Hur förklara/prata om detta när det är dags?
Hejsan,
för nästan exakt ett år sedan föddes vår son. Vi blev inlagda på barnintensiven nästan med det samma pga diverse komplikationer. Nu är han helt frisk och allt har gått jättebra men nu när 1-årsdagen närmar sig så tänker jag lite extra på det som hände. Han har en storasyster som funderar väldigt mycket och vill veta hur det var när hon var liten och jag gissar att lillebror oxå kommer att fråga när han blir äldre.
Han kommer kunna se sig själv på kort i plastlådan på sjukhuset, med slangar och i solariet,med infarter och plåster, sond och annat. Från det att han blev inlagd tog det lite mer än 2 dygn tills vi fick ha honom i famnen och vara nära, när vi äntligen fick vara med honom blev jag sjuk och fick lämna honom på sjukhuset för att inte smitta alla bebisar och då tog det ytterligare 2½ dygn, nästan 3 tills jag fick hålla i honom igen. Under den tiden låg han i sin låda och vi satt hemma och längtade (visserligen kunde vi vara med storasyster då men han var ju ensam). Resten av tiden var jag kvar med honom men pappa var med storasyrran. Jag pumpade hela tiden och han fick bröstmjölk i sond och sedan funkade amningen med platstutte som hjälp så vi har fått massor med närhet och gos när allt väl rätade upp sig.
Hur ska vi berätta det här för honom? Att han var ensam i en låda? En kurator på sjukhuset tog kontakt men jag kände noll förtroende för henne och visste inte vad vi skulle prata om. Jag hade nog behövt en i våras för det var väldigt tungt en period och jag tror att jag hade någon liten "släng" av någon slags depp men visste inte hur jag skulle gå till väga så jag "böjde ner huvudet och strävade på" 
Han hade kollik, det var jättemycket snö och storasyster hade det jobbigt med att vi varit från varandra så länge + att hon fått en lillebror. Hon älskade honom från första stund och det är besvarat. Mycket gott att se
Långt inlägg och kanske lite luddigt. Det kommer ju inte att vara aktuellt än på ett tag men det här är något som jag funderar mycket på. Jag blir själv både ledsen och glad när jag tittar på bilderna och film från sjukhustiden, för honom kommer det kanske inte vara konstigt alls? Vad vet jag? (Jag är även väl medveten om att det finns barn som är JÄTTEsjuka när de föds och att de kanske får ligga jättelänge i plastlådorna utan sina föräldrar och jag är jättetacksam för all hjälp från sjukhuset och att han blev frisk ganska snabbt).
Tack på förhand!
