I en bortplockad tråd i känsliga Rummet ställde ts en fråga om vi som adopterat inte tycker det är "hemskt innerst inne". Särskilt vi/de som inte fått barn som ser ut som oss själva, barn som är lite äldre, barn med SN, etc.
Jag valde att svara ts seriöst eftersom hennes inställning tyvärr inte är helt ovanlig. Tycker gott att tråden kan få fortsätta här - så ts får läsa mer om varför vi inte känner oss misslyckade som föräldrar.
Även om det är skitsvårt så hade jag bara slagit dövörat till.
Jag vägar envist lyssna på elaka kommentarer om folk som vet bättre och kan "mer" än oss och läkare ang min son som har olika funktionshinder.
Utan er adoptionsföräldrar hade vi ju ald fått komma hit, och fått ett bättre liv än vi ngnsin fått annars.
Även om mina föräldrar ser det som ngn egoistiskt, de ville ha ett barn och adoption va det alt de valde att skaffa mej på så ser jag det som en gåva att jag fått en ny chans eftersom jag vet min bakgrund.
Så lyssna inte! Ni vet i hjärtat att ni inte är misslyckade!!! TVÄRTOM!! 
Om man gjort så stora saker mot sin egen vilja och nu efteråt inte kan stå för det och helst av allt önskar få det ogjort så är det oerhört beklagligt och kanske något man måste jobba med.
Men det jag menade var inte att barnen skall veta varenda liten pikant och exakt detalj av sina föräldrars väg till barn. Jag tror i vartfall alltid att sanningen vinner i längden och att det är bättre att veta av sina föräldrar "att ja min föräldrar försökte bli gravida men blev det inte" än att någon gång höra det av någon i all välmening. detta tycker jag är endel av att ge våra barn redskapen att bemöta klumpiga ordval som ofta åsyftar att adoption är ett andra handsval. Att innan veta att man är sina föräldrars högsta längtan trots att de hade gjort andra val innan. Likväl som att en ny partner är ens högsta längtan då även om det finns ett förflutet man självklart inte höjer till skyarna men likväl inte förnekar.
Men det jag mest åsyftar är fenomenet oss emellan på nätet - att endel friserar sin historia vartefter tiden går. Att först är man öppen med att man försökt bli gravid, gjort någo ntyp av behandling men valt adoption. och sedan heter det vips att nänä vi ville aldrig bli gavida, vi valde adoption direkt osv osv Där tror jag "vi" föräldrar genom adoption biter oss själva i svansen när vi inte står för våra tidigare val, oavsätt vilka valen var. Jag tror nämligen att folk har svårt att tro på ens kärlek till sina barn man fått genom adoption om de vet att man ljuger om vägen till dem. För handen på hjärtat hur många av oss har aldrig ens försökt bli gravida en endaste gång innan vi valde adoption? jag åsyftar mest nätdiskussioner och inte IRL. Jag tycker "ofta" att folk väljer att förändra sin historia efter valet att adoptera och om man tidigare varit öppen med det på nätet kan jag inte se varför man skulle välja att inte vara det sen i diskussioner på nätet där det är högst relevant i just den frågan.
Sedan är det ju så att jag inte skulle kunna säga ärligt till mitt barn att vi inte kunde få barn magvägen. För det läkarna sa var att vi kunde det. Vi testade aldrig detta till en punkt då vi säkert visste att det inte gick. Så nej, det skulle kännas helt fel för mig att påstå något sådant som ju inte var sant för oss i alla fall. De flesta som adopterar "kan" få biologiska barn på ett eller annat sätt, men hur långt i den processen man går beror på så mycket och är oftast en så oändligt lång historia och invecklad för de oinvigda, så om man säger A så tolkar de oinvigda resten utifrån egna perspektiv och slutligen blir deras slutsats mycket längre från verkligheten än om man aldrig ens sagt A.
Hur man vill diskutera på nätet är upp till var och en. Och alla minnen man har om hur man själv agerat i olika perioder av sitt liv är mycket subjektiva och speglar inte en exakt verklighet. Tur är det, ska man minnas varje negativ detalj i livet så skulle man gå under.
