Igångsättning + värkstorm + livmoder ej drar ihop sig + störtblödning + hysterektomi

Vill bara lägga till en sak.
Sahlgrenska forskar ju på livmodertransplantation, kolla in www.uterustransplantation.se
Till hösten planerar de att välja ut 5-10 kvinnor och förhoppningsvis genomföra de första transplantationerna av livmoder i världen! Jag har en vän som råkade ut för samma sak som jag och hon är med i urvalsprocessen till dessa försök, hennes mamma har erbjudit sig att donera livmodern.
Så detta kan säkerligen på några års sikt också vara en möjlig väg till fler barn om man saknar livmoder.

Blir både glad & ledsen när jag läser era inlägg. Ledsen för eran skull, för det ni förlorat! Glad för min skull, för att det finns fler som jag! (förstå mig rätt) Har känt mig så ensam i min sorg, trodde att det bara var jag som råkat ut för nåt liknande. För ett år sedan födde jag mitt andra barn, var en kaotisk förlossning som slutade med urakut kejsarsnitt. när jag vaknade upp ensam på iva så var jag säker  på att jag förlorat mitt barn, frågade efter sambon någon svarade: vi vet inget du är på IVA. Efter en stund kom en sköterska o sa att sambon var på BB och att jag fått en son. Vet inte hur länge det dröjde innan sambon o bebisen (som mådde bra) kom, när de kom  så berättade sambon vad som hänt,just då tror jag inte att det kändes så mycket, var ju så glad åt min fina bebis! Men när timmar och dagar går så kommer känslorna så klart ikapp. Jag känner en sån oerhörd sorg, jag känner mig berövad,stympad jag vet inte allt... Nu har jag ju ändå fått två fina barn så jag är lyckligt lottad, jag vet! MEN jag har ändå svårt att acceptera detta. Har fått förklarat för mig att jag inte skulle ha överlevt om inte detta ingrepp gjorts, men frågorna är ändå många varför??? Är det nåt jag ätit?druckit?svininfluensavaccin? ??? Man vill ha svar så är det bara, men alla säger att det inte finns några svar, vilket jag tycker är märkligt. Blev inte igångsatt o fick ingen eda, hann bara få lite lustgas så det kan ju inte bero på nåt sånt heller... Vad gäller ersättning så har jag varit i kontakt med FOLKSAM och där blev det nobben, hade jag haft cancer och fått ta bort livmodern pg a det, ja då hade man fått ersättning. Ska det spela någon roll varför man blivit av med den?faktum kvarstår jag är en ung kvinna som är oförmögen att få fler barn. Finns ju något som heter medicinskinvaliditet, är man under 50 år så räknas det dit. Min försäkring täckte inte detta enl den jag pratade med, Har även sökt från patientskadenämnden men inte fått något svar, Det jobbigaste med allt det här är nog ändå de dubbla känslorna, lyckan man känner inför sitt barn och sorgen som man också bär på. Känner även någon slags skam för att jag inte är en riktig kvinna längre, har inte berättat för alla vänner ännu heller, dom närmsta vet så klart men de flesta tror att det "bara" var en kompliserad förlossning som gjorde att vi blev kvar längre på BB. Skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta, är så tacksam att jag hittade er!

