Överengagerad mamma - jobbigt
För att göra en väldigt lång historia något kortare:
Jag är 35. I hela mitt liv har min mamma varit rätt överbeskyddande och orolig av sig. Det har präglat mig mycket som person.
Min mamma och jag hade under hela min uppväxt en väldigt nära relation, vi berättade (nästan) allt för varandra, reste tillsammans (ibland reste pappa med) etc. Tyvärr hjälpte det mig inte direkt att bli självständig eller leva ut mina drömmar. Jag minns att min mamma ofta bland vänner och bekanta lade ord i min mun och liksom inte lät mig berätta mina egna grejer själv.
Som tonåring häckade jag mest hemma och avdelningen killar kom jag i kontakt med först runt 20. Pluggade ett år utomlands när jag var 25, vilket föregicks av mycken gråt och tandagnisslan från hennes sida. Dittills hade vi pratat varje dag, och utlandsvistelsen innebar ingen förändring. Hon ringde varje dag (och jag skickade dessutom brev), men jag kände att det blev allt jobbigare. Efter en studentfest hade jag typ 10 missade samtal från mamma, och när jag ringde var hon fortfarande vaken - och halvdöd av oro.
När jag hade flyttat tillbaka till hemstaden och kom ut från en kvällsföreläsning hade hon ringt 14 gånger. Kände enorm stress eftersom jag visste exakt vad som skulle följa. Ringde henne och hon "var redo att ringa polisen" (den frasen fick jag höra flera gånger under tonåren och i 20-årsåldern om jag inte genast kom hem eller svarade i telefon). Brast ut i gråt direkt efter samtalet. Detta hände många gånger.
En tid innan jag beslöt mig för att flytta utomlands (runt 30) sade jag att vi ju inte behövde höras varenda dag. Hon blev väldigt upprörd och sade saker som "klart att man vill tala med sin dotter!", och under några månader var hon otroligt sårad och vågade knappt ringa, fast hon ändå inte kunde låta bli. Helst skulle hon prata varje dag, men nu hörs vi "bara" varannan eller var tredje dag.
Det finns tusen andra exempel. Allt detta har alltid legat mer eller mindre latent inom mig som stress. Även perioder då jag är lugn och lycklig (som t.ex. nu) känner jag alltid pressen att 1) kontakta henne 2) svara på hennes sms/mejl inom en dag.
Mönstret lyder: Om jag inte svarar på hennes sms inom några timmar, skickar hon ett sms till. Svarar jag inte på det, ringer hon inom ett par timmar, och senast då lägger jag mina bestyr/mitt umgänge åt sidan för att svara, för annars blir hon så orolig. Mejlar hon, frågar hon senast följande dag vad jag tyckte om mejlet, mina kommentarer etc. Hon berättar om typ allt hon gjort, alla hon pratat med etc.
Hon är väldigt temperamentsfull av sig (vilket hon på sistone börjat skylla på ADHD/ADD). Eftersom jag är lugnare och har mer tålamod, har jag haft det otroligt jobbigt hela mitt vuxna liv med detta. Det går heller inte att prata ordentligt med henne, för hon drar upp exempel som att hennes väninnor minsann pratar ofta med sina barn. När jag försöker ta exempel (som att mina kompisar kanske pratar en gång i veckan med sina föräldrar) fräser hon att jag inte ska jämföra med andra... Men det är ju exakt det hon själv gör.
Hon har stort behov av bekräftelse, och ju mer hon vill ha, desto mer drar jag mig undan känslomässigt, fast jag kan inte visa det utåt alltför mycket, för då blir det så jobbiga dispyter och hon blir helt uppriven och förstår ingenting.
Nu har jag haft sambo i snart tre år och det har hjälpt mig otroligt mycket i detta. Tidigare satt jag alltid för mig själv och grät och undrade om jag var galen. Nu får jag enormt stöd av min sambo som försöker se detta objektivt och ber mig känna efter vad JAG vill och vad JAG mår bra av. Samtidigt har jag nästan känt mig som en svikare som avslöjar min mammas personlighet för honom. Hon skulle nog bli sjukligt ledsen om hon visste att jag berättar sånt för honom, särskilt som hon alltid utåt visar sin mest strålande sida och ger oss små presenter varje gång vi alla ses.
