Hur tänker föräldrar som skriker och utövar makt på sina barn?

Har faktiskt sett det på nära håll senaste månaderna med ett barn i min omgivning. Man kan ibland inte tro det men barn KAN må otroligt bra av att få komma ifrån sina bioföräldrar som missbrukar sin föräldraställning. Jag har sett (och ser) fosterföräldrar som lyckas med konsten att få barnet att må otroligt bra! DET är  föräldraskap det.

Men är detta relevant? Jag jobbar inte inom socialtjänsten. Vad vill du säga i sak? 

Det verkar försiggå ett korståg mot oss som värnar om barnens rättigheter om att vi inte skulle passa inom socialtjänsten. Vilken tur (eller otur?) att vi inte gör det då

Ursäkta? Jag förstår inte ditt svar. Jag tar det igen:
Man hjälper barnet genom att våga se dess utsatthet, inte förälderns. Ibland är det så enkelt, men tydligen så är det inte det för dig. Jo, man hjälper visst ibland barn genom LVU, ibland är det den enda lösningen. Hur kan du anta ett sådant kategoriskt synsätt på saken?  Det är ju du som tänker i termer av svart och vitt. 

Hm, ja alla möjliga glidningar ifrån sakfrågan är tydligen ok här, förstår man ju...
ja, verkligen tur enligt vissa...Hur skulle det annars se ut... 

Exakt!
En enskild händelse kanske är svår att använda för att veta hur en hel familjesituation ser ut men den hintar ändå om att man bör vara vaksam och DESSUTOM se till barnets utsatthet i enskilda situationer!

Ja, det är det. Helt sant. har också sett exempel på just att andra än biofamiljen faktiskt förmår ge devisen kärlek verkligt innehåll. 

Håller med! 

Återigen, det är skillnad på ett barn och en vuxen! Nej, det är inte ok att råka skrika på sina barn i bemärkelsen att för att man förlorat kontrollen. Det synsättet är helt fel.En sak är att många själva blivit behandlade så och inte lärt sig att det är skadligt att skrika åt ett barn. Men det är den vuxnes sak att känna empati för det barn den vuxne en gång var, inte att kräva att barnen ska behöva betala med de problem som den vuxne har.
Jag vill också förtydliga att det trots allt förekommer att föräldrar skriker på sina barn. Det är en sak att man gör det av misstag och inser att det inte är bra för ett barn att bli bemött så. Men det är verkligen inte ok att tycka att detta hör till föräldraskapet, och att det verkligen inte gör så mycket, och är normalt och något man kan göra ibland, och sedan exemplifiera med att man själv gör så mot sin sambo ibland.
Att skrika åt någon är ett försvar eller en handling som upplevs hotfull och farlig av ett barn. Det är obegripligt för ett litet barn att hantera och förstå en vuxens raseri eller ständiga irritation. det är ett maktfullkomligt och blint synsätt att se det som att man har rätt att göra så. Dessutom ger man barnet ok till att bete sig så mot andra, istället för att ta ansvar för sina egna känslor. Ja, visst, det händer att man skriker ibland. Men det är inte ok för någon annan än den som skriker och får ur sig sitt agg.
Och återigen skillnad på då två vuxna skriker åt varandra, eller då ett barn blir skrikt åt av en vuxen...  

Har bara läst TS. Jag skulle tro att dessa föräldrar inte tänker alls..

Usch.... Just det där som du beskriver TS "håller hans arm i ett hårt grepp och skriker "Tyst! Tyst! Tyst!" varje gång han försöker ge ett ljud ifrån sig och gråtande försöker säga "mammaaaaa", tills han sakta tystnar." så hade jag det ibland när jag var liten. Det går inte att beskriva frustrationen när man inte har lov att uttrycka sina känslor. Att vilja men inte få förklara varför man är arg eller ledsen. Jag förstår inte varför en del vuxna har så lite resepkt för sina barn. Ingen skulle behandla en annan vuxen på det sättet, så varför sina barn?? Jag talar ogärna om saker med mina föräldrar idag och jag har över lag svårt för att tala om känslor. Så det sätter absolut djupa spår!! Nu är jag själv mamma och jag är så otroligt noga med att min dotter ska få visa känslor och jag försöker hjälpa henne att uttrycka dom. Det är såå viktigt! Man ska ha respekt för sina underbara barn!!

