Fick veta att min dotter talat om att ta livet av sig. Hon är placerad i familjehem efter några mycket svåra år med självskadande med sex och annat, skolk, stölder, skolk, rymningar och allt man kan tänka sig av självdestruktivitet. Hon bär på mycket smärta och övergivenhetskänslor. Är det någon som har liknande situation eller något vettigt att tillföra?
Ensam vårdnad är inte aktuellt för närvarande. Kanske blir det senare.
Du kan kämpa för din dotter ändå..
När jag var i tonåren så var jag otroligt arg och skadade mig på alla tänkbara sätt.
Jag skar mig själv överallt, jag försökte ta livet av mig x antal gånger på olika sätt.
Jag hade sex med olika partner för att det va ända gången jag kände mig älskad och behövd, att någon behövde min kärlek.
Just att man skadar sig själv är oftast inte för att man vill ta livet av sig utan för att dämpaden inre smärtan man har, den yttre smärtan blir mindere påtaglig då.
Min pappa brydde sig tyvärr inte speciellt mycket och min mamma visste inget, (bodde hos pappa). Men så fort min mamma fick reda på vad som hände så började hon bry sig. Hon gjorde allt för mig, även att jag va otroligt elak mot henne och försökt stöta bort henne så stog hon kvar! Hon tog med mig på saker jag tyckte om, fikade själva, shoppade bara vi två och gick på bio, allt som jag tyckte om! Jag kan inte tacka henne nog idag för att hon fanns där för mig när jag hade det svårt!
Försök att stå kvar hos henne, lyssna så mycket du kan!
Försök inte vara hennes psykolog, utan hennes vän!
Går hon och pratar med någon?
Om hon gör det så är det otroligt viktigt att hon pratar med någon hon känner sig bekväm med, annars kommer man ingenstans, trivs hon inte med den hon pratar med så byt!
Hoppas av hela mitt hjärta att ni tar er igenom denna svåra tid!
Du kan kämpa för din dotter ändå..
När jag var i tonåren så var jag otroligt arg och skadade mig på alla tänkbara sätt.
Jag skar mig själv överallt, jag försökte ta livet av mig x antal gånger på olika sätt.
Jag hade sex med olika partner för att det va ända gången jag kände mig älskad och behövd, att någon behövde min kärlek.
Just att man skadar sig själv är oftast inte för att man vill ta livet av sig utan för att dämpaden inre smärtan man har, den yttre smärtan blir mindere påtaglig då.
Min pappa brydde sig tyvärr inte speciellt mycket och min mamma visste inget, (bodde hos pappa). Men så fort min mamma fick reda på vad som hände så började hon bry sig. Hon gjorde allt för mig, även att jag va otroligt elak mot henne och försökt stöta bort henne så stog hon kvar! Hon tog med mig på saker jag tyckte om, fikade själva, shoppade bara vi två och gick på bio, allt som jag tyckte om! Jag kan inte tacka henne nog idag för att hon fanns där för mig när jag hade det svårt!
Försök att stå kvar hos henne, lyssna så mycket du kan!
Försök inte vara hennes psykolog, utan hennes vän!
Går hon och pratar med någon?
Om hon gör det så är det otroligt viktigt att hon pratar med någon hon känner sig bekväm med, annars kommer man ingenstans, trivs hon inte med den hon pratar med så byt!
Hoppas av hela mitt hjärta att ni tar er igenom denna svåra tid!
Har själv inte varit i närheten av dina problem, att mina barn mår så dåligt. Dom är små än. Men lider verkligen med dig.
Har däremot själv mått dåligt i omgångar i mitt liv och det förslaget som myran hade, tror jag verkligen på.
Att bara vara där för henne utan att vara psykolog.
Män har en förmåga att komma med en lösning som löser upp hela problemet. Sen när dom märker att att det inte går att lösa så kommer en frustration som gör att det blir en låsning. Och en prestationsångest hos den som mår dåligt.
Jag skriver män eftersom det är min erfarenhet, inte för att döma ut männen eller dig.
Jag hade en vuxen man i mitt liv när jag var tonåring. En fantastisk granne som hjälpte mig när min familj brakade.
Jag kunde inte berätta om mina problem för honom - för då kom just de där lösningarna som jag inte ville höra. Jag ville bara berätta och att han lyssnade.
Han förstod att jag mådde dåligt så han gjorde massor med annat.