När jag t.ex. berättar att sambon och jag ska på långsemester blir hon mest "jaså, ojojoj" och frågar genast om mobilerna funkar där, om det finns internet, och om det inte är farligt där. Till saken hör att hon själv som ung bodde i olika länder och levde livet. När jag var student, uppmuntrade hon mig (som hade dålig självkänsla) att skaffa ett jobb så att jag skulle" ha råd att resa och se världen", men nu när jag gör det, får jag aldrig höra "vad roligt!", utan alltid denna ständiga oro. När jag väl kommit hem från en resa vill hon höra allt, men då skulle hon aldrig medge att hon egentligen inte ville att jag skulle åka från första början.
Nu orkar jag t.ex. inte berätta för henne att svärfar hälsade på oss i helgen (alla föräldrarna bor 50-100 mil från oss), för då säger hon genast att "jaha, men när får JAG komma då"? fast hon är den som hälsar på oftast av alla. Sambon har sagt att han aldrig BJUDER sina föräldrar, de bara bokar en resa. Är vi hemma, fine - om inte, så roar de sig ändå. För mig låter det så ljuvligt befriande! Självständiga föräldrar!
Jag har ofta skjutit upp drömmar enbart för att jag inte orkar ta fajten med mamma. Tragiskt men sant. Nu med sambon är allt mycket enklare, vi ser till att förverkliga våra drömmar. Vi planerar att jobba på annan kontinent i några månader, men jag ser verkligen inte fram emot att berätta det för henne. Det kommer bara att stjäla energi från mig. Hon förstår inte att hennes reaktioner distanserar mig från henne. Sen klagar hon på att vi aldrig pratar "ordentligt" (fast vi pratar typ varannan dag om allt möjligt)...
Jag vill flippa ut (med sambon), resa jorden runt, stänga av mobilen, dumpa datorn för flera månader och t.ex. testa ett fysiskt jobb i Australien eller nåt, men varje gång jag känt detta har min första tanke varit: Men då kommer mamma att dö av oro, jag måste hålla fast vid mobilen för hennes skull...
Numera är det tyvärr sällan jag pratar med henne för att jag verkligen längtar efter att prata med henne. Samtalen är snarare ett av mina nödvändiga bestyr. Ett måste. En fasad som jag måste upprätthålla för att det inte ska bli en massa tjafs för 395 094 352:a gången. När vi pratade i förrgår, frågade hon vad jag hade gjort sen sist (=typ två dagar tidigare). Jag berättade lite. Under samtalets gång frågade hon nästan tio gånger "Jaha, vad mer, då?" Till slut påpekade jag vänligt att nu hade hon frågat det flera gånger och att jag helt enkelt inte gjort nåt annat än jobbat och levt vanligt vardagsliv sen sist. (Vill ju inte heller berätta precis allt för henne...)
Jag har som sagt, så länge jag minns, känt en ständig latent stress över detta. För några år sen skrev jag om detta på ett annat forum och fick många kommentarer som "bryt kontakten med henne", "skit i vad hon säger" osv. Men det är verkligen lätt att säga när man inte sitter där själv. Samtidigt vet jag inte hur jag ska bryta mönstret. Att bara låta bli att svara i telefon i en vecka är liksom inte ett alternativ, för jag skulle bara få urdåligt samvete och hon skulle dessutom rusa hit (utomlands) med första bästa flyg för att se om jag lever.
Men tänk att få vara 100 % fri i tanken och livet, kunna hitta på vilka tokigheter man vill och få uppmuntran av sin mamma... Min sambos föräldrar säger mest "jamen vad kul, om det är det ni vill så ska ni göra det!". De är väldigt avslappnade, vilket också lett till att sambon har en jättegod relation med dem och frivilligt ringer dem spontant typ en gång i veckan för att bubbla ur sig allt möjligt kul. Jag blir så ledsen över att jag inte känner så...
Jag har verkligen försökt korta ner detta, tro't eller ej... Vill mest höra hur ni känner för kontakten med era föräldrar, om nån har det som jag. Kanske även om nån har en förälder med ADHD/ADD som beter sig så här och hur ni hanterat det. (Jag vet inte om hon försöker skylla allt på det eller om hon verkligen har det.)
Hur ska jag tänka?
