Hur ska jag kunna bo med hans "vuxna" dotter?

Bara läst TS: Jag är tjugosju och har en bonusdotter på 17 och en på 15 och min sambo är 17 år äldre än mig. Jag har levt med dessa barn i sju år och vi har en liten dotter nu. Du kan nog inte gå in och tro att 18-åringen ska flytta. Den troligtvis korta tid ni kommer bo tillsammans får du försöka ta tillvara på. Min relation till mina bonusbarn är väldigt olika. För den yngre är jag lite extramamma medan med den äldre är jag mer som en extra vuxen. henne säger jag aldrig till utan med henne resonerar jag på ett annat sätt. De är olika personer med olika personligheter. Som tur är ju en 18-åring ganska mogen och förhoppningsvis kommer ni bli bra vänner. jag medlar ganska mycket mellan min sambo och hans barn. jag förstår dem bättre och de tar oftast mitt parti om jag och min sambo bråkar.

Självklart kommer det vara en tuff period för dig men jag hoppas att din kommande sambo tar det största ansvaret för att få det att funka mellan dig och dottern. Du ska inte behöva ta konflikter. var scysst och snäll så kommer det gå superbra. kanske inte i början men när hon lärt känna dig.

Med ditt ansvar tycker jag att att du gör det du skulle göra i vanliga fall. dottern är myndig och om hon inte hjälper till hemma får väl hennes pappa ta den biten.

Jag hoppas att allt kommer gå bra!

Hej anonym.jag vill gärna prata med dig.kan du inbox mig så att jag kan.tack.

Hej TS. Känner så igen mig i det du skriver. Jag är 28 och min man 15 år äldre och han har två döttrar sedan tidigare nu 16 och 19 år. Den yngsta bodde hos sin mamma i en annan stad och den äldsta bodde hos min man.  Jag och den yngsta tjejen gick bra ihop i början, jag tyckte verkligen om henne. Den äldsta vägrade träffa mig. Efter ca 1,5 år tillsammans bestämde vi oss för att bli sambo. Den äldsta försökte göra allt för att stoppa detta bl.a genom att vägra träffa mig i hopp om jag inte skulle flytta in då. Jag var i valet och kvalet om jag skulle flytta in men bestämde mig för att göra det. Visst, vi hade kunnat vänta ett tag till men jag ville ha barn och inte vara allt för gammal då och min man är knappast någon ungdom. Ville inte "kasta bort" flera år på att vara särbo och sedan flytta ihop och sedan se att det inte fungerade och göra slut eller att man blivit för gammal för barn.

Sagt och gjort, jag flyttade in. Och det blev den värsta tiden i mitt liv. Dottern betedde sig fruktansvärt, som ett riktigt psykfall för att vara ärlig. Jag var nästan rädd för henne. Slutade med att hon flyttade till sin mamma efter en månad och hade inte hon flyttat så hade jag gjort det för detta var ohållbart.

När den äldsta flyttat förändrades den yngsta som bodde hos oss på helgerna, blev som att hon tog över den äldstas roll som elak.
Idag har min sambo och äldsta dottern nästan ingen kontakt alls då hon vill ha det så. Den yngsta träffar han ibland, dock inte jag.
Nu  väntar vi vårat första barn och jag hoppas att allt löser sig till slut allt eftersom tiden går.

Lycka till TS vad du än bestämmer dig för att göra!

Uhuj... jobbigt.

Det finns två alternativ:

1. Flytta ihop

2. Gör inte det

Bestäm dig för ett och gör det bästa av situationen.
Hon är 18, hon SKA ha åsikter och kanske tillockmed lite attityd kvar i sin tonårstid.
Hon behöver inte ens gilla dig om ni nu flyttar ihop, hon får däremot respektera henes pappas val och gör hon inte det så är det faktiskt bara för henne att flytta, svårare än så är det inte.

