2,5-åringen som galen hos morföräldrarna

Jobbigt, men han kanske bara tycker det är fruktansvärt trist där. Testat med mut? brukar funka med mina vildar .. om ni sköter er riktigt bra när vi är hos .... så kan vi busa i pulkabacken sen tex =) hoppas de blir bättre

Kanske han tycker det är såå trist så klockorna stannar. har dom några leksaker,filmer eller annat pyssel han kan syssla med när ni är där? Vad gör dom med sitt barnbarn? Sitter dom bara och fikar eller försöker dom leka med honom? och vad gör du för att klara av hans beteende?

Dom: Gör det dom har tänkt göra - laga mat, skotta snö, läsa tidningen, se på TV. Umgänget är på deras villkor alltså. Pratar över huvudet på honom om hur hopplös han är, hur vi ska göra för att han ska "bli snäll", vad det är för fel på honom/uppfostran osv. Om de försöker leka så är det på deras villkor, med det de vill att han ska leka med. Ställer dom en fråga till honom svarar dom själva innan han hinner göra det.

Han: Kommer inledningsvis med leksaker till dom som han vill att dom ska leka med tillsammans med honom. Eller böcker de ska läsa. Försöker prata med dom. Men när dom inte har tid/lust börjar cirkusen. Springer runt, busar, plockar i allt. Gråter och säger att han inte vill vara där och att han inte tycker om dom.

Jag: Punktmarkerar honom så han inte ska riva ner nåt han inte får röra (dvs miljoner prydnadssaker), kasta någon leksak så det blir märken i parketten osv. Försöker gå ut och leka så han får rasa av sig och busa där.
Pratar med honom innan och säger att jag vill att han ska lyssna på mig och vara försiktig med ömtåliga saker när vi är där. Att jag förstår att det finns mycket han vill pilla på men att dom är rädda om dom sakerna och därför får man inte det. Berömmer honom när lyssnar.
Försöker säga till dom när han försöker ta kontakt (jag tycker inte dom är särskilt lyhörda) och vill vara med dom, och försöker också förklara varför jag tror han gör som han gör. Men går också i försvarsställning, för jag tycker inte att det bara är barnet det är fel på, eller snarare, det är ju inte det, det är nånting mellan oss.

tycker dom får skylla sig själva lite ts. Om dom behandlar honom som du beskriver så skulle jag också trotsa om jag var ett barn. Han är itne luft och förstår en hel del. och han har väl tråkit. seb är det inte så kul hemma hos folk som har prydnads saker överallt och allt är såå ömtåligt att man knappt får röra sig. vilket istället triggar lite extra till att testa gränserna. kan inte svärisarna komma till er istället? 

låter som gråa tråkiga gamlingar om du frågar mig. och dom kanske itne ens är så gamla men ja dom låter väldigt trista. Och han försöker ju skapa kontakt men får kalla handen så klart han beter sig då. tycker inte det är såå konstigt faktiskt. 

Tycker det är ett ganska naturligt beteende av honom när dem beter sig på det där viset mot honom! Inte acceptabelt av morföräldrarna tycker jag... Det är väl klart att han gör nånting för att få deras uppmärksamhet, så om den är negativ. Och ett barn på 2½ förstår ju när nån säger över huvet på honom att han i princip är dum! Då tycker han ju såklart inte om dem! Ganska solklar och självklart detta tycker jag. Det är DEM som ska ändra beteende så ska dem se att din son vill va hos dem. Annars hade jag nog struntat i att köra dit faktiskt. Dem är ju rent elaka mot sonen

Jag håller med dig. Dom är inte särskilt gamla men verkar ha glömt helt hur det är med småbarn. Och så jämför dom med andra barn som inte gör så - "ingen annan av barnbarnen beter sig ju såhär, så varför skulle det vara fel på oss", typ. Men jag kan bli gråtfärdig över hur dom är, och jag förstår lillkillen. Han fattar ju allt man säger och vill bli sedd. Det är min teori. Eller att det blir självuppfyllande på nåt vis, ju mer hanhör att dom tycker att han är busig desto mer rackartyg gör han. Och ju mer dom gnäller desto mer panik får jag över att han inte ska förstöra nåt och då triggas han ännu mer att testa gränserna, precis som du skriver.

Om dom inte ser honom som han är(en go kille) utan bara har negativa saker att komma med om honom. Så kan det vara så att han beter sig som han gör för att dom ska se honom alls? negativ uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet alls. Kanske kastar han saker för att NÅGOT ska hända få någon form av reaktion och ha NÅGOT att göra i gråland=). 

