Vara vuxen

Flickan och kråkan skrev 2011-05-26 12:53:18 följande:

Jag förstår nog bara inte var våra åsikter skiljer sig. Jag säger samma sak som 35-åring....jag växer fortfarande och kommer att göra det till den dag jag dör. Det är ingen skillnad från då jag var 18....förstår du vad jag menar . Ju mer erfarenheter man får, ju mer kunskap man får desto mer inser man hur lite man faktiskt vet .

Jo men det är ju de jag menar

När du är äldre kommer du att inse att andras betraktande av dig är precis lika irrationellt oavsett ålder . Det som händer med erfarerenhet är att man tar det för vad det är och ler åt det hela .

Men jag växer inte som människa på så sätt, alltså jag växer ju till att bli en människa som VÅGAR leva, jag vågar ju inte ens söka jobb på grund av den jag är, jag vågar inte skaffa mig erfarenheter som jag är nu. Sedan när jag är 100 procent trygg i mig själv i de allra flesta situationer kommer jag bara att växa ännu mera som människa till den dagen jag dör. Dock något jag arbetar på.

De blir en människa av mig ändå :)

Jag läser till förskollärare och hade ett arbete om ungdomar och den psykiska (o)hälsan och då utgick vi från en undersökning för ungdomar 16-24 år och dem som gjort den, ingen aning om vem, tolkar det som att man där någonstans blir vuxen, och jag i min tur tolkar det som väldigt individuellt. Sedan att hjärnan inte heller är färdigutvecklad förrän vid 25 kan ju också visa att man kanske beter sig "på ett mindre moget" sätt ibland, vet inte riktigt hur de där med hjärnan funkar dock, men något samband kanske de har? Empatin t.ex är ju inte färdigutvecklad förrän vid 25 år har jag hört.

Vad som anses vuxet är en kulturell fråga, det vet vi alla. Det är inte alla som vill utvecklas till vad den normativa bilden av en vuxen är, trots detta anses det ofint att inte vara "vuxen" vid en viss ålder.

Jag anser att man inte skall fästa några värderingar vid sådana saker. Själv är jag 19, jag reser mycket och har märkt att i många andra länder än Sverige så fäster man inte lika stor vikt vid ålder - detta är bra.

Själv fäster jag inga värderingar i boende, familjebildning, fast arbete, körkort osv. Jag har visserligen under en längre period bott själv då jag studerat, men bor under sommaren hos mina föräldrar. Kunde jag inte göra det, så skulle jag bo hos vänner - jag betraktar visserligen mina föräldrar som vänner likaså (trots att vår relation är något annorlunda).

Är jag vuxen? Jag bryr mig ärligt talat inte ett jota. Jag trivs med vem jag är och jag är glad över att ha en viss typ av drivkraft i mitt liv, som resulterar i att jag får många goda upplevelser och erfarenhet. Människor borde göra vad de vill, det normativa är en representation av vad de flesta vill - men det normativa föder även sig själv. Människor har en tendens att försköna det vanligaste av allt, vilja göra det vanliga till något allmängiltigt och värdesätta "normalitet".

Varför tror ni att det uppkommer så många osäkra frågor angående normalitet? "Är jag normal?" hahaha

Så jag bryr mig inte ifall jag aldrig någonsin blir vuxen, detta är ingenting jag värdesätter.