Har erfarenhet av liknande men på ett lite annat sätt. Det tog slut mellan mina barns pappa och mig efter 16 år. Han gick bakom ryggen på mig med sin kollega under tiden min mamma var döende i cancer. Hon dog på ett halvår och han gjorde slut efter ett halvår. Jag var tvungen att flytta ut efter ett halvår. Han hjälpte inte till med nånting, fast.våra barn skulle bo med mig varsnnan vecka. Han struntade fullständigt i var jag skulle bo med barnen men jag ansträngde mig för att hitta en lägenhet nära honom så barnen skulle slippa pendla. De kunde gå mellan oss. Det har han aldrig tackat mig för. Det underlättade för oss alla, men det tänkte ju inte han på. Nåväl samma helg jag flyttade ut, flyttade hans nya tjej in. Han hade inte en tanke på att låta barnen vänja sig successivy. Nej - bråttom var det, för han är livrädd för att vara ensam. Har aldrig varit det i hela sitt liv. Aldrig nånsin och skulle inte klara av det heller. Han skulle gå under. Så hans bekvämlighet och känslor gick före barnens. Man måste ta hänsyn till barnen. Barnen måste få sörja och komma över separationen. Det är en sorgeprocess. Det är inte humant att tvinga dom att ta till sig en ny vuxen människa på en gång. Det är inte ok! Jag väntade fyra år innan jag började dejta eb ny på allvar. Om jag ville träffa nån gjorde jag det på mims barnfria veckor. Barnen måste komma först. Så är det bara!
De har också känslor och är människor. 

Min erfarenhet är att det oftast är män som för det första hittar nån ny när de fortfarande är i en relation. De kan vara kvar i en dålig relatiom tills de hittar en ny och dumpar sen sin partner när de är säkra på den nya. Sen är det panik med att flytta ihop med den nya, för att de inte klarar sig själv. Så var det med mina barns pappa. Han har aldrig varit ensam i hela sitt liv. Han sa ju själv till mig att han inte skulle klara sig ensam. Det kallar jag svagt och omoget. 

Normalt sett skulle jag säga att det är en bra idé att låta "skilsmässofamiljen" landa i sina nya rutiner innan man blandar in en vuxen till. Men om de fixar nytt boende nu och du flyttar in där senare så har de redan "pinkat in reviret" och du blir någon som tränger undan de som redan bor där. Ska man flytta ihop med någon som redan har barn är det taktiskt att flytta till ett nytt boende. Men du kanske kan vara särbo så länge renoveringen pågår, och under tiden lära känna barnen? Kanske till och med sköta enklare fixande med barnen för att på ett kravlöst sätt lära känna dem? Sedan flytta ihop i något lagom stort allihop tillsammans.

Sedan behöver du nog ta upp att skilda föräldrar inte gör sina barn en tjänst genom att skämma bort dem och ge dem en sämre uppfostran. Skilsmässobarn blir inte det minsta lyckligare för att de inte klarar av att sköta hushåll. Och börjar barnen med "jag åker till andra föräldern för där slipper jag xx" så får föräldrarna komma överens om att de veckor som gäller, de gäller även om barnet blir satt på att diska efter sig.

Du har träffat dottern två gånger och nu ska ni flytta ihop. Herregud är du verkligen förvånad att hon inte vill det. Vill du själv flytta ihop med en främmande människa? Helt ofattbart vad en del begär av sina och andras barn. För att man är Dökäääär. Nej hon borde inte flytta till eget, hon är 18 år och har väl inte gått ut gymnasiet än. Hon har mer rätt att bo med pappan än du!

Har inte plöjt hela tråden men spontant TS så är det faktiskt DU som borde ta o växa upp lite? 

Du har träffat henne två ggr och tycker de för märkligt att hon har invändningar om att ni ska bo ihop!?  Och att hon har åsikter om hur det ska se ut i hennes framtida hem? 

Det är väl en familj du ska flytta ihop med inte bara en man?  Mannen har två barn varav det äldsta är 18,  ja visserligen myndig men vi vet alla att man vid 18 års ålder i så mångt och mycket fortfarande är ett barn idag Om än inte i lagens mening.  Få 18-åringar flyttar frivilligt till eget hus och hem och sköter det + försörjning + skola och gör det med bravur utan ex socialtjänstens inblandning.