Beachlinis - Vad underbart att ni har ett syskon på ingång! Det låter ju helt fantastiskt!! Och att ni har hittat en väg som bara känns SÅ rätt för er. jag kan bara le och önska att vi med kommer finna den rätta vägen en vacker dag!! Jag är allt för velig och osäker just nu för att kunna börja fundera på hur vi ska göra med syskon. jag vill så gärna ha ett, men min sambo är inte alls lika "intresserad"...
Jag har också hört om livmodertransplantationsgrejjen men min sambo hade aldrig ens vågat försöka skaffa fler barn om jag ens fått behålla min egen livmoder med tanke på att jag höll på att stryka med så att transplantera en kommer inte ens komma upp på tapeten. Det han (och alla våra närstående) har varit med om är förmodligen 10 gånger värre än vad vi själva fick uppleva under tiden på sjukhuset så jag kan ju förstå resonemanget... Han är helt enkelt för rädd att förlora sin älskling, och numera även mamman till hans barn.
Det kan faktiskt trösta mig ibland... vetskapen om att han aldrig hade vågat skaffa fler barn även om jag fått behålla livmodern. Så det kanske hade lett till separation eller annat - vem vet. Jag hade nämligen absolut velat ta risken o gå igenom en förlossning igen. Utan tvekan. Så nånstans ser jag det som ödet... emn då börjar jag istället gunna på varför det gick snett från första början?? Varför skulle jag hamna i riskzonen?? Eller som du skrev "Lintuss" - Är det nåt jag gjort fel? druckit, ätit, stressat för mycket mm... Precis som du tog jag väldigt lätt på det hela när jag först fick berättat för mig att de ´varit tvungna att operera bort min livmoder. Jag tror inte ens att jag fattade vad det innebar. Eller så gjorde jag det men hade allt för mycket att stå i just då - typ överleva!!! Jag sa bara nåt i stil med att - jaja, det gör inget - jag har ju min dotter!! O sen efter någar dygn frågade jag om jag slipper mensen nu - och blev glad o skojjade friskt om hur skönt det var... med andra ord sjönk det inte riktigt in förrän efter sjukhusvistelsen... Men nu känns det inte alls lika lätt längre. Ju närmre man kommer "syskontiden" desto mer påminns man om att man måste stressa med beslut om surrogat, adoption eller inget.... jag vill inte behöva planera så jäkla långt i förväg!!! 9 månader vore alldeles utmärkt.... Men det är som ni säger - livet blir ju inte alltid som man tänkt! Men det kan ju bli fantastiskt ändå!! Jag hade ju tänkt att vara gift innan jag fick barn - men här sitter jag o skriver "sambo" hela tiden :) Och jag är otroligt lycklig över att få vara sambo med honom!! och jag är otroligt lycklig över min dotter!! Så jag får väl luta mig tillbaka en stund och glädjas över det!!
Vi kunde ju trots allt haft det så mycket värre!! Men hjärnskador och sånt!! Vi kom undan med bara lite sorg i ryggsäcken - och den skall vi nog klara av!! Skönt att man hittat några fler som går samma vandring som en själv!! Samma vandring, men med lite olika ryggsäckar...

Beklagar det ni råkat ut för! Ni verkar vara väldigt starka kvinnor trots allt som hänt.

Kan ni inte vända er till patientförsäkringen? Vi som fått andra skador från förlossningen hänvisas dit nämligen. Bara en tanke..

Angående det här med syskon, så finns det ju folk som är så påstridiga. Eftersom jag har två pojkar, så är det ju självklart för alla att man ska ha en tjej också, (vilket jag så klart jättegärna skulle vilja ha) Brukar säga till dom som inte vet att näe vi ska inte ha fler... Vad händer då? Jo då börjar ju folk att tjata joo men de är väl klart ni ska ha en tjej också! en del ger sig ju inte heller. Där står man med gråten i halsen och vill bara skrika NÄ; JAG KAN INTE FÅ FLER BARN! Men det gör man ju inte förstås...  Undrar varför jag har så svårt att berätta vad som hänt..? En annan sak som jag tänker på är ju i fall min sambo skulle vilja ha fler barn,.. Han säger att han inte vill ha fler men ändå, tankarna finns ju där.  Ibland så känns det som att jag fortfarande inte kan förstå vad som hänt, jo jag pratade också på om fördelarna då på en gång, ingen mens, inget preventivmedel behövs o sv. Fan, jag skulle väl hellre ha mens sju dar i veckan än att va så här.. . Jag är så otroligt glad att jag lever och att min lilla kille är frisk, för det är klart att man tänker på hur det hade kunnat vara. Vi hade ju båda kunnat dö eller han hade ju kunnat fått skador som inte varit bra så är det ju..Men att man är ledsen för det man förlorat betyder ju inte att man inte gläds åt det man har. Men det har ju inte varit så lätt att vara glad heller. tycker att det första halvåret i grabbens liv gått mig förbi, dels för att man varit så ledsen men sen har det ju tagit tid för kroppen att återhämta sig också. Man är ju konstant trött när man har en bebis, lägg då till det vi råkat ut för med blodförlust och sånt.   Fy vad jag gnäller, inte meningen men det är skönt att ventilera!

