet, att en del som inseminerar resp tar emot donerat ägg reducerar det genetiska ursprunget till enbart "donator" "en som gav oss den  cell som skulle bli du" osv.
  • Adoptivmamman

    Mitt ena barn som är väldigt intresserad av sin bakgrund pratar lika mycket om pappan som mamman, trots att vi inte vet något om någon av dem. Jag har funderat mycket på varför det nästan bara pratas om de biologiska/ursprungliga mammorna, sällan om papporna. Jag har en teori om att det delvis beror på att på forum och adoptionsträffar så är det mest kvinnor, dvs adoptivmammor och vi identifierar oss så klart lättast med mammorna. Sen är det ju så klart så att i många länder överges barn för att mammorna är ogifta och då vet kanske inte ens papporna om att barnet finns och har på så sätt en mindre roll i adoptionen.
    I Kina är det oftast pga handikapp eller kön (eller pga att man har barn sedan tidigare) som barn överges och då är det nog rätt ofta två föräldrar inblandade. Den vetskapen har nog färgat mitt och min mans sätt att prata om våra barns första föräldrar som just eventuella föräldrapar, trots att vi inte vet något om dem personligen.

  • Hej och Hopp

    Jag har hittills sagt Mae om min dotters mamma i Vietnam - alltså ordet för mamma på vietnamesiska.
    Det har känts som en bra lösning för mig - att kalla henne för "mamma" men med ett annat ord än just mamma.

    Nu har jag dock börjat tänka på hur det skulle bli om vi åker tillbaka till Vietnam - antagligen kommer ju människorna där kalla mig för "Mae" och hur blir det då?

    Jag säger också ibland att hon hade en mamma i Vietnam vilket ju är korrekt.
    Hon hade en mamma men har inte längre för i och med adoptionen så är ju jag hennes mamma.
    Men det känns inte heller helt rätt för jag vill inte förneka hennes Vietnamesiska Mae:s betydelse på något sätt...

    Hos oss är det helt klart så som Manchester skriver - att den biologiska/genetiska pappan försvinner. Jag vet inte ens hur man säger pappa på Vietnamesiska *skäms*

  • VNmamma
    Adoptivmamman skrev 2010-12-30 21:04:03 följande:
    Mitt ena barn som är väldigt intresserad av sin bakgrund pratar lika mycket om pappan som mamman, trots att vi inte vet något om någon av dem. Jag har funderat mycket på varför det nästan bara pratas om de biologiska/ursprungliga mammorna, sällan om papporna. Jag har en teori om att det delvis beror på att på forum och adoptionsträffar så är det mest kvinnor, dvs adoptivmammor och vi identifierar oss så klart lättast med mammorna. Sen är det ju så klart så att i många länder överges barn för att mammorna är ogifta och då vet kanske inte ens papporna om att barnet finns och har på så sätt en mindre roll i adoptionen.
    I Kina är det oftast pga handikapp eller kön (eller pga att man har barn sedan tidigare) som barn överges och då är det nog rätt ofta två föräldrar inblandade. Den vetskapen har nog färgat mitt och min mans sätt att prata om våra barns första föräldrar som just eventuella föräldrapar, trots att vi inte vet något om dem personligen.
    Ett annat skäl till att mamman står mer i fokus är väl det speciella att ligga i någons mage. Det ju sånt som också små, icke-adopterade gärna relaterar till. Ju äldre vår dotter blivit desto mer har pappan kommit in i bilden. Men det är som sagt inte mycket funderingar kring vare sig mamma eller pappa. Eventuella syskon är i så fall mer intressant.
  • Ethi
    Manchester skrev 2010-12-30 20:54:52 följande:
    Över huvud taget känns det som om den biologiska/genetiska pappan kommer bort lite grann. Kanske är det för att man ofta har mer/säkrare information om mamman, men samtidigt så vill jag att min dotter ska se föräldrar som lika viktiga, oavsett kön.
    Den biologiska pappan tycker jag är mycket svårare... Inte minst när/om man inte vet något om honom, för man har inget man kan gissa. Inget att läsa mellan raderna. Han behöver inte veta att han överhuvudtaget har ett barn. Han kanske var ett svin som våldtog, köpte sex, ägnade sig åt incest eller liknande och barnet är resultatet av det. Eller så var han den gulligaste och mest medkännande människan som var lika delaktig i graviditeten och bortlämnandet som mamman... men det är svårare att gissa när det gäller pappan.

    Föräldrar är lika viktiga oavsett kön. Biologiska föräldrar - kanske inte. Statistiskt sett inte
  • Ethi
    Adoptivmamman skrev 2010-12-30 21:04:03 följande:
    .I Kina är det oftast pga handikapp eller kön (eller pga att man har barn sedan tidigare) som barn överges och då är det nog rätt ofta två föräldrar inblandade. Den vetskapen har nog färgat mitt och min mans sätt att prata om våra barns första föräldrar som just eventuella föräldrapar, trots att vi inte vet något om dem personligen.
    Där blir det ju en annan sak förstås! Då känns det nog betydligt mer naturligt att prata om den biologiska pappan, när han statistiskt sett helt enkelt är far i familjen.
  • en glad
    Ethi skrev 2010-12-30 22:30:58 följande:
    Den biologiska pappan tycker jag är mycket svårare... Inte minst när/om man inte vet något om honom, för man har inget man kan gissa. Inget att läsa mellan raderna. Han behöver inte veta att han överhuvudtaget har ett barn. Han kanske var ett svin som våldtog, köpte sex, ägnade sig åt incest eller liknande och barnet är resultatet av det. Eller så var han den gulligaste och mest medkännande människan som var lika delaktig i graviditeten och bortlämnandet som mamman... men det är svårare att gissa när det gäller pappan.

