Jag undrar vad vissa män ser hos den "gnälliga" bonusmamman?

Jag vet att ämnet är upprörande men JAG som mamma känner mer för mina barn än för KARLN. Spelar ingen roll om det är en bonus eller biopappa. Börjar karln i huset gnälla så pass på mina/våra ungar att dem börjar känna sig oälskade eller rent av hatade så får den karln flytta. Märkligare än så är det inte. Han skulle inte ens vara attraktiv i mina ögon längre.....låter kanske fruktansvärt men så fungerar jag.

"på något sätt finns det oskrivna regler om hur vida det är ok att gnälla på sina egna barn och andras, eller?"

Var precis det jeg tenkte... 
Nei, her i huset er vi en familie. Ikke han og hans barn og meg og mitt barn.
Vi er ikke två lag, men en enhet.
Jeg gnäller både på min egen datter og på hans. Og samme gjör han.  
Og jeg kommer aldri bare droppe samboeren min fordi han gnäller for mye. Da må vi jo först prate om det.
Evt få hjelp om vi ikke greier löse det.
Men vi greie både se at vårt eget barn ikke er perfekt, så ofte forstår jeg hvorfor han gnäller.

 "ser mest till mig själv, hade min nya kille sagt om och om igen hur mycket han avskyr mina barn och hur mycket han önskar att de flyttar till sin far osv....då hade han rykt."

Men altså, tror du virkelig det er så det funker i virkeligheten?
At man sier rakt ut at "jeg avskyr ditt barn"?
Nei det tror ikke jeg. Jeg tror de fleste forsiktig legger fram problemet og sier de tycker det er svårt, at de ikke vet hur de skal håndtere visse saker osv. 
Jeg tror også at de fleste barn som styvmor/far tycker er jobbiga, ikke merker så mye til det.
Tror de fleste pröver kamuflere hva de tycker og kjenner og forsöker behandle alle likt i allefall.

Saken er at du drar det for langt.
Det er bare ett fåtall av innleggene her som er så ekstreme som du sier.  

Det finns en hel del annat i ett förhållande än särkullsbarn så det är inte avgörande för förhållandets vara eller inte vara.

Världen kretsar inte runt era små gullungar  

haha tänkte precis på detta när jag stod och diskade nyss.
största felet gör inte bonusmamman (som det oftast är) utan det är biopappan som låter sina barn bli behandlade hur som helst av en annan vuxen människa!

att sätta sig själv framför sina barn är... ja, korkat och egoistiskt.

det finns en anledning att alla onda hexor i sagorna var styvmödrar.

Fast så är fungerar det verkligen inte i många, många av de styvfamiljer jag känner till. Många gånger vågar föräldrar inte vara "taskiga" mot sina barn som inte bor på heltid för de är rädda att de inte ska vilja vara där då, de har dåligt samvete, de tycker det är jobbigt att "bråka" när barnet bara är där vv/vh eller vad det nu är.

Enligt min erfarenhet, som inte är obetydlig i det här ämnet, så blir barnen som inte bor på heltid i familjen mycket ängsligare behandlade, de får kärlek och trygghet på samma sätt (eller mer ofta) än barnen som bor heltid men de får defintivt inte samma krav ställda på sig eller tillsägelser då de förtjänat detta. De blir alltså inte behandlade på samma sätt av varken sin biologiska förälder eller styvföräldern när det gäller detta.

Att sen styvföräldern behandlar sitt barn på ett sätt och sitt styvbarn på ett sätt behöver inte vara något negativt utan kan tvärtom vara något som gör att familjen fungerar bättre. Man får väl känna efter vad som fungerar i ens egen familj och utgå från det. Men att det skulle vara så att styvbarn blir behandlade som askungen och de gemensamma som små prinsar och prinsessor är nog undantagsfall, jag vet fler familjer där det är tvärtom i så fall.

"det finns en anledning att alla onda hexor i sagorna var styvmödrar."

Sorry... Men Gud for en tragisk kommentar! 

Tror det er et stort mindretall styvforeldre som faktisk kjenner det samme for andres barn som for ens egne. 
Det er helt naturlig. Og såklart blir behandlingen av barna litt annorlunda. 
Men som AnnanAnna skriver, så tror jeg heller ikke at det nödvendigvis er oe negativt. 
Styvbarna vet så inderlig godt hvem som er deres foreldre uansett, og har de tryggeste punktene der. 
Tror ikke de behöver det samme fra en styvmor/far som de behöver fra mor og far. 

Med en gang man ikke klarer ting perfekt som styvmamma blir man jo påhoppad. 
Vet ni, å bli styvmamma har värt det absolutt svåraste jeg har värt med om i hele mitt liv. 
Og jeg har värt med om endel... 
Tror det rekker i lange baner at man forsöker å väre seg selv -på godt og vondt, og å sette grenser og vise kjärlighet og åpenhet uansett. 
En annen ting jeg tror vi skal komme i håg, er at even om et barn sier at "styvmamma behandler meg orettvist" så er det ikke sikkert det egentlig er tilfelle. Barn ser ofte ikke lengre enn til sin egen nesetipp og ser dermed ikke at de andre barna også blir tilsagt/irettesagt/straffet. Blir litt som å tro blindt på et barn som skriker "mamma er duuuuum!" når han ikke får en sjokolade på butikken... 

Ett stort mindretall foreldre generellt mente jeg da. 

Min fd vän var en vidrig bonusmor till pappans dotter, behandlade henne på grymmast sätt och lärde tom deras gemensamma barn att hata denna flicka, hennes egen son från tidigare förhållande skulle däremot behandlas som en prins.
Hur många åsikter kan man inte ha om detta??!!
Hur kunde mannen/pappan tillåta detta?
Hur kan en människa behandla ett barn så illa??
Varför var det ingen som räddade flickan, fastän folk anmälde till socialen??

Mina persoliga åsikter, min fd vän var psykist störd i huvudet och brydde sig egentligen bara om sig själv.
Mannen var ett kräk och socialen blind och för lättpåverkad av en kvinna som kunde konsten att smöra.
Den lilla flickan som idag är 12 år, fick en uppväxt som kommer behövas lång terapi för att komma över.