Så förslag på enkla saker att göra.
Komma ut i naturen. Gå skogspromenader - det är renande och ger tillfälle till samtal. Svårt att komma dit om man mår dåligt, men otroligt bra när man väl är ute
Gå ut och äta - blir ett avbrott ifrån vardagen.
Absolut bio, men även titta på film hemma - alltid bra att få tankarna på annat.
Ladda hem någon serie för då har ni något att se framemot att se till nästa gång.
Något kreativt - kanske någon keramikkurs eller något annat som finns som utbud där ni bor. Även om det inte något du gjort eller intresserar dig för så gör det tillsammans med henne. Säg att det är dags att ni bryter mönster och hittar på nåt annorlunda.
Låt stunderna med dig bli hennes fristad. Där hon kan prata, inte prata, se tjurig ut, vara tråkigt, bli arg på dig, slappa. Där hon är älskad även om hon inte gör framsteg. Där du inte reagerar mer än att du förstår henne.
Ta fram de positiva känslorna inför det ni gör, även om du vet att det kanske inte blir så positivt, eftersom hon inte kan känna det själv. Tänk att det ska bli jättekul att bara vara med din dotter även om hon inte tänker detsamma. För det gör det lättare att inte känna ett misslyckande om det inte blir så mysigt som du tänker om det innan.
Tjejers hormoner ställer till det för oss genom hela livet. För en del mer än andra. Hormoner plus att det händer traumatiska saker gör det inte lättare. Reaktioner och beteenden går inte alltid att förklara logiskt.
Önskar dig verkligen lycka till
Ni kan bowla, gå promenader, åka på typ bil mässor eller likanande ( vet inte vad hon är intresserad av). Gå och bara ta en fika, Laga tre rätters mat, baka. Tv-spels turné. Det är väl lite jag kan komma på. Testa dig fram.
Hoppas verkligen att hon mår bättre snart!
Även jag var en väldigt deprimerad tonåring. Eller ja, det började långt innan det t.o.m. Utan några yttre förklaringar. Jag ville bara dö. Alltid. Skar mig, drack mig full och plågade mig själv. Stötte bort alla runt omkring mig. Slutade äta för jag ville bli jättesmal så att folk blev oroliga och tog hand om mig. Jag kunde inte ta hand om mig själv. Jag ville bara lägga mig ner och låta någon annan ta över ansvaret, andas åt mig, leva åt mig...
När jag var 20år så blev jag sämre än någonsin tidigare. Jag låg hemma i sängen 1 helt år i sträck. Pratade aldrig med vänner och familj trots att de försökte. Jag var för feg för självmord, så jag försökte begå ett långsamt självmord genom att svälta mig själv och ta sömntabletter dygnet runt för att kunna sova fram tills kroppen skulle ge upp pga svälten.
Det hela vände efter att mina föräldrar gav mig en hund. Har alltid älskat djur. Och det låter kanske oansvarigt att ge ett djur till någon som inte ens kan ta hand om sig själv, men så länge det finns en back-up person som kan ta över ansvaret för djuret så kan det vara en räddning. Djur har en riktigt terapeutisk verkan!
Jag kunde inte leva för min egen skull. Men jag hade inte hjärta att missköta min älskade hund. Pga honom så tvingade jag mig upp ur sängen för att rasta honom och mata honom. I början var det bara 5 min promenader som jag hatade. Men det blev lättare och lättare. Att röra på sig och komma ut i dagsljus gör mycket. Att få in rutiner gör mycket. Varje gång jag ville låsa in mig så såg jag på hunden och insåg att jag inte kunde skita i honom, ville ge honom ett bra liv. Hunden räddade mitt liv. Ibland är det lättare att leva för andra än för sig själv. Att ha någon som är beroende av en.
Om din dotter har ett djurintresse så kan det vara en ide. Men som sagt, ni måste vara beredda på att ta över om hon mot all förmodan inte skulle klara av det.
Det är svårt att råda i sådana här situationer. Men jag skulle i alla fall vilja säga att det är bra om du inte väjer för prat om självmord och självskadande. Det är lätt att man som förälder inte vill höra att ens barn funderar på att dö, men man bör ändå tala om saken. Förr fanns en föreställning om att det skulle bli värre om man talade i sådana termer, men undersökningar visar att det är precis tvärtom. Så tala om det. Våga lyssna på vad hon känner utan att direkt hamna i vad du känner när du får höra det. Försök i alla fall.
