Normalt beteende på en 6 månaders bebis?
Hej!
Undrar över min 6 månader gamla dotters beteende.
Hon är väldigt tidig både mentalt och fysiskt. Det har hon varit från födseln. Redan på inskrivningen på bvc, då hon var knappt en vecka gammal, påpekade barnmorskan att hon var ovanligt pigg och ”med” . Sedan har det fortsatt så, både i hennes sätt att vara och medvetenhet, och vad hon klarar kroppsligen. Nyligt, på 6 månaders läkarbesöket, var barnläkaren helt förbluffad över endel saker hon klarar av.
Det är ju roligt att höra, för man vill ju inte att ens barn ska vara ”efter”. Men istället får jag en oro över att hon kan ha någon form av psykiska avvikelser. Det grundar sig dels i att det finns autism, aspergers och andra psykiska besvär i min mans släkt. Men också i att jag fått för mig att små barn med sådana sjukdomar utvecklas väldigt snabbt första levnadsåret/åren. Vet inte vart jag fått detta ifrån och om det stämmer, men det gnager i mig hela tiden!
Lillan är som sagt mycket medveten och förstår väldigt mycket. Hon är självständig, nyfiken, glad och social och tar mycket ögonkontakt och kroppskontakt med oss och andra (både vuxna och barn). Men hon har aldrig varit särskilt kramig och gillar inte att ligga och mysa i famnen.
Det jag undrar över är hennes beteende när hon söker närhet och tröst hos oss. Just nu har hon en period då hon vill vara mycket i famnen. Hon sträcker armarna och vill komma upp, men väl i famnen stöter hon bort oss. Hon vill inte ha ögonkontakt och vänder hela tiden bort huvudet. Spjärnar emot med händerna. Sätter man ner henne vill hon upp igen. Detsamma gäller när hon blir lessen, hon vill upp i famn men vill inte ha kontakt. Spelar ingen roll hur lessen hon är, det går inte att trösta henne. Vi måste ge nappen för att hon ska lugna sig.
En till situaton då hon stöter bort på samma sätt är när vi går iväg från henne, tex när pappa går till jobbet. Hon vill inte alls säga hej då. Hon kan också bli såhär när vi tex lämnat henne hos mormor över dan. När vi hämtar henne blir hon först glad men sen vill hon inte se på oss och undviker oss en lång stund. Dessa är kanske vanliga reaktioner hos barn, även om jag tycker att det hör till äldre barn.
Varför gör hon såhär?? Tycker det känns så konstigt, eftersom hon söker kontakt och uppenbarligen vill ha den. Känner också vanmakt då jag inte kan trösta mitt eget barn. Hennes pappa delar inte min oro alls. För det är ju bara i just dessa situationer hon beter sig på detta sätt. Och såhär har hon alltid varit. När hon var mindre tänkte jag inte så mycket på det, men nu ser jag på andra barn i samma ålder att dom tycker om närhet och vill tröstas av sina föräldrar. Är det här ett normalt beteende eller ska jag sluta oroa mig?
