Rökte - mitt barn dog i plötslig spädbarnsdöd!

Har inte läst alla inlägg, men jag tycker att den här tråden verkar lite skum, på det sättet att ni diskuterar rökning.

Jag som änglamamma gick in på tråden för att  jag känner igen känslan av skuld, för att barnet dött. Dessa känslor har nödvändigtvis inte någon verklighetsförankling alls. Jag, till exempel, tycker att jag borde ha reagerat snabbare och kraftfullarre när jag såg att nogot var fel med min son. Men det gjorde jag inte. Ingen klandrar mig, alla säger att jag gjort så gott jag kunnat och att det var bra nog.

Vad jag vill säga till TS är att:

Du gjorde så gott du kunde! Du är ingen mördare, för du dödade inte ditt barn! Du är en lämplig mamma, för ingen är perfekt, du kunde inte förutse det som hände, du önskade det inte heller.

Jag vet att det är lätt att säga, svårare att känna. Men man får helt enkelt bestämma sig för att tro på det. För vad blir bättre av att du plågar och straffar dig själv. Om du var en mördare, varför sitter du inte i fängelse? Är det någon som sagt att du inte ska bli mamma igen? (Hoppas verkligen inte det) 
Nästa gång, om du tänkt ha fler barn, kommer du att använda dig av din erfarenhet. Du kommer att uppskatta och älska och skydda det barnet mer än innan.

Stor kram till dig!
Det var inte din önskan att barnet skulle dö. 

PS Jag har en blogg som handlar om min son, bl.a. DS 

www.socialstyrelsen.se sedan skriver du "plötslig spädbarnsdöd" i deras sökruta

Younes: vad fin ängel du har! Var inne på bloggen... Bröt ihop... Men väldigt fint! När hände detta och vet ni varför?

Mamma till 3, varav ett väldigt sjukt barn

TS, följt denna tråd länge, kram igen!

Uch! Jag beklagar det hemska du varit med om TS, det finns inget som kan ersätta din sorg jag har inte läst hela tråden, men oerhört starkt av dig att berätta om det som hänt.

Det finns precis som andra skriver en hel del forskning och restriktioner för en gravid kvinna, ett spädbarn och dess omgivning, man ska undvika alkohol, rökning, droger, opastöriserad mjölk osv osv. Tyvärr dör barn och foster trots att man håller alla restriktioner, det har hänt mig! Men risken för detta ökar ju enligt forskning om man röker, dricker osv osv.

Jag beklagar för alla som fått uppleva detta

Jag har själv förlorat mitt barn i plötslig spädbarnsdöd. Min ängel blev 13 dagar. Jag rökte emellanåt i graviditeten men det är inte min största ångest. Han sov brevid mig den dagen han dog. Jag har mått så illa över det och jag tror än idag att det var jag som legat ihjäl honom.
Ångesten är obeskrivlig. Min son dog 2008 och idag så har jag en liten pojke igen, han är nu 4 månader. Han sover inte i min säng utan i sin egen med ett apnelarm.
När min pojke dött så pratade jag med en läkare och han sa att även de som låg på sjukhus och drabbades av plötslig spädbarnsdöd dog, de hade all kunnig personal runt sig men det hjälpte inte, de somnade in endå.
Du kommer troligast att ha ångest över detta för alltid och du kommer nog alltid att lägga skulden på dig själv även man som utomstående kan säga att det var inte ditt fel.
Du älskade ditt barn och önskar att det funnits något du kunde ha gjort för att rädda ditt barn, det är till viss del sunt men då måste även lära dig att leva vidare i din ångest.
Det är snart tre år sedan min son dog, jag tar fortfarande på mig skulden och känner att jag dödade honom. Under graviditeten och hans få dagar han jag lova honom att jag skulle gå universitetet och skaffa ett bra jobb, det är det jag jobbar med för att urrfylla nu. Det är vad jag känner jag kan göra för honom efter jag inte kunnat räddat hans liv.

Ta hand om dig!
Livet kommer fortsätta men mest bara för att det måste.