För pojkens och din skull: umgås inte med dina föräldrar på deras hemmaplan! Hela relationen kommer förstöras. Lämna pojken hemma hos pappa eller hos nån vän om du måste åka och hälsa på. Killen har skittråkigt och begriper inte varför det skall behöva vara så trist.

Förutom att de verkar ha noll koll på hur man umgås med ett barn, kan det vara så att det serveras en massa  kakaor/saft/bullar när ni är där så sonen blir sockerspeedad?

Jag känner igen det där... fast för oss handlar det om min mormor och morfar...

Om sonen sträcker sig efter en bulle på bordet kommer genast en stressad kommentar "ojojoj vad ska du ha pojk!?" från hans gammelmormor. Och om han är blyg/lugn/tyst haglar kommentarerna om det och att det ska gå över, och om han är glad/aktiv så är det kommentarer om att han är så vild osv... Det stör mig enormt att han hela tiden ska kommenteras! Inte sitter vi vuxna och kommenterar hur vi är hela tiden, men bara för att det är ett barn är det fritt fram att säga och göra precis vad som helst.

Det har gått så långt att jag inte känner mig alls bekväm när vi är där och därför blir besöken glesare än vad jag egentligen vill, och det jobbiga är att när gammelmormor pratar om oss, och med oss så tycker hon att det är så roligt att träffa oss och hon säger att de tycker jättemycket om oss allihop. Men alla kommentarer gör att man inte orkar riktigt...

Usch vad tråkigt att det har blivit så. Verkligen jobbig situation.

Några saker som jag skulle funderat på om jag var du är ju som många föreslår att tillfälligt åtminstone träffa dem i en annan miljö istället för hemma hos dem. MIna tankar går så här.

Problematiken blir ju att man gärna vill se "vem som har/gör fel" i en situation, och jag tycker lite grann att svaren som hittils har kommit till dig i den här tråden ligger lite i den andan. Alltså morföräldrarna har ju faktiskt all rätt att vara som de känner för när de träffar sina barn och barnbarn. Sedan att många av oss inte har gjort så är ju en annan sak, men det betyder ju inte att de "gör fel".

Vad jag menar med det är att dina föräldrar måste få lov att vara "ointresserade" av att leka med sitt barnbarn och det ändå är ok. Alla måste få lov att vara sig själva. Det föranleder nästa del och det är hur du då blir hemma hos dem, du känner dig förmodligen stressad (det gör jag med) och springer runt och försöker rädda att inget allvarligt ska hända. Detta gör att du blir osäkrare än du generellt annars alltid är med din son.

Vi som föräldrar hamnar ju i en extremt lustig situation just när man är med sina föräldrar, morföräldrar i det här fallet, och det är att man (utan att märka det) faller in i roller som man hade som barn och förälder tidigare. Dvs, att morföräldrarna är mer "bestämmande" än föräldern i en viss miljö och vissa situationer, därför att de bestämmer förhållningsreglerna i sitt eget hus. Och den stressen och osäkerheten som vi som föräldrar då kan få, tror jag att barn läser av hur enkelt som helst och reagerar därefter. Din son märker av att du blir annorlunda (delvis irriterad på dina föräldrar) men också stressad, och osäker, och då blir han det också. Han vet inte vad han ska förhålla sig till, vem som sätter reglerna (om det är mamma och pappa oftast, men att det verkar som att mormor och morfar får lov att ibland bestämma över mamma och pappa...) så blir det olika sändare att förhålla sig till.

Man tar ju alltid seden dit man kommer, och hälsar man på ett par vänner som är rädda om allt, så anpassar man ju sig därefter och springer och vaktar hela tiden. Men är man då dessutom hos sina föräldrar, så blir det än jobbigare, därför att vissa saker behöver inte ens uttalas (eftersom man känner varandra så väl) utan att veta vad de tänker. Så försöker man som förälder att kompensera ännu mer och den onda spiralen är igång. Därför tror jag att det kan vara en bra idé att byta miljö där "makt-strukturen" förändras. Antingen till en neutral miljö, lekplatser, nöjesparker, badhus, utemiljöer, parker etc, eller till miljöer där du och er familj sätter scenen. På så sätt slipper du att hamna i underläge, och därmed kan du vara "som vanligt" gentemot din son, och därmed kan han förhoppningsvis vara "som vanligt" gentemot dig.

