Är ett barn så fel?

Man får väl försöka att inte bry sig, helt enkelt...
Vi har fyra barn och det har man ju fått en och annan kommentar om. Alla fyra är dessutom av samma kön och det verkar ju absolut inte vara "rätt".
 Jag förstår inte hur alla orkar bry sig så mycket om andras val, det är väl jättebra om man inte skaffar fler barn än man vill ha, eller klarar av.

Jag har inga syskon, och kan alltså från egen erfarenhet intyga att det finns vissa nackdelar med att växa upp utan syskon. En nackdel är helt klart att inte ha någon släkt, man blir lite rotlös när är utan anhöriga, dvs några levande anhöriga menar jag. Som barn tänkte jag aldrig på det: hade föräldrar, mormor, farmor, mormors syster osv.  Som barn kändes det rätt skönt att inte ha några syskon, man fick all uppmärksamhet från "de äldre", det var självklart att man fick sista tårtbiten, osv.

Jag tycker nog att man ska skilja på att en vuxen väljer att leva ensam, och situationen att du som ensam väljer att skaffa bara ett (1) barn, i det sistnämnda fallet trycker du på en annan individ situationen att vara/stå helt ensam i världen och det är ärligt sagt inte så roligt.

Men, Miss Lyckad, folk kommer att sluta tjata angående barnbarn osv när du kommer upp i 38-40 års åldern, så håll ut lite till bara...

Att man inte har syskon betyder ju inte att man inte har nån släkt eller att man står helt ensam i världen... det är ett väldigt förenklat och ofta felaktigt sätt att se på saken.

Personligen så skulle jag inte vilja att mitt barn blev "ensambarn", eftersom jag tycker att syskon är oerhört viktiga. Själv har jag sju syskon (skilda föräldrar), varav fyra som jag inte har någon kontakt med, en jag har då-och-då-kontakt med och två som jag är uppväxt med och har en bra kontakt med. Jag tycker syskon är viktiga av flera anledningar, bla så är de en ovärderlig "hjälp" i träningen att samspela med andra, läsa av situationer och personer och att sätta andras behov och önskemål framför sina egna. Jag menar inte att resultatet för alla de barn som växer upp utan syskon automatiskt blir social missanpassning, men jag tror att risken är större att man blir foten som inte passar skon i olika situationer. Jag har själv två bekanta som är ensambarn och som faller inom den "kategorin". Men.. alla gör ju som det känns bäst för de. När det gäller familjebildning så ska man lyssna på sitt eget hjärta och inte ta för allvarligt på andras värderingar.