Har själv haft liknande bakgrund som din dotter. Skillnaden är att jag var föräldralös, bortkastad och använd.
Nu vet jag inte mycket om bakgrunden, men det som ger mig en varningsklocka är det du skriver om familjehemmet,
Dom är bra, är oroliga, engagerade.
Hon trivs tillräckligt bra där för att det ska fungera.
Det är återkommande vad mina släktingar sa och vad soc skrev om mitt familjehem. Att de var "bra", extra bra då fosterpappa var polis. Så man såg lite mer mellan fingrarna när jag klagade. Och jag slutade klaga. För ingen lyssnade och jag litade inte på någon längre, alla svek.
Jag vill inte kapa tråden, bara illustrera problemet som gett mig mer problem. Att jag hade problem som blev långt värre av den "bra familjen" på nivån "mitt liv är förstört".
Jag gissar att din dotter får någon form av hjälp, jag har aldrig fått någon hjälp förrän i år.
Trots allt jag hade varit med om innan, våld, sexuellt våld mm. hade jag aldrig skadat mig, tills jag kom till familjehemmet.
Du skriver rymningar. Från var? SiS? Andra famijehem?
Jag är gammal nu, det här är 30 år sedan. Jag sitter i klassrummet och skär mig, vill ha hjälp, vill att någon bryr sig, men läraren vänder bara bort ansiktet. Jag hoppas på kurator, på någon, men inget. Hoten från familjehemmet att le och var glad, annars åker jag tillbaka till SiS Lövsta. Försöker berätta för släktingar och soc, inget. Den enda som står upp för mig är min äldre syster som direkt får skit.
"Det har inte hänt, de är ju så trevliga, oroliga och engagerade...." och bra.
Jag drar när jag fyller 18. jag vill dra på dagen, men jag är 60 mil bort. Jag kände ingen när jag kom dit, jag ville inte dit, familjen var konstig. Jag fick inget eget rum ens, utan en korridor. Jag drar veckan efter att jag är 18 och livet fortsätter att vara skit, pga allt jag borde förberets för men inte hade och det blev kaos.
Vad har jag för lärdomar? Jag kan dela med mig.
- Tro på de vad barnen säger, inte på vad vuxna säger, det spelar NOLL roll vad vuxna säger eller tycker sig uppfatta. Oavsett vilka det är.
- Sex kan vara problematiskt, men löses inte av förbud, nekande, inlåsande, det skapar frustration, inget mer. Det är samma som när folk tror att man slutar självskada för att man inte skär sig "vad duktig du är, du mår så bra nu när du inte skär.", man mår inte bra för att man slutar karva i sig om det är ens grej, man finner andra vägar om man vill det. Lär sig. Adapterar sina metoder till miljön och kraven. Om de inte ser vet de inte.
- Självmord. Ska man prata om det eller ej? Om det är allt en person tänker på, verkligen tänker på, verkligen vill och står i begrepp att göra det, då spelar det ingen roll. Det är min erfarenhet, det invaggar inte till att personen ska göra det, den biten är redan avklarad, jag har två försök bakom mig, 2018+2019. Rep och vapen. Det som räddade mig båda gångerna var att jag var rädd att misslyckas, bli ett kolli. Somliga tycker att det är patetiskt. Men hur mäter man det? Jag hade det rätt bra just då, pengar, ägd bostad, problem som många ser som anledningar till att utan dessa tar man livet av sig. Det finns folk som är miljardärer som begår självmord. Det handlar om att må skit. Och var i spiralen man är. Redo att göra det eller har tanken nyligen formulerats och varför har den det? Det som höll mig vid liv när jag var yngre, var att det fanns ett slut, att det är över snart, och sen blir det bättre. Jag var optimistisk, och det bröts långsamt ned över tid. Jag räknade dagar tills jag skulle bli 18, i tron att då blev det bättre, mitt liv var oskrivet då. Det hade kunnat bli bra, jag visste inte men jag hade en förhoppning. Hade jag inte haft det, hade jag inte kunnat räkna "600 dagar tills jag fyller år och jag kan flytta". "300 dagar." "100 dagar" så hade jag gett upp.
Det kan vara så att din dotter inte ser ett slut. Du skriver inte hur gammal hon är, och jag tänker inte gissa. Jag vet inte vad hon rymt ifrån. LPT, LVU, LSU, LVM, Utredningshem något annat jag inte känner till?