Nätet kan man ju även välja att ha som bollplank för att testa olika val man har eller inte har och olika tankar. Man kan använda det för att samla på sig egna argument. Så det man skriver här behöver för vissa inte spegla det man slutligen väljer och det man tänker. Om jag är övertygad om vägval X kan jag påstå mig stå för vägval Y, bara för att få motargument som stärker mig i mitt X-val. Förstår ni? Ibland florerar så kallade "troll" som påstår att adopterade barn är köpta. Jag brukar tänka att detta "troll" kan vara en person som sjäklv är tonåring och adopterad, genomgår en kris och därför trånar efter att få läsa en massa argument för att man inte alls är kpt. det kan ju vara en medicin för en trasig själ som alltför många gånger fått höra detta felaktiga påstående.
Så min slutsats är att det nog inte går att sätta upp regler för hur folk ska bete sig på nätet och vad de ska använda nätet till (om det inte är kriminellt förstås). Det gäller ju att inte ta saker för personligt och känna sig personligt påhoppad, lättare sagt än gjort.
Alla barn är värda att älskas oavsett hur de kom till! Det viktigaste är att de hamnar i ett kärleksfullt hem!
Jag står i kö till adoption så här ännu inte adopterat men det här är min reflektion: En del personer måste hitta andra som har det "sämre" för att de själva ska vara lyckliga. Vi har nog setts som paret som har allt och när det visade sig att vi har svårt att få barn känns det som att några vänner nästan tycker att det är skönt att det inte går på räls för oss längre. Jag är i alla fall imponerade av er som gått igenom en adoptionsprocess och fått era älsklingar. Önskar jag själv var där och tror många fler skulle välja adoption om det inte tog så lång tid.
Inget du skriver heller kan såra mig heller Bra, jag undviker inte heller, tycker det är bra att du ifrågasätter och framför dina åsikter, det är väl det som är meningen i forumet. Jag kommer göra detsamma!
Jag är inte nita-typen och skulle aldrig slå någon faktiskt 
Klart vi inte är misslyckade för att vi har fertilitetsproblem. Och jag skulle ju vara så sjukt mycket mer misslyckad än er som har adopterat i så fall eftersom vi inte ens får göra det. Men att vara lyckad handlar i min värld om vad man gör med de kort man får tilldelad sig. Att kämpa för sina drömmar och hitta nya vägar när hinder sätts upp.
Man mognar ju också under processen som det ofta är från det att man kastar skydden tills det att man inser att det inte blir några barn och sedan kanske springer på hinder efter hinder. Ens tankar om vad det är man önskar sig ändras ju också under resan, i början är det ofta samhällets förskönade perfekta familjebild man vill ha, mot slutet bara möjligheten att få älska ett barn och ha en familj.
Min bild av att få barn när jag var 28 och vi började prata om det var att det var oerhört läskigt. Jag var rädd för hur mycket mitt liv skulle ändras och jag var sjukt förlossningsrädd. Så jag ville inte planera något men om man "råkade" bli gravid så skulle man bli tvungen att hantera det.
Sedan kom lite saker ivägen som företagsstartande och oväntat gravid affärspartner så skydden åkte på igen under en tid. Vi planerade sedan att det skulle vara perfekt om vi fick barn när deras dotter skulle börja på förskolan, så redan första månaden använde vi ÄL tester. Bara att beställa! Min man ville helst ha ett barn fött på våren också så det passade perfekt. Vi avaktade tom en månad så vi inte skulle riskera ett decemberbarn.
Det blev inga barn gjorde det året så det var dags för utredning som ledde direkt till IVF. Vårt första plus hade BF på julafton men ingen kunde vara gladare än vi. Vi hade insett att tiden på året var vårt minsta problem. Nu förlorade vi det barnet, men vi hade lärt oss något nytt om vår längtan.
Så har resan fortsatt för oss när det gäller våra önskemål och drömmar, vi har insett att vi drömmer om att älska ett barn, varifrån det barnet kommer eller hur det kommer till oss saknar betydelse men det har kommit i små steg i samband med motgångar. Att fatta beslutet om donation (som blir vårt alternativ till adoption pga av sjukdom) var inte alls svårt. Att vi inte kommer att några genetiska band till barnet sörjer vi inte för egen skull, men vi oroar oss ibland för om vårt ev framtida barn kommer att sörja det. På så sätt har vi nog mer börjat tänka som föräldrar än vad vi gjorde för 7 år sedan då vi fortfarande kände oss väldigt mycket som ungdomar.