Men sedan tycker jag att mitt råd ovan bara är ett steg på lösningen. Jag tycker att det är något ni kan prova för att få en chans att bryta mönstret, men ni måste också få det att funka hemma hos dem. För det skulle jag helt enkelt prata med dem (när inte barnen är med, och gärna om det finns en konkret start då de börjar "klanka ner" på er son). Då skulle jag säga att: "Jag vet att ni tycker att han är bortskämd och busig, och det har ni all rätt att tycka. Jag och min man tar gärna emot tips och trix som fungerade för er. Det finns lika många åsikter som det finns människor kring detta och vi tar gärna emot dem. MEN, det är vi som är hans föräldrar. Hur vi är gentemot vår son måste vara upp till oss, och jag skulle önska inte ni inte kommenterar det i negativa ordalag när han hör på. Jag har en massa åsikter om hur ni beter er mot honom, men det är inte heller min sak att kommentera. Ni får vara som ni vill och känner för gentemot honom, och det enda jag önskar är att vi får vara som vi vill gentemot honom, utan negativa kommentarer. Jag tycker det är jättejobbigt att komma hit när jag vet att ni blir irriterade, jag blir stressad och min pojk blir ledsen. Vad är ert förslag att vi som vuxna kan göra för att det inte ska bli så, för vi vill väldigt gärna komma hit och träffas?

Men det är ju lättare sagt än gjort.... :)

Lycka till och hör gärna av dig med hur du tänker.

Tack för alla kloka ord.
Jag är helt inne på samma linje som de flesta av er föreslår... Problemet, eller problem och problem, men saken är den att mina föräldrar, när vi inte är där, ringer och är jättegulliga och säger hur mycket de saknar oss och barnen, vill skypa med ungarna, skickar presenter och små söta kort osv.

Vi bor långt ifrån varann så vi ses kanske bara ett par gånger per år och det är nog också en av pusselbitarna. Att alla har så stora förväntningar så det blir lite uppskruvat när man då ses. Och att det också blir så intensivt, man umgås varje vaken stund minst en vecka och då får ju alla se allas både bra och dåliga sidor.

Det du skrev busfrönr1 var väldigt klokt och jag har tänkt lite i dom banorna också. Att man inte kommer nånvart med att vända taggarna utåt och gå i försvarsställning. Utan att vinna respekt genom att ge respekt på nåt vis. Men de spontana känslorna och tankarna är ju ändå att ens egna föräldrar borde vara dom sista som man ska behöva trixa med för att dom ska visa sina barn och barnbarn uppskattning. 

Som vuxen upplever jag väldigt tydligt att allt ska ske på deras villkor. Och när det inte gör det, då blir det grus i maskineriet och väldigt jobbigt för dom. Och enligt dom har varken jag eller mina syskon varit "så där" som vår son, vilket kan innebära att vi var följsamma och lät deras villkor styra och när dom då möter våra barn som är vana vid att bli lyssnade på mer så blir det krock.

Vad min sambo säger om det hela undrade någon, och han är så förbaskad på alltihop så han vill absolut inte åka dit med ungarna förrän lillkillen blivit äldre och helst vill han inte ha besök av dom hos oss heller... Han tycker att dom har fått sina chanser och har betett sig så illa och sagt så mycket dumt.

Det gör att jag sitter som en åsna mellan alla hötapparna och inte vet vilket ben jag ska stå på. Å ena sidan vill mina föräldrar komma och hälsa på och jag vill att dom ska ha en bra relation med sina barnbarn och oss, men å andra sidan vet jag att den relationen inte funkar så bra och att då ha dom boende hos oss en hel vecka med allt vad det innebär i nötande och irritation från alla håll och dessutom respekt för vad sambon känner, för det är ju hans hem också... Ja, det är inte lätt.

Jag känner också lite som min sambo att hur många gånger och hur länge ska man krusa? Vi har vigt semestervecka efter semstervecka och dyra respengar för hela familjen på att vara med dom och bara gå och må dåligt och vilja åka hem.

Ja, nu har vi klarlagt at detta inte var någon uppfostringsfråga utan en relationsfråga Men det får ligga kvar här ändå.

Har glömt om du skrivit det men har du prövat att prata med dina föräldrar om detta någon gång, per telefon eller tom brev, dvs någon gång när ni inte ses och det inte är så känsligt just då? Verkligen förklara hur du känner som du gjort här?