Var i min argumetation har jag utgått från att det är synd om föräldrarna?

Självklart måste man kunna känna empati för föräldrar med brister för att kunna hjälpa barn som har problem med sina föräldrar. Att påstå något annat känns mycket märkligt för mig. För mig handlar inte Empati och erfarenhet om att rättfärdiga dåliga handlingar, utan möjlighet att se var man behöver skjuta till extra hjälp för att få bukt på ev. problem.I det här inlägget är det som om du talar om för mig vem jag är. Vad jag ska göra och inte göra. Du pratar om rätt och fel empati och du fördömer på ett mycket otrevligt sätt. Har du tolkningsföreträde? Vilken typ av erfarenhet har du av personlighetsströrning undrar jag?

Visst är det vidrigt. Bara att föreställa sig själv i den situationen får mig att rysa av obehag. Ser man en man tex på gatan göra exakt samma sak mot en kvinna får man direkt associationer till kvinnomisshandel och förtryck men när samma sak sker riktat mot barn är det barnet som ska skuldbeläggas och föräldern friskrivas från allt ansvar eftersom h*n antagligen var trött, frustrerad, tappat tålamodet etc. Jeje säger jag.

Nej, upp över öronen, jag tror inte man belver ha empati för föräldrarna för att kunna hjälpa ett barn. Däremot är det nödvändigt att man ar empati för barnet man ska hjälpa. Punkt. 

Sorry, såhär skulle det vara:
 Nej Uppöveröronen, man behöver inte ha empati för föräldrarna om man skall hjälpa ett barn. Däremot är det nödvändigt att man har empati för barnet, om man skall kunna hjälpa det. att hjälpa föräldrarna är något helt annat, det är inte det vi talar om här. Vi talar om föräldrar som kränker sina barn å det grövsta. Ska man ha empati för en bankrånare eller våldtäktsman, i en situation där deras offer blir kränkta? Jag tycker du har en inställning som är vanligt hos de flesta, och det är att detta att föräldrar begår övergrepp mot barn får man räkna med. då inser man inte vilka skador och vilken oro det kan orsaka hos barnet, mao, man har ingen inlevelseförmåga med barnet. 
vad jag har för erfarenhet är inte intressant. Jag talar inte alls om för dig vem du är. Jag bemöter det du säger, rätt och slätt. Det är liksom ditt ansvar hhur du uppfattar det. Är inte alls otrevlig. däremot rätt så frustrerad över en sådan viktig sak som barns väl och ve, som så många väljer att se genom fingrarna med. Inte bara du alltså.  

TACK! Precis så! Ser man en kvinna som blir behandlad så, så gör man genast associationer till misshandel, men då det gäller barn, så upphör vissas solidaritet plötsligt, och man vänder sig emot OFFRET.
Det verkar enligt vissa alltid finns ursäkter för att kränka ett barn...Man får tydligen inte reagera å barnets vägar och skydda det. Då blir man utsatt för en mängd konstiga ankalgelser om att sakna empati för de stackars föräldrarna som måste bete sig så.

Jag tänker på fallet Bobby, som misshandlades till döds av sina djupt skadade och störda föräldrar. I det fallet skulle man utan omsvep omhändertagit Bobby. Varför gjordes så inte det? Jo, därför att socialtjänsten och andra vuxna i det här samhället ser till föräldrarnas rätt till barnet i första hand. Man är så dj-a rädd att kränka en förälder, och man slår knut på sig själv för att ge dem stöd och förstå dem, till och med då vi har med å störda människor att göra. Och resultatet blev som väntat. det går inte att göra en jämförelse med Bobbys föräldrar och en förälder som skriker åt sitt barn i parken, men vi KAN inte veta ngt om ur föräldern beter sig i övrigt mot barnet- Det KAN vara tecken på långvarig misshandel, och våld är alltid farligt för ett barns överlevnad.

Om man visar- gentemot ett barn- att man vill ha makt över det, då har man inte förstått sitt övertag som vuxen. Därför är det så märkligt att en del stenhårt propagerar i denna kontext för att känna empati för föräldrarna! Det kan t.o.m vara farligt!
Barnen först, ska det vara så svårt att förstå??