Klart att du inte ska be om ursäkt för att du gnäller!! Det är ju därför vi är här :) För att detta är ett sånt ställe där man bara kan ösa ur sig ALLA tankar och klaga precis hur mycket man vill. Man försöker ju att inte gnälla o klaga för mycket bland vänner och familj så man samlar liksom på sig alla negativa tankar på hög och då är det ju så UNDERBART att kunna gå in här och bara ösa ur sig allt! Så skönt att få tömma gnäll-behållaren ibland tycker jag!! Och utan att få dåligt samvete för att man klagar. Så det så :)

Jag har, till skillnad från dig, inte ALLS svårt för att berätta om det och prata om vad som hänt med andra. Tvärtom skulle jag vilja gå runt med en stor skylt där det stod precis vad som hänt mig och jag skulle kunna prata om det i all oändlighet med vem som helst. Så fort jag träffar en ny människa som inte vet om vad som hänt blir jag överlycklig över att få berätta allt igen. Tror det är nån sorts terapi för mig att få prata om det om och om igen... Och nånstans blir det en tröst när de man pratar med "tycker synd om en" och tycker att det är fruktansvärt det som hänt. Då får man liksom en bekräftelse på att det är ok att vara ledsen och nedstämd. Jag säger rätt ut att jag inte kan få fler bran om någon börjar prata om det. Det är bara skönt att få ur sig det tycker jag. Men det blir ju lite pinsam stämning ibland då de som sagt nåt om syskon alltid skäms och bara vill sjunka genom golvet när man berättar att de opererade bort livmodern vid förra förlossningen. Fast det händer mig väldigt sällan - alla mina vänner och till och med folk jag INTE känner vet vad som hänt. Nä, det hade säkert kännts mycket skönare för dig att inte stå där och hålla tillbaka känslorna utan säg rakt ut att du inte kan få fler barn!! Så är det ur världen!! Förlösande känsla!! Jag tror att du kanske har svårt att berätta om vad som hänt för att du säkert helst inte vill låtsas om det. Du önskar ju förmodligen att det inte hade hänt och att säga det rakt ut är ju som att "acceptera" det lite... Och man vill ju kanske lura sig själv att det inte har hänt för att slippa ta itu med sorgen. Låtsas att allt är "som det ska". Men det är nog bättre för hälsan och lyckan att ställa sig öga mot öga med det som hänt och förstå att det är verkligt och det kommer för alltid vara en del av mitt liv och en del av den jag är. För jag kan verkligen känna att det förändrat mig lite. Inte bara rent fysiskt då utan det har har förändrat min personlighet.

Men på tal om fysiskt... Jag undrar lite över om magen "ska" se ut som min gör... Det står rakt ut och känns fortfarande svullen och öm. Och det är ju ett halvår sedan nu. Och visst - de var ju där inne och rotade en jäkla massa och jag opererades ju totalt 6 gånger så det kanske är "normalt" att den ser ut som den gör. Det är ju ingen skönhet precis :)... Jag har ett vågrät snitt vid "bikinilinjen" och sedan ett lodrätt som börjar en decimeter ovanför naveln och går rakt ner till det vågräta. Tror det kallas ankar-snitt?! Är det någon mer av er som är snittade så? Hur lång tid tog det innan magen var helt färdigläkt inuti och "normal"?

Jo,det är klart att det vore bättre att säga som det är. Men som du skrev, det är ju lite att skydda sig själv också. För när man säger det högt så blir det ju "på riktigt" på nåt sätt. Jag har en älskad lillasyster och en underbar barnmorska som jag stöter och blöter detta med. Känns som att det bara är dom som förstår hur jobbigt det är. Jag upplever ofta att de som vet tycker att nu har du väl ältat klart, men vilken sorg är tidsbestämd? En barnmorska sa att jag nog kommer att fundera på det här tills det åldersmässigt skulle varit försent för barnafödande.(när man normalt skulle ha hamnat i klimakteriet)  Och så tror jag också att det är. Har tänkt att jag ska börja säga som det är nu när det kommer upp, får de det som någon slags terapi ; ).
 Det har ju gått ett år nu men jag kan fortfarande känna mig öm i magen, känns som ett stort blåmärke typ. I själva snittet känns det också, mest när jag tar i nu men det gjorde riktigt ont i 8-9 månader. Jag har "bara" bikinisnitt och min mage ser förjävlig ut... Värsta hängmagen, men tittar man på andra som är snittade så verkar det som att magen inte drar ihop sig lika som efter en vaginal förlossning ( tycker jag) Sen ser väl jag hemsk ut för att jag inte lyckats gå ner i vikt heller, men man har ju inte haft någon ork alls att göra nåt heller. Ditt barn är ju bara sex månader så du får väl se tiden an och vänta på att magen ska gå tillbaks, ärren blir du ju aldrig av med...  Varken inuti eller utanpå.....

