Vet era barn i 10-11 mån åldern vart "mamma och pappa är"?

Så bra att du går till en psykolog fast nog tycker jag att det låter som att du skulle byta från barnpsykolog till en för dig själv. Men bra oavsett att du får hjälp! 

Har inte läst någon annan av dina trådar, men utifrån denna så låter det som att du behöver lägga bort alla böcker och tidningar och bara njuta av att din son tar livet i sin egen takt. Tycker det låter mycket begärt att en 10 månaders ska kunna peka på mamma och pappa. Vår son är 13 månader och pekar inte på mamma och pappa på begäran och det är inga som helst fel på honom. Han vet mycket väl var vi är men inte pekar han på oss bara för att vi frågar inte.

Han kunde knappt sitta i barnstol vid 6 månader men vid 9 månader kröp han, vid 11 tog han första steget och nu vid 13 månader så småspringer han. Lite seg i starten således men alldeles normal.    Jollra och prata har heller aldrig leget för honom, det är egentligen först nu som det börjar låta mer om honom. Barn är olika och tur är väl det för tänk vad tråkigt att de skulle vara likadana allihopa och utvecklas exakt lika. Nä hu hemska tanke. Jag njuter av att se min son upptäcka världen i sin egen takt och i vilken ordning han vill. 

Som sagt man kan gå till en barnpsykolog både för saker man undrar ang sin bebis och för sin egen skull. O det var bvc som gav mig tipset. Men som jag skrev ovanför så låter jag mina funderingar vara nu o litar på vad barnpsykologen sedan har att säga. Knappast går jag endast till barnpsykolog pga att han inte vet vart mamma är.. Om om jag går dit är väl det mitt val o inget som borde ifrågasättas. Då är det väl snarare bra man tar tag i det.Ibland blir man ju smått trött på hur folk svarar en.  

Som sagt... Låter funderingarna vara o tar det som det kommer. Jag lämnar tråden.

glömde nämna att sen menade jag inte att han ska peka på mig för det förväntar jag mig inte. Men jag låter detta vara nu..

Inte ska du lämna tråden för att jag är oförskämd, missförstod bara varför du går till bup med din son.
Ber om ursäkt om du blev förnärmad

Min son visste var hans pappa och massor andra grejer var, långt innan han visste var jag var
Tror han lärde sig "Var är pappa?" omkring 7-8 månader, och "var är mamma?" kom nu strax efter att han fyllt ett år!

Lika här med. Sonen har stenkoll på "far" sedan han var 7-8 månader, frågar man efter mamma däremot pekar han på en Dark Funeral-affisch i sovrummet 
(han är nu 11 månader.)

Haha den var bra. :P Var ju ett tag sen jag startade tråden men nu vet han iaf vem mamma är o sträcker ut armen åt mitt håll om någon frågar. :) Kom dock rätt sent, efter ettårsdagen nån gång..

Konstigt att mamma kommer senare än pappa!

Haha, här pekades det på allt förutom mig när man frågade vart mamma var! Kändes lite sorgligt! Han lärde sig t.o.m med mina vänner före mig, men nu har jag äntligen kommit ifatt

Min son är nio månader nu (10 den 1 maj) och han tittar på oss när man säger det om det inte är så att han är väldigt fokuserad eller upptagen av något. T.ex. håller han på med en leksak så kollar han inte för då är han upptagen.

Jag tycker iof inte att det kom så sent, det kom i hans egen takt helt enkelt. Sen är det nog så, att de här små liven kan och vet en massa...som de kanske inte praktiserar på en gång. De ska upptäcka mycket och då lägger de vissa färdigheter åt sidan så länge.

Nu har jag inte stenkoll på när sonen kopplade rätt mellan mamma och mig och pappa os v...jag har nog inte funderat så mycket på det. Nu är han 15 månader och ALLT är helt plötsligt pappa..haha. Men det beror nog på att pappa har börjat på en utbildning och är borta under dagarna.

Det är egentligen inte så konstigt om det är mamman som är hemma mest. Då är ju tillfällena när pappapersonen kommer in i rummet och man utropar "Nu kommer PAPPA!" många fler än tillfällena man som mamma "dyker upp" så att det blir uppenbart vem man pratar om. Även om man som mamma pratar om sig själv i tredje person med barnet blir ju det mycket mer abstrakt...

Sedan tror jag att småbarn ofta uppfattar sin mamma (eller den som är mest med barnet) som något självklart... något som alltid finns där och som inte behöver benämnas så noga eftersom den personen är hela deras värld helt enkelt.

Det har du nog rätt i!

Min tjej har nyss lärt sig var mamma å pappa å lampa är och hon fyller 1 om två veckor.
Hon säger titta och där.

Och när jag frågar hur pappa låter så pruttar hon med munnen..

pappa kan fisa så det står härliga till ;)

Haha