    Föräldrar är lika viktiga oavsett kön. Biologiska föräldrar - kanske inte. Statistiskt sett inte
    Kolla gärna på reprisen av Nemos barn som går på TV nyårsafton 09.20 ... det väcker många tankar som biologiskt, genetiskt och socialt föräldraskap ....
  • Ethi
    en glad skrev 2010-12-31 03:48:14 följande:
    Kolla gärna på reprisen av Nemos barn som går på TV nyårsafton 09.20 ... det väcker många tankar som biologiskt, genetiskt och socialt föräldraskap ....
    Jag såg den faktiskt när den gick, så otroligt sorglig historia... Familjerna bodde SEX KILOMETER från varandra - hur svårt hade det kunnat vara att ordna det BRA för båda barnen?!

    Jag förstår inte... Min yngsta son är tre år nu, lika gammal som de barnen när helvetet började. Jag förstår verkligen inte. Säg att det skulle uppdagas att hoppsan, yngsta sonen bär inte våra gener (*duh* ) men det gör ett barn i grannbyn. Inte tusan skulle man väl processa för att få BYTA barnen då?! *kräks*
  • Thi 08
    Adoptivmamman skrev 2010-12-30 17:11:16 följande:
    Alla adopterade tänker ju inte likadant men jag tror nog din dotter kan känna sig kränkt om hon får veta att du inte ser den biologiska/ursprungliga mamman som en mamma. Bara en tanke alltså. Mina barn som är stora nog att tänka på det (två av tre) tycker deras första föräldrar är lika mycket riktiga föräldrar som  jag och min man är. De hade inte funnits utan dem. De hade inte ens hamnat hos oss utan de val de gjorde.
    Jag ser henne som en biologisk mamma, men inte mamm i den meningen att hon tagit hand om V. Hon blev överlämnad (vill inte skriva bortlämnad) runt 2 dgr gammal. Dock omhändertagen i magen (?). Det kanhända att jag & min dotter kommer fram till en bra lösning tillsammans när hon blir äldre över vad vi ska kalla hennes biologiska mamma. Men det är jätteklurigt, för som ni skriver så har alla barn olika öden. Jag kommer säkert få ändra mig lite, efter vad min dotter tycker är passande. Och för mig är det ju ingen "kamp" mellan biomamman och mig, det känns bara inte riktigt rätt att säga vietnammamma. Kanske kan man säga just "magmamma" ?   
  • Adoptivmamman

    Magmamma är nog en bra kompromiss då, då är hon ju fortfarande den första mamman. Som adoptivförälder är det nog ibland enkelt att säga att mamma blir man genom att ta hand om barnet genom livet men de flesta adopterade håller nog inte enbart med om den definitionen och det är så klart våra barn vi måste tänka på främst, inte hur vi som föräldrar tänker och känner.

  • sahara sahara
    en glad skrev 2010-12-30 21:02:03 följande:
    Jag tycker adoptivföräldrars generositet gentemot ursprungsföräldrarna generellt är mycket positiv, generös och beundransvärd. Det bekymrar mig, med tanke på barnet, att en del som inseminerar resp tar emot donerat ägg reducerar det genetiska ursprunget till enbart "donator" "en som gav oss den  cell som skulle bli du" osv.
    Vad är det som bekymrar dig? Min dotters genetiska ursprung kommer till hälften från en donator. Hon har ingen pappa. Mig bekymrar det snarare att man använder ett ord som pappa, som för mig innebär en viss nivå av kontakt och engagemang, och reducerar det till att beteckna en man som runkar i en kopp för att göra barnlösa par en tjänst. Jag är väldigt tacksam för att han gjorde det, och jag vill absolut inte förringa hans insats. Att ställa upp för sina medmänniskor på det sättet är en fantastisk handling, men jag vill inte kalla honom pappa till mitt barn, och det vill han med största säkerhet inte heller bli kallad.
    Do something scary - the payoff is awesome!
  • Adoptivmamman
    sahara sahara skrev 2011-01-01 13:23:50 följande:
    Vad är det som bekymrar dig? Min dotters genetiska ursprung kommer till hälften från en donator. Hon har ingen pappa. Mig bekymrar det snarare att man använder ett ord som pappa, som för mig innebär en viss nivå av kontakt och engagemang, och reducerar det till att beteckna en man som runkar i en kopp för att göra barnlösa par en tjänst. Jag är väldigt tacksam för att han gjorde det, och jag vill absolut inte förringa hans insats. Att ställa upp för sina medmänniskor på det sättet är en fantastisk handling, men jag vill inte kalla honom pappa till mitt barn, och det vill han med största säkerhet inte heller bli kallad.
    Men ditt barn kanske ser det det annorlunda i framtiden. För henne har han ju gjort mer än ställt upp för en medmänniska.
Svar på tråden Biologisk eller inte?