Men att tala om positiva saker, saker hon vill göra, uppmuntra det, även om det bär emot, även om du inte förstår. Vill hon bli en "influencer" eller något annat jag inte förstår mig på, skulle jag stötta det. Se till att hon har drömmar och förhoppningar. Saker som inte fungerar är "det ordnar sig", "en dag så...", "vänta bara, du kommer att...", om man behöver veta något absolut, att det finns ett datum för något, julafton eller vad som helst, så behöver det vara en fixerad punkt att arbeta emot, inte ett luddigt begrepp, eller ord man bara säger. Som jag skrev som den första punkten, "Tro på vad barnen säger", möt aldrig något med "var det så farligt", "så farligt var det väl inte", "så farligt är det väl inte". Jag säger inte att du gjort det, det är bara ytterligare en erfarenhet. Att vara inlåst efter att ha blivit våldtagen av vuxna och misshandlad och få höra "Så farligt är det inte, du överdriver" och att deras högsta önskan är att man inte ska använda tobak, gör inte saken bättre. Det känns som ett hån och man förlorar respekten, även om det man säger är välmenat så faller det inte väl ut.
- Sista punkten. Lita ALDRIG på soc. Jag tänker inte debattera detta, utan säger bara att gör inte det. De har enorm makt. De bryr sig inte, man kan ha tur och någon bryr sig, men det är ett jobb, det är inte deras liv även om de bryr sig så stämplar de ut. Har man otur skapar de värre problem än vad som finns, ibland initierar de hela processen från början till slut.
Jag ser att jag projicerar en massa från mitt liv, jag försöker bara komma med råd, känn inte att det är en anklagelse, det är säkert en hel del kaos i textmassan ovan om så ber jag om ursäkt för det.
Jag önskar att allt går väl, att din flicka blir en glad flicka och att hon får ett fantastiskt liv. <3
Har själv haft liknande bakgrund som din dotter. Skillnaden är att jag var föräldralös, bortkastad och använd.
Nu vet jag inte mycket om bakgrunden, men det som ger mig en varningsklocka är det du skriver om familjehemmet,
Dom är bra, är oroliga, engagerade.
Hon trivs tillräckligt bra där för att det ska fungera.
Det är återkommande vad mina släktingar sa och vad soc skrev om mitt familjehem. Att de var "bra", extra bra då fosterpappa var polis. Så man såg lite mer mellan fingrarna när jag klagade. Och jag slutade klaga. För ingen lyssnade och jag litade inte på någon längre, alla svek.
Jag vill inte kapa tråden, bara illustrera problemet som gett mig mer problem. Att jag hade problem som blev långt värre av den "bra familjen" på nivån "mitt liv är förstört".
Jag gissar att din dotter får någon form av hjälp, jag har aldrig fått någon hjälp förrän i år.
Trots allt jag hade varit med om innan, våld, sexuellt våld mm. hade jag aldrig skadat mig, tills jag kom till familjehemmet.
Du skriver rymningar. Från var? SiS? Andra famijehem?
Jag är gammal nu, det här är 30 år sedan. Jag sitter i klassrummet och skär mig, vill ha hjälp, vill att någon bryr sig, men läraren vänder bara bort ansiktet. Jag hoppas på kurator, på någon, men inget. Hoten från familjehemmet att le och var glad, annars åker jag tillbaka till SiS Lövsta. Försöker berätta för släktingar och soc, inget. Den enda som står upp för mig är min äldre syster som direkt får skit.
"Det har inte hänt, de är ju så trevliga, oroliga och engagerade...." och bra.
Jag drar när jag fyller 18. jag vill dra på dagen, men jag är 60 mil bort. Jag kände ingen när jag kom dit, jag ville inte dit, familjen var konstig. Jag fick inget eget rum ens, utan en korridor. Jag drar veckan efter att jag är 18 och livet fortsätter att vara skit, pga allt jag borde förberets för men inte hade och det blev kaos.
Vad har jag för lärdomar? Jag kan dela med mig.
- Tro på de vad barnen säger, inte på vad vuxna säger, det spelar NOLL roll vad vuxna säger eller tycker sig uppfatta. Oavsett vilka det är.
