När ett litet barn inte förstår att handling leder till konsekvens

Jag har gjort så att jag försöker vara med så mycket som möjligt så att det går att förhindra innan situationen blir ett faktum så att säga. Jag håller med dig om att skälla inte är någon mening. Hur reagerar tre-åringen när lillebror blir ledsen?

Ibland säger han "flåt minmin" och blåser men det är inget jag vill tvinga honom till, förlåt säger man bara när man vill, min sambo tycker dock att man SKA säga förlåt men jag tycker att man ska mena det.
Ibland bryr han sig inte alls.

Naturligtvis förstår barn konsekvenser före 5 års ålder! De kan inte fullt ut sätta sig in i hur andra människor resonerar och känner, men självklart kan de inse sambandet mellan "gör jag A så händer (troligtvis) B". Den delen av hjärnan som styr konsekvenstänket utvecklas hela tiden, upp till 20 tror jag, men ABSOLUT att barn förstår att det gör ont på katten om man sparkar till den. Framför allt behöver barnet ÖVA  sig på konsekvenstänk. Och det som inte finns helt naturligt behöver man ju PRATA om och en hel del går att LÄRA in. Man pratar, pratar, pratar och pratar. Läser böcker om personer som gör tokigheter och pratar om varför det blev tokigt ("hur kunde båten sjunka? Vad hade blivit fel?") Man berättar hur man själv tänker. Man ber barnet berätta hur det upplevt olika situationer och hjälper barnet att sätta ord på olika känslor och vad som ett fram till känslorna.

Just för att barnet inte förstår allt behöver det HJÄLP(dvs vägledning, uppfostran) att tolka situationer. Annars blir det ju helt förvirrat: "Varför gråter Nils?" (Jo, Nils gråter för att du tog hans leksak. Han blir ledsen då! Hur känner du när någon tar din leksak? För att göra Nils glad igen måste du lämna tillbaka leksaken!) Får man ingen hjälp har man gjort en kompis ledsen och fattar inte varför...

Tänk på autister som inte FÖRSTÅR andras känslor (i betydelsen kan sätta sig in i, kan uppleva andra känslor tillsammans med dom), men som kan LÄRA sig ett socialt accepterat beteende. De kan till och med förstå varför - "Om jag lär mig hur jag ska göra kommer andra att tycka om mig. Om jag inte lär mig kommer de att tycka att jag är konstig. Jag förstår inte varför de tycker att jag är konstig när jag ropar högt i klassrummet, men de tycker så. Därför ska jag inte ropa högt i klassrummet fast jag vill det. I skogen, där får jag ropa högt."

Det handlar ju också om bristande impulskontroll. Jag har två täta pojkar. En har nyligen fyllt 3 år och en är 21 månader. Min äldsta har rätt länge förstått att det är fel att slå lillebror (eller andra men lillebror har liksom varit den som oftast funnits till hands), men han har inte alltid kunnat agera utifrån det. Idag kan han ofta det = han blir arg, höjer armen för att slå men gör inte det. Är han riktigt upprörd själv så klarar han det inte......han slår inte men kommer lillebror i närheten då han är jättearg eller jätteledsen så åker han lätt på en knuff.

Vi har alltid försökt att förutse så mycket som möjligt och helt delta med dem för att vägleda lek och socialt samspel,, försökt att hjälpa dem att möta situationer de känner frustration i på annat sätt än att slå eller puttas (= visa konkret....vill man vara ifred så lämnar man situationen t.ex.), att ALLTID vara tydlig med att de aldrig är ok att göra illa någon annan. Ok att vara hur arg man vill men aldrig någonsin ok att ta ut det på någon annan/göra illa någon annan. Vi har tagit undan den som knuffats eller vad det nu varit, sökt ögonkontakt och talat om att man aldrig får slå, knuffas eller vad det nu månde vara....utan att bli arg. vad gäller att säga förlåt så tvingar vi aldrig till det...känns mycket märkligt. Min äldsta säger sällan förlåt, däremot brukar han ofta spontant numera göra något "bra" för lillebror om han är ledsen. Ge honom någon leksak han vet att han gillar etc. och försöka få med honom i lek.

Vad gäller andra mer materiella ting så kör vi på att helt enkelt rätta till. Tar någon av dem en sak från den andre så får han lämna tillbaka den. Slår de sönder något får de hjälpa till att laga etc. Sedan får man nog vara inställd på att det tar tid . Man får vara trägen .

Jo, en 3-åring skäller jag absolut ut om han gör något i stil med att sparka katten eller knuffa lillebror. En 2-åring skulle jag inte skälla på, men en 3-åring kan hejda sig om han vill. Problemet ligger just i att han inte vill, och det är något som hör till åldern. De vill helt enkelt inte göra det som mamma säger eller det som de själva känner är rätt. För en 3-åring vet att det är fel att plåga djur och småsyskon!

Eftersom jag vet att en 3-åring sällan gör det rätta om han har möjlighet att välja fel, så försöker jag främst att förebygga det dåliga beteendet. Jag ger honom inte chansen att sparka katten, utan jag håller i sär dem. Jag ger honom inte chansen att slå lillbror, utan jag har dem under uppsikt. Och när det ändå blir fel, då skäller jag. 3-åringar behöver också bli påminda om saker då och då ...

Barn börjar lära sig konsekvenstänk redan i 8-9 månaders ålder men det är inte färdigutvecklat förrens vid 7 årsåldern. Man lär barnen konsekvens genom att tala om och VISA konsekvensen. För det krävs att man själv förstår konsekvensen vilket jag märkt att många vuxna inte gör. Så man kan ju börja där.