Tragiskt att det ska gå så långt att ditt barn dör innan du lyckas sluta röka.. Starkt av dig att dela med dig av din hemska situation. Du får hoppas att nått positivt kommer ur detta, du kanske kan få andra att inse att sluta röka innan det är för sent. Alla kan sluta röka och det finns väl inget bättre skäl än ett barn? (har själv rökt i 10 år, slutade för ca 3 år sedan så jag vet att det är tufft! men det går!) Hoppas du mår bättre snart och att du kan lära dig att leva med skulden, och jag hoppas innerligt att du får en ny chans med ett till barn! Stor KRAM!!

hej TS!
Nu har det gått över ett år sedan du startade tråden. Hur mår du idag? Mår du lite bättre? Hoppas det!
Min vän förlorade också sin dotter i PSD. Hon rökte också under graviditeten, dessutom så åt hon massor av transfetter och chips (akrylamid) vilket kan ha förvärrat sakerna och gick upp ca 40 kg i vikt.

Jag undrar om det är vanligare att flickor dör än pojkar?

Hej! Även fast denna tråd är gammal så kom ja in på den då ja sökte om PSD. Ja känner verkligen me dig å e själv rädd att hamna i samma sits... Ja e gravid i vecka 33+3 å ja röker ännu... Tyvärr har de varit väldigt mycke under hela graviditeten även fast ja inte vill! Ja vill sluta, ja vill sluta hela tiden å ja vet faktiskt inte va de e som gör att ja fortsätter då ja vet alla risker. Ja e nästan redan inställd på att barnet ja bär e förlorat. Ja kan bara föreställa mig hur dina känslor va när du fick beskedet om PSD. Lillen ja har i magen e en storordigt älskad å efterlängtad krabat, planerad i ett år å när inget hände gick vi å testade oss. När ja äntligen blev gravid va min lycka gjord, ja trappade ner på rökningen enormt å blev rökfri. När ja sedan va i vecka 11 släppte min sambo sedan 3 år bomben- han ville göra slut eftersom han inte va kär i mig längre.. Å barnet ville han ha bort. Han bad mig göra en abort.. Den dagen åkte ja å köpte ett ciggpaket... De har varit en lång å jobbig resa me mycket stress över va ja skulle göra- skulle ja klara av att ta bort min efterlängtade skatt? Ska poängtera att ja inte hadeen aning om att han kände som han gjorde... Efter fyra veckor bestämde ja mig för att ja vill behålla. Trodde då att ja skulle klara av att sluta röka också. Men de gick inte. Ja rökte väldigt mycket just då också, och de fortsatte i samma takt.. Ja mår illa av tanken va ja har gjort och va ja har ställt till me. Att lillen klarat sig här långt e ett mirakel! Med e känns som att ja redan förlorat henne... Hon e annars allt ja har idag. Ja vill inte fortsätta röka, ja vet inte hur ja ska orka tackla mera å gå igenom mer än va ja gjort.. Mitt x flyttade ihop me en tjej från hans jobb 4 månader efter att han gjorde slut... Han satt me mig på lasarettet när ja skulle se om ja kunde/ville göra abort.. Medans ja satt å grät hela dagen å sa att ja inte ville göra de satt han å tröstade mig å sa att de va de enda rätta för oss å för barnet å att de va egoistiskt av mig att behålla henne... Ja skulle inte klara av att ge henne ett bra liv, å de känns som att han har rätt... Ja har redans dömt hennes öde :( Ja försöker göra de så bra som möjligt för henne i magen nu, när ja kan. Pratar me henne, skriver en dagbok för om hon en dag skulle undra om de va hennes fel att pappa inte ville va me mamma ska hon veta att så va inte fallet! Hon va planerad å efterlängtad å aldrig oälskad- men ja röker! Ja vill inte, men ja känna att de redan e försent. Ja läser för henne varje kväll, å spelar musik, men ja röker! Hur går man vidare om man vet me sig själv att de va ens eget val å fel att hon inte fick en chans i livet? Hur kommer man förbi de efter att hela ens värld en gång rasat samma å faller i bitar å man me nöd å näppe klarat sig hit? Mitt x hör sällan av sig å undrar hur allt går.. Vi skulle ses på söndag för att prata om hur de skulle bli om min lilla skatt kommer till mig men han glömde bort de å har planerat in annat.. Han har hotat att byta mob nr för att ja hört av mig för mycke, detta va i början när ja ännu försökte förstå va som hänt, å nu tänker han kämpa om delad vårdnad... Ja vet inte hur ja ska sluta röka :( känns som ja redan dömt henne å ja mår så illa av den tanken va ja gjort... Ja skäms å önskar av hela mitt hjärta att ja hade varit starkare i början å även nu... Ja älskar henne, men va har ja gjort..? :(