Hej på er!
Jag vill tipsa om det senaste numret av tidningen "mama". Där är med en artikel om en tjej som höll på att förblöda efter sitt kejsarsnitt. Det står lite om vad som hände och hur hon upplever det. Det är en hemsk tragedi men den var ändå väldigt skön att läsa, i alla fall för mig. Där var en hel del som påminde om mitt eget fall och det blev lite terapi att få ord på vissa känslor och få läsa om en annan kvinna som upplevt något liknande som mig. Precis som jag känt med era berättelser här.
Hon berättar om en hemsk hallucination som hon upplevde under tiden hon låg nedsövd på Intensiven. Jag fick en del jobbiga dejavuer när jag läste det då jag också upplevde en lång, skrämmande och väldigt detaljrik hallucination under IVA-tiden och hade svårt att förstå vad som vad dröm och verklighet när jag väl var vaken.
Hade ni andra som låg i respirator också sådana här hallucinationer??

Ska köpa Mama och läsa jag också, hur konstigt det än låter (för andra) så blir man stärkt av att få veta om andra i liknande/samma situation. Jag tror inte att jag låg i respirator (vet inte) men för mig är det svart från jag blev sövd tills jag vaknade på IVA. Känns som att det är lika så bra... Vilket nummer var det på tidningen?

Hej TS. Jag beklagar verkligen din fruktansvärda upplevelse och sorg.

Min historia är mycket snarlik din och det är en mycket tung sorg för mig. Dottern är 1,5 år nu.

Skriv privat till mig om du vill?

Varm kram

Lintuss jag känner mycket igen mig i det du skriver om känslor av sorg,skam och okvinnlighet. Det är mycket svårt för mig med.

Hej på er allihopa!

Nu var det längesen jag var här inne. Det går i vågor det där och det händer andra saker i livet som tar fokus från ens egna "problem".... Jag hade jättegärna försökt få ihop en grupp med kvinnor som varit med om att livmodern inte drar ihop sig efter förlossningen och att det medför en massiv blödning. Mest då vi hade kunnat luska igenom våra egna historier lite och kanske hitta gemensamma nämnare. Tänk om man kunde hitta något samband som man kunde försöka engagera någon forskningsgrupp med? Tänk om man kunde hitta en väg att förebygga detta och på så vis få andra kvinnor/familjer att slippa gå igenom detta trauma....

Ja och så var det ju en sak till.... Jag anmälde mitt fall till Patientnämnden och LÖF(Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag) och fick en massa ersättning för det som hände!!! Typ 11.000 för sveda och värkk och 300.000 för att de fick ta bort livmodern!!!! Givetvis är det tragiskt att få ett pris på det som hände - det är ju inte värt ens alla pengar i världen, men samtidigt så är det ett plåster på såret och kan bidra till en adoption om vi nu skulle vilja ha ett syskon till vår dotter mm... Och sedan, när det har gått ett år från händelsen så kan jag ansöka om ersättning för bestående ärr (och det har jag ju en hel del)...
Så ett tips till er som inte gjort det är att anmäla det som hände är att hitta patientnämnden i ert landsting och kontakta de för en utredning.
Det tragiska i hela grejjen är att om man blir beviljad ersättning så betyder egentligen att något hade kunnat göras annorlunda för att förhindra att detta skedde. Men det finns ju ingen anledning att gräva ner sig i det. Jag är övertygad om att alla läkare gjorde ALLT de kunde för mig och de lyckades ju faktiskt behålla mig i livet. Så jag är evigt tacksam och det som har skett ar skett....