- Sex kan vara problematiskt, men löses inte av förbud, nekande, inlåsande, det skapar frustration, inget mer. Det är samma som när folk tror att man slutar självskada för att man inte skär sig "vad duktig du är, du mår så bra nu när du inte skär.", man mår inte bra för att man slutar karva i sig om det är ens grej, man finner andra vägar om man vill det. Lär sig. Adapterar sina metoder till miljön och kraven. Om de inte ser vet de inte.
- Självmord. Ska man prata om det eller ej? Om det är allt en person tänker på, verkligen tänker på, verkligen vill och står i begrepp att göra det, då spelar det ingen roll. Det är min erfarenhet, det invaggar inte till att personen ska göra det, den biten är redan avklarad, jag har två försök bakom mig, 2018+2019. Rep och vapen. Det som räddade mig båda gångerna var att jag var rädd att misslyckas, bli ett kolli. Somliga tycker att det är patetiskt. Men hur mäter man det? Jag hade det rätt bra just då, pengar, ägd bostad, problem som många ser som anledningar till att utan dessa tar man livet av sig. Det finns folk som är miljardärer som begår självmord. Det handlar om att må skit. Och var i spiralen man är. Redo att göra det eller har tanken nyligen formulerats och varför har den det? Det som höll mig vid liv när jag var yngre, var att det fanns ett slut, att det är över snart, och sen blir det bättre. Jag var optimistisk, och det bröts långsamt ned över tid. Jag räknade dagar tills jag skulle bli 18, i tron att då blev det bättre, mitt liv var oskrivet då. Det hade kunnat bli bra, jag visste inte men jag hade en förhoppning. Hade jag inte haft det, hade jag inte kunnat räkna "600 dagar tills jag fyller år och jag kan flytta". "300 dagar." "100 dagar" så hade jag gett upp.
Det kan vara så att din dotter inte ser ett slut. Du skriver inte hur gammal hon är, och jag tänker inte gissa. Jag vet inte vad hon rymt ifrån. LPT, LVU, LSU, LVM, Utredningshem något annat jag inte känner till?
Men att tala om positiva saker, saker hon vill göra, uppmuntra det, även om det bär emot, även om du inte förstår. Vill hon bli en "influencer" eller något annat jag inte förstår mig på, skulle jag stötta det. Se till att hon har drömmar och förhoppningar. Saker som inte fungerar är "det ordnar sig", "en dag så...", "vänta bara, du kommer att...", om man behöver veta något absolut, att det finns ett datum för något, julafton eller vad som helst, så behöver det vara en fixerad punkt att arbeta emot, inte ett luddigt begrepp, eller ord man bara säger. Som jag skrev som den första punkten, "Tro på vad barnen säger", möt aldrig något med "var det så farligt", "så farligt var det väl inte", "så farligt är det väl inte". Jag säger inte att du gjort det, det är bara ytterligare en erfarenhet. Att vara inlåst efter att ha blivit våldtagen av vuxna och misshandlad och få höra "Så farligt är det inte, du överdriver" och att deras högsta önskan är att man inte ska använda tobak, gör inte saken bättre. Det känns som ett hån och man förlorar respekten, även om det man säger är välmenat så faller det inte väl ut.
- Sista punkten. Lita ALDRIG på soc. Jag tänker inte debattera detta, utan säger bara att gör inte det. De har enorm makt. De bryr sig inte, man kan ha tur och någon bryr sig, men det är ett jobb, det är inte deras liv även om de bryr sig så stämplar de ut. Har man otur skapar de värre problem än vad som finns, ibland initierar de hela processen från början till slut.
Jag ser att jag projicerar en massa från mitt liv, jag försöker bara komma med råd, känn inte att det är en anklagelse, det är säkert en hel del kaos i textmassan ovan om så ber jag om ursäkt för det.
Jag önskar att allt går väl, att din flicka blir en glad flicka och att hon får ett fantastiskt liv. <3
Jag förstår det nu. Att tråden är gammal. 14 år gammal säger du. Lustigt att det är 14, den värsta perioden i mitt liv.
Hur kan man se när en tråd startades? Jag ser bara "äldre Jan 14"-
Och jag hoppas att hon har ett fantastiskt liv nu.
Jag förstår det nu. Att tråden är gammal. 14 år gammal säger du. Lustigt att det är 14, den värsta perioden i mitt liv.
Hur kan man se när en tråd startades? Jag ser bara "äldre Jan 14"-
Och jag hoppas att hon har ett fantastiskt liv nu.