Well well... det var det för denna gången!! Om det är någon mer än mig som gärna vill bilda en grupp som varit med om liknande saker för att försöka gå vidare och gräva djupare i det kan väl maila mig på [email protected].

Kram på er allihopa och NJUT AV SOMMAREN OCH LIVET!!!!

Känner så för er alla när jag läser era inlägg. Min livmoder ville först inte heller dra ihop sig men det hela slutade vid bara 2 liters blodförlust och livmodern kvar. Har dock också funderat på varför detta hände och varför den helt plötsligt drog ihop sig. Svaren jag hittills fått har varit: långdragen förlossning, överburet barn (igångsatt med gel v.42+0), stort barn (4690 g) och att moderkakan inte ville lossna först. Nu reagerade den ju tack och lov på alla läkemedel jag fick. Lider så med er andra och förstår att det måste finnas många varför- tankar, sorgetankar över fler barn mm. Kram på er!

Hmmm, det hade inget med kombinationen havandeskaosförgiftningen och bricanylen att göra? Eller vad säger läkarna om det?? Att du blödde så mkt sedan tror jag har med allt blod som du fick att göra , men varför inte livmodern drog ihop sig... Hmmm- bricanylen borde ju ha ett finger med i spelet men du fick säkert medel för att häva den effekten sedan. Jadu...
Tråkigt är det i varje fall

Efter jag fick min gelé tog det ca 4-5 timmar innan pinvärkarna började. Täta och intensiva men inget annat hände. Mådde skit, lågt blodtryck och spydde. Låg bara i sängen. Värkarna avtog efter ett dygn så det blev en ny omgång gel. Värkar igen efter 2-3 timmar och då hade jag öppnar mig iaf 2-3 cm så de kunde ta hål på hinnorna. Sedan gick nog allt enligt planerna med EDA och värkstimulerande dropp. Hade korta krystvärkar och krystade i nästan 2 timmar (men enligt BM i 45 minuter?!?). Och som sagt livmodern ville inte heller dra ihop sig ordentligt. Gynekologen stod och masserade livmodern hur länge som helst, blödningsvagnen togs in mm. Tack och lov drog den till slut ihop sig och jag klarade mig undan med 2 liters blödning.

Hej på er! När jag fick min pojke, så blev jag igångsatt pga överburenhet. Med gel eller tablett kommer inte ihåg kanske försökte dom med båda. Hur som helst tog det nästan två dygn, hade värkstormar ganska länge. Till slut kom en stor pojke ut med hjälp av sugklocka. Blödde helt normalt under förlossningen. Efteråt rann en hel del, men hade ju inget å jämföra med. Ca 4 tim efter förlossningen när jag låg på BB började jag störtblöda och fick åka tebaks till förlossningen. Livmodern drog inte ihop sej. Förklaringen jag fick var att livm hade fått jobba hårt och länge därför blev de som det blev. Men de stämmer ju inte riktigt om man jämför med era berättelser, men de va förklaringen jag fick. Slutade med "bara" 2liters förlust för mej så jag hade tur. Ville bara nämna förklaringen jag fick. Kramar till er alla.

Rookie 79 hur kunde du få ersättning?? Har du fått någon förklaring? För det är ju som du säger att för att få ersättning måste ju något fel begåtts? Jag har fått förklarat för mig att de inget annat kunde göra för att rädda mitt liv ( 2 gånger) och att något fel ej begåtts. Jag har litat på doktorerna i den saken men nu när du fått ersätning vet jag inte...? Jag har endast kollat med min privata försäkring och där fanns inga pengar att hämta ut :(
Kanske jag skulle göra en anmälan i alla fall...

Det var ju mycket pengar också - grattis till dig!

Hej igen alla!
Nu var det längesedan...
Jag vill bara meddela att jag har skapat en facebookgrupp för oss som tvingats operera bort livmodern vid förlossning och känner behov av att prata, sörja, skratta, ventilera om det eller om olika alternativ att skaffa barn utan livmoder mm.
Så om någon av er är intresserad av att vara med på vårt LILLA bollplank så kan ni väl skicka ett mail till mig på [email protected] så kan jag länka in er till den gruppen. OBS - den är helt sluten och visas inte för andra än gruppmedlemmar!

Fridens liljor!